Nere i maskinrummet plingar en klocka. Albert tycker om ljudet. Han föreställer sig att samma plingande hörts i maskinrum genom tiderna. Precis så känns det, liksom lite högtidligt och samtidigt påtagligt.

Det betyder att han är Någon. En i raden som checkat av mätarna, reglerat pulsflödet och stylerat flux. Trots att det alltid finns saker att åtgärda, de flesta mer brådskande än andra, hittar Albert tid att dagdrömma. Han har gjort sig förtjänt, ingen kommer att säga något. Den genomträngande lukten av inlagd terpentin gör processen kort med den som trots allt försöker. För, det finns alltid den där ena. Den som tror att reglementet skrevs i förrgår i nit och precision, som tänker att världen står och faller med instruktionernas efterlevnadsgrad. Han vet, han var själv en sådan. En gång för mycket mycket länge sedan. Han kryssade mellan slagen som en besatt, fullständigt fokuserad på fel saker. Det var nära att kosta hela hans bataljon livet den där gången utanför Schretz…men, nu går vi händelserna i förväg, tid har ju ingen betydelse här.

Albert steg i graderna genom åren av rutiner och slit. En del förtjänade han, en del var ren tur, om nu något sådant som slumpen har någon betydelse här. Hur som helst, Albert är nu andremaskinist, och har varit det så länge någon kan minnas (man blir inte långlivad här, det är liksom själva poängen). Med rollen kommer en viss intjänad status, gröna epåletter, och en bättre plats vid bordet. Trots det (eller kanske just därför) avsätter Albert alltså tid åt intramedialt korrigerande verksamhet, vanligen i horisontalläge. Klockans dimensioner, tyngd, ljudvågor, tyngdkraft och ande är de centrala ingredienserna. Den här dagen börjar likadant som de andra. Med plinget. Albert har ingen orsak att tro något annat (även om han vet en del om universums lagar, av vilka två är direkt relevanta här, men de kan vi av upphovsrättsliga skäl inte gå in på här, meddelar vår agent).

När han styrt igenom det tredje stadiet känner han en darrning. Den skall inte vara där. Han står bortom (också det är själva poängen). Vid det här laget är det för sent att backa, och det är dessutom något han aldrig skulle göra. Den militära diciplinen och hans (jämförelsevis) långa erfarenhet av dylika situationer säger honom att ta det lugnt, göra sitt, och ge upp resten. Trots det kan han inte låta bli att rysa vid tanken på det otänkbara. Det Som Sett Honom I Ögonen. Bara för att genast dra sig tillbaka och sprida rykten om obetalbarhet.

Han börjar just

Fortsättning följer (detta var kapitel 7)

När det tionde klicket slår tystnar baren. Fönstren täcks på ett ögonblick av en märkligt bekant…Londondimma? Det är verkligen något som skevar, men vad? Nu rör vi oss på outforskat territorium, där isen är svag och vägvisarna få.  

Fredag försöker se genom dimman, försöker spåra anomalin. Det heter i manualens torra ingenjörsspråk att han vid det här laget bör tömma sina flux-reserver och flöda in. Han blundar och söker efter energins mittpunkt, precis som så många gånger tidigare. Under träningspassen lyckas han nästan alltid. Men nu är det skarpt läge. När de hydrauliska bromsarna pyser ut överloppsluft och bussen sätter sig i rörelse igen känner han paniken stiga, samtidigt som han ser felet. Bussens säten är gröna. Någon har slarvat. Eller? Är det byggarna som försöker säga honom något? Han tittar koncentrerat men ur ögonvrån för att försöka dechiffrera meddelandet, om det nu är ett sådant. Ibland önskar han att saker vore annorlunda. Att han hade rena kläder, ett vanligt jobb, en mindre sur andedräkt. Och att byggarna skulle sluta tala i gåtor. Då kunde han få saker gjorda, vända på en del blad, börja planera en framtid.

Han kunde ibland känna dess närhet, ana konturer från de parallella världarna. De som var just så där organiserade och…ja effektiva. Han tyckte inte det var för mycket begärt. Liksom alla andra hade han gått den långa vägen, men till skillnad från alla andra tycktes han ha fastnat på vägen.

Så varför fortsätter Fredag? Vad är det som driver honom? Jag tror det är en blandning av nyfikenhet och gammal vana. Livet har inte riktigt öppnat några andra lika lockande dörrar, och dessutom är arbetstiden…ja…flexibel. Inte så att han tänker stanna här resten av livet, haha, nej då! Det här är tills något bättre dyker upp. Eller tills han hittar några svar som går att sälja vidare. För, i den här världen har allt ett pris. Även livsdrömmarna.

Så läggs dag till dag, vecka till vecka, månad till..ja du fattar. 

När servitören smäller ner den stora täcka silverbrickan med grillad säl på matbordet tappar han samtidigt något av sin gnista. 

Fortsättning följer (Detta var kapitel 6)