Månadsarkiv: december 2021

När lagom inte räcker

Publicerat i reflektion av
Photo by Josh Caswell on Scopio

Jag brukade hata ordet lagom. Det representerade allt betongsossesvenskt jag föraktade. Jag ville ha stora känslor, stora uttryck. Drama. Sturm und Drang, svart och vitt. Livets bergochdalbana.

Jag kommer ihåg en diskussion jag hade i årskurs 3 med min klasslärare. Hon menade att man kan vara glad hela tiden, att det var en reell möjlighet. Jag svarade bestämt (och förnumstigt) att man inte känner av glädjen om man inte också upplevde sorger. Som om jag visste vad jag talade om.

Jo, jag var väldigt lillgammal.Samtidigt var jag väldigt rädd för konflikter (skilsmässobarn som jag är). Paradoxalt? Javisst, och också det var som det skulle. Logik hade inte mycket plats i min värld på den tiden. Men lagom, det var för sådana som gett upp. Som inte trodde på revolutionen längre. Som hade sålt sig.

Jo, jag var väldigt revolutionär på den tiden.

Nu är jag mycket gnälligare, gråare och noggrannare. Det som är lagom har ätit sig in från kanterna, efter att jag öppnat dörren. Jag ser det inte ens längre, fast det lagoma har tagit över. Kanske är det en sjukdom, som långsamt smyger sig igenom mig för att till sist ta kål på den sista lilla gnuttan drama, känsla och hjärta?

Eller så har jag kommit till sans och förstått verklighetens förutsättningar, efter att grandiost (och meningslöst) kastat mig utför diverse emotionella stup i min självupptagenhet.För det där med selfies, det är inget nytt. Det är bara ett nytt namn på en etablerad företeelse, tonårens introspektion. Tiden då allt utgår från det egna jaget.

Jag kommer ihåg snuttar av det. Jag kommer också ihåg vad jag tänkte att jag skulle blir som stor. Jag skulle bli kändis.Vi satt några vänner och filade på bandnamn, ritade skivomslag, och fantiserade. Att ingen av oss kunde spela störde inte nämnvärt. För vi, vi kunde allt, och hade allt framför oss. Allt handlade om oss. Vi var bäst.

Jag brukar ofta tänka att jag är glad att jag inte längre är tonåring. Att det var en jobbig tid. Men, samtidigt är det inte en erfarenhet jag skulle vela vara utan.Den jag är idag har formats av alla dem jag har varit.

Det är inte bara kroppens celler som en efter en förnyas så att man efter 7 år fått en helt ny kropp. Detsamma gäller också själen och intellektet. Jag är inte densamma som jag var i tonåren. Något av det finns kvar, mycket är borta, eller har förändrats till något annat.

Tankar om lagom och revolution har försvunnit någonstans på vägen. Kanske fastande de i någon flyttlåda under årens lopp, och följde aldrig med till det nya stället. Istället har upplevelser, känslor, resor, reflektion, eftertanke och nya erfarenheter smugit in på arenan.

Egentligen är det rätt konstigt.Jag brukade se på vad jag uppfattade som äldre människor, och bedöma om de ”stelnat” i sina former eller inte. Detta baserat på någon slags tanke om att man som ung lever och lär sig och utvecklas, för att sedan stelna i en form, sluta leva, bara andas.

Kanske vill ingen se sig själv som lagom, som en utspädd dekokt utan egna taggar. Det är, och har länge varit, pop att satsa på sig själv, att vara individualist, att bejaka och att hitta sig själv. Att leva upp till sin fulla potential, och annat som egentligen är otroligt flummigt, om jag tänker efter.

Så till vida är kanske liknelsen korrekt att jag har mindre tålamod med sånt som jag inte tycker om, och sådana jag inte respekterar. Jag är mer selektiv när jag väljer vilka filmer jag ser, vilka människor jag umgås med, vilken mat jag äter, vilket vin jag dricker. Allting är inte längre nytt och spännande och för första gången. Är det jag som har stelnat utan att ha märkt det?

