hamnar i någon drömdagbok. Jag brukar inte skriva ner dem, och sällan minnas dem. Precis då jag vaknar finns det ibland rester kvar. Nån gång kan det hända att jag minns mycket långa drömsekvenser. Men jag arkiverar dem inte. Gör du?

Jag tänker så här. Att spara sina drömmar är lite som att ta selfies av sitt undermedvetna, och av något bara delvis förståeligt. Det känns bättre att lämna dem ifred. Att inte vara riktigt SÅ självupptagen. Lite så har det blivit med dokumenterandes av livet i övrigt. Länge intalade jag mig att de långa uppehållen i fotandet hemma, av barnen, livet, resor, handlade om dålig självdisciplin.  Att jag var för lat helt enkelt.

Och det är säkert en del av sanningen. Men i en tid där det mesta dokumenteras, filmas, fotas, rapporteras och statusuppdateras i olika sociala nätverk kan det också finnas något annat bakom. En vilja att freda vissa områden. En tanke att livet skall upplevas, inte dokumenteras för senare upplevelser.

Det är en balansgång. Men jag tror att vårt behov av att synas, att märkas, att lämna något efter oss lätt går överstyr. Proportionerna blir fel när vi lika glatt fotar dagens lunch som barnets första steg, men där är vi idag. Social medier är på många sätt underbara, de underlättar i vardagen, de informerar och roar (och oroar). De ger mig en känsla av att lite hänga med, de är som bäst en krydda i tillvaron. Men de ersätter inte livet. Nånstans går en gräns. Kanske är den ritad i vattnet, kanske flyttas den hela tiden omkring. Jag tänker att detta kanske också delvis bottnar i dåligt självförtroende. Ett ständigt behov av bekräftelse. Av andra, men också av mig själv. Och då blir nästan allt en tävling, och en prestation.

En rad tjänster på nätet bygger idag på användarfeedback. Uthyres- och säljtjänster innehåller alltid omdömen om försäljaren, produkten, erfarenheten. Detta sållar bort oseriösa försäljare och rena lurendrejare. Samtidigt är vi nu för tiden aldrig bättre än det senaste omdömet om oss. Vi kan inte ha en dålig dag, vara ohövliga, hamna i osynk med någon annan. Det straffar sig genast i vår ständigt uppkopplade värld.

Trots att nätet har funnits så länge (nåja, relativt) har vi mycket kvar att lära oss. Och då tror jag det är en fråga om att se proportionerna. Och att välja bort.

Vad tror du?

Johanni 

Den ligger där bakom hela tiden. Och bubblar. Efter att lyckligt ha gått i mål i #Blogg100-utmaningen tidigare i somras slog tröttheten till. Du vet, man orkar hur mycket som helst, tills man plötsligt känner sig urlakad. Tom. Du tar ett steg tillbaka. Och innan du vet ordet av har du somnat. Domnat bort. Hoppat ner i kaninhålet.

Runt omkring dig swishar världshändelserna förbi, lika fort som någonsin. Farten är så hög att du inte vet hur du skall ta dig in igen. När du springer efter godståget som skall ta dig ut ur Kansas ser du hela tiden målet, den öppna dörren. Du kan kontrollera hur fort du springer, du kan komma ikapp. När du står uppe på tåget och vill hoppa av blir det svårare. Världen susar förbi så fort.

Så istället för att delta för jag långa inre monologer. Meningar, insikter, kopplingar formas, och suddas ut. För några ögonblick är de verkliga, jag har tänkt, maskineriet surrat, det känns tillfredsställande. Men det är också lite tomt.

SoMe kallas ofta med rätta för en ekokammare. Som du ropar får du svar, och det är lätt att fastna i sig själv och sina likasinnade. Efter ett par månaders SoMe-fasta kan jag bara konstatera att ekokammare, det är precis vad hjärnan alltid har varit. Tankarna studsar runt där inne, men de har inget utlopp, de kan inte ta vägen någonstans. Så de suddar ut sig själva.

Jag kan tänka att det lite som att åka på resa, eller gå på bio, själv. Du upplever, du är där. Men du har ingen att dela det med. I samma ögonblick som vi är två blir upplevelsen starkare. Den blir verkligare. Jag vet inte varför det är så, men jag känner det tydligt.

Därför är jag lite ledsen då allt mer audivisuell konsumtion sker individuellt och på platta. Det sociala försvinner, och med det mycket som gjorde kulturen så meningsfull, och så givande. Fast det är en helt annan diskussion, och den hamnar lätt i gnäll-rantenfloden. Den floden vill jag inte ens doppa lilltån i. Den frestar, där bakom kränkt-kröken och alla-andra-idioterna. Men tiden är för kort för att gå och kverulera hela tiden. Det finns så mycket annat som är viktigare.

När trycket blivit tillräckligt stort kokar det över, och jag börjar blogga igen. Också för glädjen att få skriva, att se tankarna fastna, att fylla ett blad. Och jag märker att jag saknat det. Att det bara blev lite för mycket, och lite för prestationsinriktat då. Det där att jag skulle gå imål. Att det var viktigt. Nu är kanske takten lite makligare. Vi får se!

Johanni