Fredag vet vad det är nu. Han har koden, han ser felet. Eller, egentligen vet han inte säkert, liksom ingen nånsin kan veta säkert. Men träningen hjälpte. Han känner det i hela sin kropp. Den vibrerar enligt en ny melodi, och det räcker för att han skall fatta sitt beslut. Nu andas han igen. Ljuden kommer tillbaka, långsamt, som daggdroppar på ett grässtrå. Byrån kommer att få sitt. Han behöver inte längre låtsas, inte längre tugga ner det segt motvilliga köttet. 

När energierna höjs över ribban och färgerna börjar byta färg är han mer än färdig. Nu väntar pappersjobbet. Till skillnad från flera av hans fältkollegor käner han ingen motvilja mot kontorsexercisen. Visst är det tråkigt, och tradigt, och irriterande. Men det är också avkoppling, en trygg passage, tid att bygga upp nerverna igen.

Du vet den där känslan när du väntar väldigt mycket på något? Förväntan blandat med nervositet, upphestning och irriterad oro. Efteråt blir det ofta tomt inuti en, eller hur? Man pyser ut som en avvecklad ballong. När jobbet är klart är det inte precis ett pysande som bäst beskriver efterhanteringen. En kort tid hänger mycket fast i själva fallet, och inget är det andra likt. Ibland dyker grubbel upp, varför just så, vad var det som fick…och så vidare. 

I efterdyningarna av Paris-moraset som incidenten senare kom att kallas i historieböckerna tänkte väl Fredag inte så mycket på de olika scenarierna. Han kände mest lättnad över att ha hittat anomalierna i tid, kände nog att han gjort ett ok jobb. 

Efter varje tillslag av motsvarande kaliber ges den utsände en obligatorisk debriefing följt av läkarordinerade aktiviteter, alltid olika, alltid i relation till det inträffade. 

Så hade det inte alltid varit. I byråns ungdom förstod man ännu inte konsekvenserna av en otillräcklig rehab-avdelning med flera allvarliga konsekvenser som följd. Jag behöver väl bara nämna Detroit-fadäsen, Uttar Pradesh-soppan eller varför inte Inari-graven så förstår du nog vad jag menar. De inträffade alla i byråns ungdom. Fredag protesterade inte, han tog emot. Tre veckors ledighet. Om man bortser från de regelbundna sjukhusbesöken, den nyss nämnda pappersexecrisen och…Martina. Han måste ringa Martina.

– Detta nummer är inte i bruk. Kontakta assistens, eller använd Minitel, det nya sättet att söka! Kan jag intressera er för lite underhållning? Alla vet att…klick

 -Ja, hej G, det är..ja det vet du ju. Jag behöver en tjänst? Att vaddå? Ja, det är klart. Jo alltså, du vet Martina, hon verkar ha gått upp i rök. Kunde du…ja precis…nej, vi gräla in..javisst, tack!

Inget annat att göra än att vänta. Vänta och se. Det är han bra på. Lika bra att få undan sit-rep. Fredag fokuserar, går in i sitt sinne som en gäst på besök. Han slår sig ner vid ett bord och flyter med. En vanlig, otränad människas sinne är snårigt och full av både fallgropar och återvändsgränder. Det är en del av träningen att klippa upp buskaget och markera gränderna. Det gör det möjligt att besöka sitt inre utan risk för att gå vilse. Byrån använder den nyare versionen av Eko-Toomlins analys och skrap, oftast genast efter en operation. På så sätt sparas tid, vilket är en värdefull tillgång när balansen räknas ut.

Fredag ser tankarnas moln samlas över sitt huvud, ivriga att få spilla ut. Han räknar till tre baklänges. Bandet börjar snurra.

Vad var det som hade gett honom insikten de där intensiva sista sekunderna i Paris? Det var mycket enkelt. Eftersom han studerat torsken noggrant under prep visste han. Varelsen var vänsterhänt. När den dunkla figuren höjde glaset med den mörka vätskan gjorde han det med höger hand, som den spegelbild han var.

