Berättelsen som flyttade ut på nätet

Om att lyssna på det man själv vill, när man själv vill

Att sjunka in i berättelsens värld

Jag erkänner.

Jag gillar radio. 

Det är något med en röst som hörs, som fyller rummet. Eller fyller din hjärna. När radio är som bäst fyller den mig med bilder, idéer, tankar och känslor. Helst lyssnar jag på Sveriges Radios P1 och P2, eller YLE Puhe och Ylen Ykkönen. De har aldrig bråttom. De känner inte ett överhängande behov av att fylla varje sekund med musik, flåshurtigt prat eller ett oändligt monotont flöde. Istället ger de sånt som ger djup och färg åt dagen.

Därför är det inte så konstigt att jag gillar podcasts.

Podcasts är som radio, fast på nätet. Och de sänds inte live, utan finns sparade så att du kan börja lyssna när du själv vill.

Precis som det finns en vansinnig massa radiokanaler finns det otroligt många podcasts. Och precis som det finns en massa kanaler jag inte lyssnar på finns det en massa poddar som jag inte klarar av att höra. Det är babbel, navelskåderi, detaljerade genomgångar av skvaller, eller ingående analyser av olika sminkmärkens för- och nackdelar.

Men.

När det är bra är det sedan ruskigt bra. 

Utmaningen ligger i att hitta guldkornen.

Vem som helst kan starta en podcast, men inte alla klarar av att göra det bra. Det behövs inte mycket tekniskt kunnande, och det finns gratis verktyg för att banda, regissera och publicera.

Det som också behövs är en bra idé, och en förmåga att berätta, eller samtala, eller lyssna. Gärna alla tre. Vissa saker går att lära sig, men inte allt. Den goda berättelsen och det goda samtalet är målet.

Podcasts är ingen nyhet. De har funnits i många år. Men de senaste 2-3 åren har de fått en ordentlig nystart. Föreningar, public service, privatpersoner, kändisar och företag slåss om uppmärksamheten. Jag tror vi kan tacka tjänster som Spotify (musikprenumerationstjänst på nätet) och Netflix (filmprenumerationstjänst på nätet) för det. Vi har börjat ändra våra medievanor. I somras hade Yle Arenan till exempel bitvis fler tittare än ”vanlig” tv.

Det nya heter ”on-demand”, på beställning. Dvs att du kan titta, eller lyssna, när du själv vill.

Podcasts kan ladas ner, och så lyssnar du på bussen på morgonen, eller när du promenerar med hunden, eller på kvällen innan du somnar. Du kan pausa när du vill och sedan fortsätta från samma ställe senare.

Den andra stora faktorn tror jag är reality-tv. TV som medium ändrades i grunden då rutan började fyllas av ”vanliga” människor, handhållen kamera och en känsla av att allt är lite hemmagjort. Det var nog en slags motreaktion på allt mer slipade tv-koncept och standardiserade radioformat. Du vet, kanalen som bara spelar femtiotals-låtar, gamla favoriter eller rockmusik.

Att bli hörd

Podcasten slog aldrig igenom första gången, men har gjort det ganska bra nu. Den riktigt stora publiken kom då ”Serial” släpptes. En noggrann genomgång av ett mord i USA. Ett ordentligt research-jobb, gedigen produktion och en historia med en massa öppna frågor. Plötsligt blev det populärt att ”podda”. Även mediebolagen har hoppat på tåget. Även YLE har gjort allt fler poddar, med start 2014. Ted&Kaj hör till de mest nedladdade. Eftersom de också hörs i radion har de redan ett namn och en etablerad lyssnarskara. 

Och där har du problemet.

Mångfalden. Mängden. Idag finns över en miljard avsnitt att lyssna på, samlade i tjänsten Itunes, det äldsta och fortfarande största podd-biblioteket. 