Ännu en rät cirkel

Publicerat i dokumentär, utveckling av

Tror du att livet går framåt eller runt och runt?
Vi föds, vi lever, vi dör, det går väl som en rät linje? 
Allting har ett slut. Bortom slutet kan vi inte se, inte veta, inte förstå, inte känna. Slutet är så absolut att vi inte kan omfatta det. Inte förstå det.Att försöka förstå tiden är inte lätt. Så länge jag ser linjärt på tillvaron orkar jag försöka. Jag hittar energi att försöka förbättra, bygga. Göra något, vara en aktiv agent. Fortsätta.

Tanken, i den mån jag tänker den, är att alla mina ansträngningar belönas i slutändan. Att jag får lön för mödan i form av något som är bättre än det jag har nu. Att jag lämnar något efter mig som betyder.

I samma ögonblick som jag tänker att jag ändå ska dö tappar jag en del (ibland all) styrfart. Vad ska det tjäna till? Allt du gör kommer att försvinna, suddas ut som spår i sanden. Allt du är kommer att rinna mellan entropins fingrar. Eller som Jim Morrison uttryckte det: No one here gets out alive.

Jag har ofta fått höra att det västerländska sättet att tänka utgår från det linjära. Vi gör så här för att uppnå det där. Vi konstruerar en linje mellan orsak och verkan. Ögonen är så gott som alltid riktade mot framtiden, mot målet, då allt är bra, vi har kommit fram.

Tänk bara på alla politikers tal inför val, tänk på hela folkhemmet-idéen. Vi gör något nu, kanske en uppoffring, för att få något sedan. Men inte bara vi, bygger inte karma på samma sak? Idén om att du är summan av dina handlingar, och att du alltid strävar framåt, uppåt.

Jag antar att upplysningstiden mycket byggde på liknande tankegångar. Tron på förändringen, på förklaringen, på slutdestinationens oemotståndlighet. Allt kan bli bättre. Allt kan fixas. Allt kan förklaras och förstås, om vi bara anstränger oss tillräckligt.

Och så har jag fått lära mig att till exempel vissa religioner i Asien bygger på hjul, det eviga kretsloppet (karma). Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt upprepas. Hela tiden. Tiden far fram som ett hjul, vi föds, dör, och kommer tillbaka. Naturens kretslopp, cirkeln som sluts, för att genast börja på nytt. Det enda bestående är den kontinuerliga rörelsen, förändringen. Men det går inte ”framåt”, eller ”uppåt”. Vi rör oss inte på det sättet, i det sättet att se på tillvaron, på oss.

Är det sant? Vilkendera syn ska jag ta till mig? Hur ska jag leva mitt liv? Var ska jag hitta orken att fortsätta?

För några dagar sedan såg jag om Virpi Suutaris dokumentärfilm ”Trädgårdskärlek”. Det är en vackert filmad historia om ett antal par i Finland och deras förhållanden till varandra, till sina trädgårdar, och till livet. Den hade åldrats fint, och hade samma blandning av framfusighet och känsliga touch som jag mindes från första gången jag såg den.

I en trädgård är det uppenbart att allt går i cirklar. Den som har en trädgård blir aldrig färdig. Jag påmindes om att själva idéen med en trädgård inte är att bli klar. Det finns alltid mer att göra. Det är i görandet som själva meningen ligger. Du vet, resan är målet.

Och så tänker jag att så har det väl alltid varit för jordbrukarna, också i Finland. Livet är ett kretslopp. Trots att det aldrig tar slut hittar de som brukar jorden alltid ork att börja om. Visst, om du inte planterar kan du inte skörda, och då dör du av hunger, jag förstår den primära motivationen som driver oss.

Är det alltså i och med industrialiseringen som idéen om det linjära livet dök upp? Idéen som präglat så mycket av modern tid. Den som tror på utveckling är nyfiken, lär sig nytt, växer. Den som ser ett kretslopp i allt är nöjd så länge det går rimligt bra.

Ja, jag vet att jag förenklar. Men samtidigt undrar jag, kan vi hålla båda ståndpunkterna för sanna, samtidigt? Om inte, vilkendera tror jag egentligen på?
Och vilken tror du på?