Fortsättning följer (detta var kapitel 11)

Bara ett fåtal hittar fram. Av dem är det bara några enstaka som tar sig förbi Dörren. I väntrummet bakom dråsar de flesta ner för att sedan inte resa sig mer. Krafterna räckte hit, men inte längre. Det kan gå eoner från det att en passerar receptionen till att nästa gör det. Här betyder tid inget. Tiden efteråt mäts desto noggrannare. Att få sitt namn i Boken är att bli antagen, anställd, godkänd. Ingen vet hur namngivandet går till, vem som bestämmer. Här finns ingen du kan fråga. Det verkar inte finnas någon synbar ordning, inga regler som styr. Fredag får namnet för att det är fredag när han passerar receptionen, tröttare än han någonsin känt sig. Hans kollegor Darsh och Måndag fick sina namn på en onsdag. Vad han hette förr är arkiverat och nedstängt. Han tänker inte längre på det. Minnena finns där, men de är oväsentliga. Fredag känner att livet började när han fick sitt (Nya? Enda? Rätta?) namn. 

Om vägen hit var långsvår går träningen desto lättare. Fredag är inte säker, men han har ofta känslan av att övningarna mest är formaliteter. Han hör inte att någon som kommit så här långt avbrutit, eller kickats ut. Helt säker kan han inte vara, så han sköter sina uppgifter efter bästa förmåga. Tränarna följer impassivt med. De uttrycker inte med en min vad de tycker eller tänker om någonting. Så är det bara. Det känner man ju till. Det vet man. Det har man hört.

Och det är sant.

Sedan är det dags för handling. Det blir Fredags första stora överraskning (men inte den sista). Han placeras i slussvakten. Dagarna fylls av att läsa kartor, dag ut och dag in. Svara på VHF-meddelanden. Lära känna stammisarna. Ingen frågar något om vem han är, varifrån han kommer, eller vad han gör där. 

Sakta utmejslas en rutin, ut ur ena dagen in i nästa. Han vet inte om detta är en straffkommendering, ett test, eller skarpt läge. All träning, alla manualer, de handlade om vägen hit, och något annat, något senare. Det här, som han tänker som mitti-ingenting, det finns det inga instruktioner för. Han misstänker ofta att någon högre upp hade en egensinnig humor som satte honom hit. Men han kan inte vara säker, så han gör sitt bästa.

En normal dag kan han få 3 anrop på kanal 42, två eller 3 anläggande pråmar, och ett par statistikmappar att arkivera. En spännande dag kan han få 4 anrop på kanal 42, ett på kanal 11, 3 anläggande pråmar och en fraktare, samt väderstatistik att bokföra.

Arbetskuben var en gång gladgul och säkert har den varit städad. Nu är den grådassegul och väldigt oorganiserad. Fredag kan inte ta ett steg utan att stöta på tomma piptobaksburkar, gröna ölbuteljer (tomma), reklamroschyrer, en gammal madrass, tre exemplar av Het Laaste Niews årgång 1971 inbundna, två trasiga VHS-sändare, en burkTV, en kyl som läcker och surrar (och som inte håller kylan), två stora skrivbord som en gång varit vackra handarbeten, en grönmålad plastanka (nej, fråga inte) och ett par trasiga svarta sopsäckar med vad som ser ut som lump. Fredag är rätt säker på att det bor något i dem, så han försöker hålla sig på avstånd.

De enda avbrotten under dagen är när toaletterna städas (jo, de är skrikfint rena), när det är rökpaus (alla här röker utan han), när det är lunch (alltid samma gråsimmiga soppa på säl och rådbetor) och när det är kaffepaus(er).

Efter en obestämbar tid börjar Fredag urskilja ett mönster under mönstret. Kaarle och John, de två alternerande förmännen, har båda samma egendomliga ovana. De går in tillbaks lite före alla andra var tredje dag efter toalettsädningen. Först tror Fredag att de vill utnyttja renheten, men de går inte in på vessan. En dag slinker han in bakom dem innan porten slår igen och ser i ögonvrån hur Kaarle (som har skiftet denna dag) verkar trycka på en knapp (eller något) under skrivbordet. Vid nästa rökpaus annonseras stannar han kvar och upptäcker då mycket riktigt en knapp som dolts under skivan. Brevid knappen står en rad oläsliga siffror och han tycker sig kunna uttyda bokstaven A, men är inte säker. 