Bli därför inte förskräckt om du inte genast hittar något som du fastnar för. Ge det lite tid, undersök lite. Jag tror du kommer att upptäcka en helt ny värld. Du kommer att besöka platser du aldrig hört talas om, träffa människor du inte visste fanns, och lyssna till historier som trollbinder dig. Jag tror på poddcasten som medium, som ett kulturbärande element och som ett folkbildande medium. Även om det finns mängder av dåligt där ute så kommer de bästa att överleva, och växa.

Faktaruta:

Finlandssvenska poddar hittar du lätt via facebookgruppen med samma namn. Adressen är https://www.facebook.com/groups/finlandssvenskapoddar/  

2015-2016 gjorde Bildningsalliansen i samarbete med YLE podcasten Livlinan. Det blev sammanlagt 8 episoder. Du hittar dem alla på bit.ly/livlinan 

YLES svenska poddar samlas på https://svenska.yle.fi/kategori/programserier/poddar 

Det finns en podd för det

bildande-samtal.jpeg

De sista månaderna har jag återupptäckt en gammal kärlek. Radio. Sån som den en gång var. Intelligent, rolig, personlig, oväntad. Jag har skrivit om det flera gånger här i bloggen. Jag talar förstås om podcasts. Ett fenomen som ännu en gång är starkt på kommande. Att utforska och hitta nya berättelser, röster, ingångar, personligheter är roligt. Nu lyssnar jag nästan inte på något annat än poddar.

En sak jag länge gillat med nätet är hur den låter oss hitta nya saker, men också att den låter oss göra själva. Jag kommer ihåg då DTP, desktop publishing, slog igenom. Vilken känsla, att kunna göra layout själv! Poddar innehåller samma sak, fast för ljud. Du kan ha en massa tekniker, resurser och tid och göra fina poddar. Du kan också ta fram din telefon och börja spela in. Det låter inte lika bra, men helt tillräckligt.

Från och till har jag satt ihop en del roddar för lite olika ändamål. Häromdan startade jag en ny serie, Bildande Samtal.

Vad tycker du, lyssna gärna, och kommentera!

https://soundcloud.com/johanni-larjanko/bildandesamtal

Johanni

#Blogg100

Den amerikanske vännen

NYT_podcast_stor

Hur jag lärde mig sluta stressa och börja älska poddarnas förtrollade värld. Del 2.

Mitt återuppväckta intresse för poddar fortsätter. Det är ju så att aptiten växer när du äter. Du öppnar en dörr, och där bakom finns många många fler. En sak jag irriterat mig på länge är hur silofierade de olika poddplattformarna är. Du rör dig i en värld, men hittar inte helt lätt nya. Varför är detta viktigt? Därför att om du bara rör dig i kända kvarter lär du dig sällan nytt. Detta är ett generellt problem på nätet. Vi skapar, och upprätthåller murar. På insidan ser det mesta ut som vi. Jämför med en dagstidning. Den innehåller en massa du inte vet att du kanske vill veta. Du utsätts för olika åsikter, men också för olika områden (sport, ekonomi, kultur, inrikes, osv). Det är för mig grundbulten i allmänbildning. Att ha en översikt, vara lite insatt i mycket.

Därför blev jag glad då jag fick tipset om The New York Times Podcast Club. Det är en facebook-gemenskap som gör för poddar vad en bokcirkel gör för böcker. Varje måndag presenteras en ny podd, där alla intresserade uppmuntras lyssna på första avsnittet, för att sedan under veckan diskutera för- och nackdelar, dela reflektioner och kritik, ställa och svara på frågor. På så sätt får jag nu reda på helt nya poddar varje vecka, sådana jag kanske aldrig skulle lyssna på annars, eller känna till. Att sedan få diskutera mina intryck med andra, höra vad de säger och reflektera kring det som podden handlar om är förstås en lycklig bonus. Det är just så jag tycker kultur är som mest givande, tillsammans med andra. Att vi inte ”bara” konsumerar, utan också är med och skapar ett sammanhang.

Jo, jag gillar det. Och det gör många andra också, gruppen är imponerande stor. Men det finns alltid plats för några till. Gå med du också!

Johanni

#Blogg100   

Berättelsen som flyttade ut på nätet

pablo5

Jag erkänner.