Tankevän

Publicerat i Minne, motivation, reflektion, Uppväxt av

Tanken är ibland min bästa vän. Den lyser upp, förleder och retas. Den försvinner. Som röst finns den kvar. Är det min röst? Ja, också.Men den är både inom mig och där ute nånstans.Människor som hör röster, var hör de dem? Inuti skallen? Vems röst hör de, någon de känner? Knappast väl sin egen, det skulle ju lysa igenom. Om det att höra röster är att suggerera sig själv måste rösten vara en utomståendes. Kanske som hen tänker sig guds röst. Är det då en djup bas, passlig för bilden av gud som en skäggig vit man? Eller är det en pipig röst, som skär på tvärs mot själva bilden? Vad jobbigt det måste vara att höra såna röster. Som skär sig i öronen, OCH dessutom ger en massa order/instruktioner. En röst som kräver, men aldrig svarar. En röst som luras.Det läskiga är väl att tanken i mig och en eventuell sån där röst som säger saker ligger så nära varann? Det går lätt att skämta bort gränsen mellan hel och galen, eller säga att vi alla är galna. Jag tror ingen tycker om att tänka på vad det innebär att släppa taget, eller tas över. Vi har ett kluvet förhållande till mycket. Sexualitet, alkohol, och vansinne. Alla utanför normbeteendet, och därför minerade. Så blir det ”kul” när ståuppare gör en story av det. I den formen tillåts vi bearbeta ens litegrann det där svåra.När jag var liten hade jag låtsasvänner, och förde många diskussioner med mig själv. Mina låtsasvänner levde sina egna liv, hade sin egen agenda, men var inte destruktiva. De var en spegling av mig, mina rädslor och mina drömmar. Det är många som har låtsasvänner någon gång i sina liv. Då tyckte jag inte det var konstigt alls. Idag kan det kännas det lite olustigt om någon berättar om sina besök i sinnets gränsmarker. Om röster, änglar, auror. Om en annan dimension. Energier. Varför är det så? Är jag rädd att det skall smitta? Nej, men kanske har jag mycket ouppklarat som jag påminns om. Mycket som simmar i det undermedvetna, och kikar fram i drömmar. Rationalitet är ett tunt täcke som läcker igenom genast det blir mörkt. Genast det blir kallt, hotfullt, eller ensamt.Jag har aldrig gått i terapi. Har kanske alltid tänkt att man reder sig själv. Folk levde också innan terapeuterna kom, och det gick ju bra, typ. Alltså jag vet att det inte är sant, jag bara förklarar hur jag eller mitt undermedvetna resonerar.Den där inre rösten, den är nog på lathetens sida. Den tycker inte jag ska kliva upp, ta fajten, våga pröva. Den gillar breda vägar, nedsättande tonfall och ett aggresivt körbeteende. Kanske är det inte ens min vän jag hör.Vad säger din inre röst till dig?

Dag 24

Publicerat i reflektion av

Ett gult ljus sänker sig över hans tankar. De bortre och vanligtvis så mörka innersta hörnen lyses upp av skenet. Ingen tydlig ljuskälla står bakom. Det är ett ljus bortom förnuftets. Bortom det man kallar logik.

Tunt gult damm dalar ner.

Han minns inte längre sitt namn. Ett par bokstäver anas när han fokuserar, men de är hala. Hala och blurriga i kanterna. Han vänder blicken.

Något finns där. Något som inte är han.

Detta vet han inte, men han känner det.

Sand under fötterna. En strand? Är det sälta han känner på tungan, eller är det något hans medvetande sätter ihop åt honom? Han börjar få svårt att se skillnaden, känna att den spelar roll.

När han tänker efter känner han maskinen. Ett stadigt surrande i själva fundamentet. Något som oavsett honom mal på.

Något rör sig. Det syns som en rörelse i ögats yttersta gräns, just där synen upphör. Rörelsen är ljudlös, som ett månblänk i en vattenpöl.

Han kände en lust att dansa. Fötterna tog några prövande steg, helt utan att fråga honom. Kanske var han satt på autopilot. Kanske var han mest tankspridd.

J. En av bokstäverna i hans namn var J. Eller?

En man med glesnande hår pekar finger. En kvinna (maskinskriverska?) skrattar.

Någon räknar baklänges, på franska. Kvinnan, tapeten och vägen. De är alla svartvita.

Han har anlänt.

Detta är The Place.