Jag gillar radio.

Det är något med en röst som hörs, som fyller rummet. Eller fyller din hjärna. När radio är som bäst fyller den mig med bilder, idéer, tankar och känslor. Helst lyssnar jag på Sveriges Radios P1 och P2, eller YLE Puhe och Ylen Ykkönen. De har aldrig bråttom. De känner inte ett överhängande behov av att fylla varje sekund med musik, flåshurtigt prat eller ett oändligt monotont flöde. Istället ger de sånt som ger djup och färg åt dagen.

Därför är det inte så konstigt att jag gillar podcasts.

Podcasts är som radio, fast på nätet. Och de sänds inte live, utan finns sparade så att du kan börja lyssna när du själv vill.

Precis som det finns en vansinnig massa radiokanaler finns det otroligt många podcasts. Och precis som det finns en massa kanaler jag inte lyssnar på finns det en massa poddar som jag inte klarar av att höra. Det är babbel, navelskåderi, detaljerade genomgångar av skvaller, eller ingående analyser av olika sminkmärkens för- och nackdelar.

Men.

När det är bra är det sedan ruskigt bra.

Utmaningen ligger i att hitta guldkornen.

Vem som helst kan starta en podcast, men inte alla klarar av att göra det bra. Det behövs inte mycket tekniskt kunnande, och det finns gratis verktyg för att banda, regissera och publicera.

Det som också behövs är en bra idé, och en förmåga att berätta, eller samtala, eller lyssna. Gärna alla tre. Vissa saker går att lära sig, men inte allt. Den goda berättelsen och det goda samtalet är målet.

Podcasts är ingen nyhet. De har funnits i många år. Men de senaste 2-3 åren har de fått en ordentlig nystart. Föreningar, public service, privatpersoner, kändisar och företag slåss om uppmärksamheten. Jag tror vi kan tacka tjänster som Spotify (musikprenumerationstjänst på nätet) och Netflix (filmprenumerationstjänst på nätet) för det. Vi har börjat ändra våra medievanor. I somras hade Yle Arenan till exempel bitvis fler tittare än ”vanlig” tv.

Det nya heter ”on-demand”, på beställning. Dvs att du kan titta, eller lyssna, när du själv vill.

Podcasts kan ladas ner, och så lyssnar du på bussen på morgonen, eller när du promenerar med hunden, eller på kvällen innan du somnar. Du kan pausa när du vill och sedan fortsätta från samma ställe senare.

Den andra stora faktorn tror jag är reality-tv. TV som medium ändrades i grunden då rutan började fyllas av ”vanliga” människor, handhållen kamera och en känsla av att allt är lite hemmagjort. Det var nog en slags motreaktion på allt mer slipade tv-koncept och standardiserade radioformat. Du vet, kanalen som bara spelar femtiotals-låtar, gamla favoriter eller rockmusik.

Att bli hörd

Podcasten slog aldrig igenom första gången, men har gjort det ganska bra nu. Den riktigt stora publiken kom då ”Serial” släpptes. En noggrann genomgång av ett mord i USA. Ett ordentligt research-jobb, gedigen produktion och en historia med en massa öppna frågor. Plötsligt blev det populärt att ”podda”. Även mediebolagen har hoppat på tåget. Även YLE har gjort allt fler poddar, med start 2014. Ted&Kaj hör till de mest nedladdade. Eftersom de också hörs i radion har de redan ett namn och en etablerad lyssnarskara.

Och där har du problemet.

Mångfalden. Mängden. Idag finns över en miljard avsnitt att lyssna på, samlade i tjänsten Itunes, det äldsta och fortfarande största podd-biblioteket.

Bli därför inte förskräckt om du inte genast hittar något som du fastnar för. Ge det lite tid, undersök lite. Jag tror du kommer att upptäcka en helt ny värld. Du kommer att besöka platser du aldrig hört talas om, träffa människor du inte visste fanns, och lyssna till historier som trollbinder dig. Jag tror på poddcasten som medium, som ett kulturbärande element och som ett folkbildande medium. Även om det finns mängder av dåligt där ute så kommer de bästa att överleva, och växa.

Faktaruta:

Finlandssvenska poddar hittar du lätt via facebookgruppen med samma namn. Adressen är https://www.facebook.com/groups/finlandssvenskapoddar/

2015-2016 gjorde Bildningsalliansen i samarbete med YLE podcasten Livlinan. Det blev sammanlagt 8 episoder. Du hittar dem alla på bit.ly/livlinan

YLES svenska poddar samlas på https://svenska.yle.fi/kategori/programserier/poddar

Johanni Larjanko

är koordinator vid Bildningsalliansen

Om olägenheten i att vara född

Stown

Welcome to Shittown, Alabama. Så börjar en otrolig historia, vars öden och svek skulle få Shakespeare att skämmas. Och allt är sant. Det finns i en podd, som i sju avsnitt rullar upp hela den vansinniga berättelsen om en liten ort långt från alla kartografers noggranna avbildningar av det USA som aldrig upphör att förvåna.

Att lyssna på John i S-town-podden är hypnotiserande. Och just när det hela börjar verka ta en viss vändning får du en käftsmäll. Jag gråter och skrattar om vartannat. Jag förstår att det här har tagit tre år att göra. Jag vill att sånt här skall få finnas, för det töjer ut begreppen om vad en bra podd skall och kan vara. Det kryper upp så nära inpå att det blir riktigt obehagligt, men också djupt mänskligt.

Det talas ibland om medias svåra balansgång mellan att rapportera och ta ställning. Kanske finns det en tredje väg. Att berätta så sanningsenligt du kan, och samtidigt lämna kvar utrymme för lyssnaren att tänka själv.

Liksom alla goda berättelser finns det tuggmotstånd i S-town. Det finns tyngre, och det finns svårare partier. De är noggrant kalkylerade, så att du plötsligt tvingas ifrågasätta dina egna fördomar och förutfattade meningar.

Efter framgångarna med Serial har en ny genre uppstått, eller kanske snarare återuppstått. Det är radiodokumentären, eller en viss specifik subgenre inom den. Nu kallas den podcast och är en njutning för örat. Många är de som går i Serials fotspår, att genom en faktabaserad genomgång av ett rättsfall (eller liknande) skapa en gastkramande story, låta många olika röster komma till tals, och utmana oss lyssnare.

S-town kommer från Serial-gänget, det säger dig kanske något om ambitionsnivån. Det här är inte sensationssökeri, eller dramadokumentär. Det här är något annat. Det är vackert, skört, och mycket sorgligt.

Berättardrivna podcasts är så framgångsrika för att de tar sina lyssnare på allvar. De resonerar med oss (de bästa av dem i alla fall). De bygger också upp en dramaturgi som känns igen från lite nyare dokumentärfilmare. Jag, som ofta är känslig och tar manipulering som en personlig förolämpning blir helt bortsvept av detta grepp.

Det förenar så många saker jag tycker om, vill uppnå själv, och vill lyssna på.

Men ta inte mitt ord på det. Lyssna och bedöm själv.

https://stownpodcast.org

Johanni

#Blogg100

Missnöjda miljonärer

pablo-22

Idag är jag tacksam över att jag lever. Visserligen blåser det snålt, och ispiggar hamrar mot mitt oskyddade ansikte i vad som väderprognosen lakoniskt kallar snöblandat regn. Högen med ofärdigt arbete snarast växer, alla mina försök till trots. Dammet som yr i luften påminner om min årliga vårpina med allergier. Dessutom är jag försenad med mina bloggtexter till #Blogg100. Så, sådär objektivt sett, vad sjutton har jag att vara tacksam över? För att förklara måste jag gå en liten omväg.