Dag 23

Publicerat i reflektion av

Vart är vi på väg? Komma vi att veta det, se det, känna det på oss, när vi kommer fram? Eller är det kanske också tillfälligt? Kanske har vi inte alla samma slutdestination. Några kan ju ha kommit längre, andra har bråttom av. Min hållplats är kanske inte din hållplats. Dessutom, om jag håller på och grubblar över vart du skall kanske jag missar min egen exit. Vi är många. Jag är en. Ensam går inte, men ensam går jag. Vi kan inte sätta ord på andra utan att göra våld på dem. Ändå lockande.

Allt känns så flyktigt. Så tillfälligt. Önskelistorna blir kortare med åren, istället för presenter, en tanke om närhet. Istället för stress en känsla av frihet. Att inte behöva jaga hela tiden. Att veta att skåpen är fyllda med mat.

Det är också en konst, att kunna njuta av ögonblicket, upplevelsen, smaken. Att våga släppa taget. Ta av sig klockan och mobilen. 

Dag 22

Publicerat i reflektion av

Han hade kommit nära förut. Skymtat målgången. Men han snubblade alltid på målsnöret. Det var lättare att resa sig upp och börja på ett nytt race, istället för att slutföra detta. Hans liv hade utvecklats till en lång rad påbörjade, men ej avslutade, maratonlopp.

Om han hade varit en annan skulle detta ha känts nedslående. Men för K hade sånt blivit vardagsmat, något han inte längre tänkte så mycket på. Det var ju så lätt att börja på nytt. Som tur var blev han inte heller cynisk med tiden, något som annars lätt kunde ha försurat hans återstående dagar. 

Ibland undrade han lite över det. Att det han lärde sig i skolan sällan behövts i livet, att det han haft nytta av hade han lärt sig på helt andra platser. Han funderade över vad vi har med oss in i detta livet, vad som hjälpt honom framåt, där andra drunknat. Det var inget inlärt, så mycket visste han. Det var bara något som han….hade i sig. Som ung hade han tagit den för givet. Han hade slösat med den, och det hade varit gott. Nu slösade han inte längre, men han kände sig ändå rik. Han förstod inte riktigt varför, men om jag ska vara riktigt ärlig brydde han sig inte heller. Han satt oftast tyst på bussen på väg in till stan och begrundade sina medpassagerare. De var ett mysterium för honom. Många av dem kände han rätt bra. Inte för att de nånsin hälsat på varann, utan därför att många av dem envisades med att leva ut sina liv högljutt på bussen, då de kommunicerade med nära och kära medelst mobiltelefonen.

Själv skulle han aldrig komma på tanken att göra nåt så urbota korkat. Men han hade inget emot att sitta och slösuga i sig lite av bussgrannarnas liv. Det var som en medelmåttig tv-såpa ungefär. Allt till det facila priset av en bussbiljett.

Dag 21

Publicerat i reflektion av

Ett stilla snöfall faller. Allt går från mörkt till vitt. Ljuden dämpas. Ute blir inne. Anna och E skyndar sig ut på gården. Ivrigt gör de snöänglar och små snögubbar. Efter en stund går E hem och hämtar ljus och tändstickor. De försöker göra en snölykta, men snön är för pudrig, och för lite.

Plötsligt tänds hoppet om en vit jul. Det skulle inte bli nån, därom var alla experttyckarna rörande överens. Väderläget över Ryssland, den varma och våta luften över Atlanten. Vindar som blåste åt fel håll. Klimatförändringen.

Anna och E tittar inte mycket på TV. De har bättre saker för sig. Därför har de också väntat tålmodigt de senaste veckorna. Tittat upp mot himlen och hittat på små snöramsor. Tagit fram pulkorna och ställt i trappan. Provat vinterkläderna. Gjort sig klara för det vita helt enkelt.

Så en dag, strax före jul, händer det. Marken får sin vita skrud. Det är inte tillräckligt för att åka pulka, men Anna och E är inte kräsna. All snö går bra. De är tacksamma. Imorgon kan den vara borta, bortregnad eller bortsmält. Men nu, just nu, finns den där. De räcker bra för dem.

Dag 20

Publicerat i reflektion av

Hon ser alltid det fina i människor. Visst är hon lite egen, och ibland rätt envis. Men handen på hjärtat, vem är inte det?

Det är skavankerna som gör oss mänskliga. Det är medvetna felvävningar i mattans mönster som påminner oss om vår felbarhet.