Jag fortsätter lyssna på en ny podd varje dag, och nu har jag just avnjutit en berättelse om med- och motvind. Podden är Freakonomics, en av de stora. Jag har haft den på min todo-lista länge, men aldrig tyckt mig hinna (jag är ju så ”upptagen”). Nu, tack vare att jag utmanat mig själv så blir det av. Avsnittet handlar om headwinds och tailwinds. Benägenheten hos oss människor att tycka att vi själva alltid har motvind, medan alla andra seglar i hamn med cocktailglaset i högsta hugg.

Denna ovana hindrar oss från att se det goda som finns i oss och runt omkring oss. Det är också kärnan i missnöjesrörelser, och tändstoffet för allsköns populister. Den som känner sig kränkt, utanför och orättvist behandlad har mindre empati för andra, speciellt om dessa andra uppfattas som de som skor sig på just dig. Så kan motvindsfenomenet förstärka och försvåra klyftor mellan människor och grupper i samhället.

Det första steget i att minska effekten av att på detta sätt lura sig själv att livet behandlar just dig extra orättvist är att vara medveten om fenomenet.

Ok, så nu vet jag.

Sen då?

Det andra steget är att räkna upp de saker man tycker om, eller som man har lyckats med. Eller som man är tacksam för. Tanken är att bygga upp en slags balans, att ge de svagare känslorna av tacksamhet lite boostande. Låter halvskumt amerikanskt står framför-spegeln-och-peppa-dig-själv-aktigt. Men jag måste förstås försöka. Var ska jag börja? De flesta radar (tydligen upp) sin familj, sina barn, sin älskade, sin goda hälsa, som något de är tacksamma över. Ok, så då kan jag inte göra det (vill ju inte härma alla andra). Om jag sitter och tänker en stund kommer jag på flera saker att vara tacksam för. Först ut är att jag lever. Andas. Tänker. Finns. Alternativet tilltalar mig inte alls.

Ok, så vi börjar där.

Sen kommer jag på fler saker, som jag inte tänker berätta om här. De är faktiskt privata. Pröva själv, så får du se.

Till slut funderar jag på dagen som är idag.

Ikväll ska jag träffa min kusin för en helkväll ute på stan. Vi ska prata, ha kul, dricka, äta gott, uppleva saker. Att vi ska, och kan göra det, och att det blir av, är jag tacksam över. Om jag bara inte var så trött. Ont i magen har jag också. Det har säkert ingen annan.

Vad är du tacksam för idag?

Johanni

#Blogg100

Vill du veta mer om med- och motvindsteorin? Här är poddavsnittet jag lyssnade på

19 ohörda sanningar

pablo-18

Inspirerad av en träff med poddcastare i Helsingfors förra veckan, där vi bland annat konstaterade att få av oss faktiskt lyssnar så hemskt mycket på poddar, och om inte vi som gör dem lyssnar, hur ska vi då få andra att lyssna, så gav jag mig själv en utmaning. Jag skulle lyssna på minst en ny podd om dagen en tid framåt. Blogg100-utmaningen passar mig för jag behöver ngt som triggar, som får igång mig. Och med poddlyssnande är det samma sak. Jag måste hitta första steget, sen kan det börja gå framåt av bara farten.

Jag satte av en ingivelse ut en kort uppdatering kring detta på FB, och vips fick jag en massa poddtips. Det förvånade mig lite, för jag tycker att det inte talas hemskt mycket om poddar, och på vårt möte funderade vi bland annat på hur vi skulle väcka fler lyssnares intresse. En jämförelse drogs till video, som med alla tubers blivit en sån viral succé överallt i världen. De stal vårt thunder, som någon sa.

Jag argumenterade emot, dels växer antalet poddar och lyssnare, dels är det en fördel om man inte är i rampljuset hela tiden. Jag menade (och menar) att poddar gärna får vara lite underground, lite nördiga, inte så polerade. Där finns en del av delas charm. Att de kan vara smala, inte tilltala alla, inte försöka passa in i ngt mönster.

Samtidigt säger en annan liten röst inne i mig (jo, jag hör sådana, gör inte du?) att visst vore det underbart att ha lite fler lyssnare…En kan ju bli schizo för mindre!

Hur som helst, jag fick en lista på poddar, som jag nu börjar arbeta mig igenom.

Den ser ut så här:

  1. Spår
  2. Serial, ny säsong
  3. Värvet
  4. This American Life
  5. Invisibilia
  6. Dan Carlins Hard Corse History
  7. Historiepodden
  8. In our time
  9. två nollor för mycket
  10. Sleep with me
  11. Gilbert Gottfrieds Amazing colossal podcast
  12. Digisamtal
  13. Joe Rogan experience
  14. Åkta spåman podcast
  15. En kvart om Göteborg
  16. Svenska wrestlingpodden
  17. Nördic knitting
  18. The Documentary
  19. Kvanthopp

Vilka har du hört? Vad tyckte du? vilken/vilka saknas på listan? Föreslå gärna fler, så kanske min nyfikenhet och inspiration att lyssna växer såpass att jag lyckas skapa en ny rutin.

För så är det, det är lätt att sätta upp mål, att säga att nu ska saker börja hända, så här kan det inte fortgå. Det är mycket svårare att få sitt beteende ändrat så att det nya slår rot och börjar växa.

Johanni

#Blogg100

Vad betyder nätet?

troll_webJag ställer frågan (via nätet), för jag är nyfiken. I höstas deltog jag på internetdagarna (#ind16), som hölls på waterfront i Stockholm. De flesta huvudtalare gav en mycket dyster bild av vår nätvardag. Nätet är sönder, det läcker, det missbrukas. Nätet är pantfånge hos populister och troll. Nätet som vi kände det har dött.

I nästa andetag bedyrade de flesta att de älskar att leva i denna tid. Att nätet och alla möjligheter är så fantastiskt.

Jag fick det inte att gå ihop.

Så jag ställde frågan, med tanke på att sätta ihop en podcast om det (vi gjorde några poddar i höstas, kicki och jag).

Två personer reagerade, och jag intervjuade dem.

Jag tyckte intervjuerna blev ganska bra. Vi sitter alla med samma kluvenhet, och osäkerhet inför det som händer nu.

Ingen jag har talat med menar att lösningen är att sluta vara på nätet. Det alternativet finns inte på kartan.

Det tycker inte jag heller. Nätet har blivit en så integrerad del av min vardag, och mitt liv, att jag inte riktigt kan föreställa mig att vara utan. Just därför känns hoten så personliga. Som om någon gör inbrott hemma, fotar allt, rotar igenom mina saker, lämnar äckliga meddelanden på köksbordet.

Kicki lyssnade på intervjuerna och var inte imponerad.

Hon tyckte inte de sa något nytt.

Det hade hon helt rätt i. Kicki menade att en podd behöver innehålla ett aha, något nytt. Eller så ska den ifrågasätta något. Jag förstår vad hon menar, men jag håller inte med.

En så komplicerad fråga som vårt digitala liv låter sig sällan kokas ner till enkla, konkreta sentenser. Jag tycker det istället handlar om att fundera, grubbla, diskutera, argumentera och reflektera. För detta behövs också ”självklarheterna”.

Den som gjorde starkast intryck på min i Stockholm i november var Erica Baker. Hon slängde ut sin planerade presentation av hur hon varit med och utvecklat slack, och höll ett brandtal för att återta nätet. För henne var det en högst personlig angelägenhet. Som svart och kvinna kände hon sig hotad av DTs överraskande seger i amerikanska presidentvalet. Vi måste välja våra fajter sa hon. Och för mig är nätet något av det viktigaste som finns. Det är mitt hem. Det vill jag försvara.

För några veckor sedan skickar Fredrik Wass en fråga till os som tidigare deltagit i #Blogg100. Han frågar om vi vill vara med igen, och använder som argument att det nu är viktigare är kanske någonsin att stå upp för yttrandefrihet, öppenhet och tolerans. Och att motarbeta fejknyheternas falska världsbild. Jag känner mig kallad och manad. Jag vill också vara med.

Vad betyder nätet för dig?

Johanni

#Blogg100