Ändå zoomar hon in på det varma. Hon får sina vänner att le. Hon har ett gott ord att dela ut i svåra tider. Hon är generös, inte långsint. Hon läser tidningen, inte paddan.

Med den värmen kan man bygga hus, vinna matcher. Baka bröd. Och det finns tillräckligt mycket kvar för nästa morgon.

Hon är också skör, tål inte vad som helst. Men missta inte skörhet med svaghet. Det är två helt olika ting. Ibland går hon sönder, ibland försvinner hon i tid. Det är lätt att ta henne för given. Människan är ett vanedjur, och det går fort att vänja sig. Därför behöver också hon ett gott ord, ett leende. En varm famn.

Ser du henne där på bussen? Hon sitter ofta framför dig. Utan att göra mycket väsen av sig. Håller på med sitt, och ger dig rum att hålla på med ditt.

Om du frågar svarar hon.

Dag 19

Publicerat i reflektion av

Jag har svårt för ljud. Smaskande. Prasslande. Någon som talar mycket högt i telefon. Någon som dricker och sväljer ljudligt. Någon som pratar högt för sig själv. Någons musik som spelas så hårt att det hörs genom hörlurarna och ut i resten av bussen.

Jag får symptom. Det vrider sig i kroppen, ögonen rullar runt. Det börjar klia. Det är som om ljuden förstärks i en buss. Kanske är akustiken annorlunda? Undrar om de har undersökt det? Jag menar, har han rätt den där Lewis Hagler? Finns han ens på riktigt? Slutsatser om att 4000 personer per år dör i förtid i Kalifornien på grund av ljudföroreningar låter lite för bra för att vara sant.

Och då är det antagligen en hund begraven nånstans. Månne han jobbar för Acoustiblok Corporation?

Väl inne på detta ämne, han nån av dem läst Kunderas’ Varats olidliga lätthet? Bekymren med vår fysiska kropp och allt fuffens som det för med sig, jag menar, visst finns det en större bild här!? Obekvämheten som sprider sig. Fascinationen över ett kroppsideal, mer som en idé än som ett levande konstverk i kött. Saker skall skrivas om, representeras, idoliseras. Gestaltas.

Ta 24:an. En genomskärning av den genomsnittliga moderna helsingforsaren. Ljud, övervikt, stelt omatchande kläder. Småstirriga blickar. Stressen har satt sig som röklukt på vissa. Nämnde jag att jag är känslig för röklukt? Nu för tiden går jag ett extra varv om jag möter någon som röker på gatan. Hostar demonstrativt. Deras tid är snart slut.

Dag 18

Publicerat i reflektion av

Två veckor senare kom hösten. Han hade väntat, sparat. Förkylningarna hade lurat bakom ytterdörren, så han tog fönstret. Det var viktigt att passa tiden. Tåget väntade inte. Det var sant, det som politikerna så ofta sa. Om man inte tar tåget nu, så står man ensam kvar på stationen. Och tåget, det vill man hinna med. Där händer saker, landskapet pilar förbi. Man kommer framåt. Nånstans, åt något håll som någon har bestämt. Med biljetten i handen och blicken riktad i backen. Kragen stärkt och blommorna vattnade.

Lagom mycket kläder. Inte bli för synlig. Inte glömmas bort.

Med en käck och munter min. Lagom avvägda steg. Busstabellen memorerad för alla eventualiteter. Även om taxi går snabbare kommer det inte på fråga.

Det känns fint. Att komma iväg, bryta upp. Våga säga hejdå till spegeln. Avbetalningarna. Soptömningen. Föräldrasamtalen.

Varför fanns det ingen avknapp? Måste man resa bort för att komma hem? Vem har tagit över, och var går gränsen? Gränsen mellan mitt och ditt. Mig och dig. Senap och ketchup. 

Alla lamporna släckta. Tidningen uppsagd. Nu skulle ingen få veta hur det gick med Mandrake. Senast sågs han på ett flyg, på väg över stora havet. Kanske är också han hemma nu. Kanske vattnar han blommorna, luftar ut den instängda dödskallegrottan och bara chillar lite i kvällsbrisen.

I en värld där årstiderna bytt plats kliver han resolut upp på bussen, nickar avmätt till höger och vänster, och sätter sig ner i en enda rörelse, utan att byxvecken rubbas.