Om det är en slump eller inte får vi aldrig veta, men Fredag omplaceras tre dagar senare. Han sätta på en av fraktarna med destination London.

Fortsättning följer (detta var kapitel 10)

Det är svårt att få i sig allt. Han tuggar och tuggar, men det verkar alltid finnas lika mycket kvar på tallriken. Det hela känns overkligt. Som i en dröm. Eller…Fredag knäpper med fingarna för att ta sig ur loopen. Han måste ha börjat släppa taget, så där lätt ska det inte gå. Fredag nyper sig i armen och räknar baklänges från 19, allt enligt reglementet. Det går helt automatiskt, träningen kickar in. Ett djupt andetag och försiktiga ögonkast för att se om Markörerna reagerat. Nej, det verkar lugnt. För säkerhets skull smackar Fredag lite extra ljudligt i brott mot tidens konvenans. Det är ett litet trick han plockat upp på vägen, Markörerna kan aldrig hålla masken om någon går utanför sin roll. Ingen reaktion, musiken plinkar på i bakgrunden som bikupors surrande en sval augustidag. 

Fredag fortsätter sin svepande runda, och fortsätter räkna ner. Det kan inte vara långt kvar, ändå känner han sig konstigt lugn. Ibland blir det så där. Mitt i stormens öga saktar pulsen ner, färgerna blir klarare, tankarna samlas. Då gäller det att ta vara på ögonblicken, hitta anomalin, och logga den.

Fredag dubbelknäpper med fingrarna för att ta sig ur loopen. Någonting är fel. Hade han inte redan? Och dörrklockan? Plingade den för en stund sedan?

Han lyfter blicken mot lokalens norra ände. Naturligtvis är det just så dunkelt vid dörren att han inte kan urskilja den nyanländes konturer. Ett par ögonblick är han obeslutsam, mitt emellan. Sedan kommer klicket. Nackhåren reser sig medan han med tillkämpat lugn håller kvar blicken en sekund till, för att inte avslöja sig. Är det nu det sker? Skall alla hans förberedelser, den långa träningen, försakelserna, faktiskt bära frukt? Ska han, Fredag, få bevittna Svängen? Det hela känns overkligt. Som i en dröm. Eller…Den nyanlände hasar sig fram över golvet utan att göra något väsen av sig. Hen mumlar något ohörbart åt barägaren som redan satt fram ett stop och nu häller upp en tjock ljus vätska från en flaska han tagit fram under bänken. Allt är precis som förut. Förutom att luften dallrar tyst, den obesvärade tystnaden är nu besvärad. Ljuden från gatan har tystnat. Fredag tänker att det är som före stormen. Elektriskt på ett sätt som de aldrig förberett honom på. Motvilliga kontrastfärger, en doft av….något. 

Det är besluten som är svårast. De lär dig kodexen, de lär dig de mentala träningarna, de lär dig språket. Men de kan aldrig lära dig hur och när du ska fatta besluten, eftersom det finns för många variabler som inte går att förutse. För en del kollegor blir det för mycket, de rispar upp i kanterna och tappar sina konturer. Fredag har under sin tid vid agenturen sett två av sina kollegor gå den vägen. Det finns inget att göra när processen satt igång. Han ryser, men nu hjälper det inte att grubbla. Nu behövs Beslut. 

Fortsättning följer (detta var kapitel 9)

Vad tänker du när du känner mullret i tunneln och ser ljusen? Är du på alerten? Kanske är du tankspridd och utan fokus. Det är konstigt hur fort vi vänjer oss. Livet i tunnlar känns ju helt självklart nu, eller hur? Jag tippar att du inte reflekterar över hur många ton jord och sten som just nu finns ovanför dig. Eller att du befinner dig i själva definitionen av ett icke-rum. Nej, jag skulle faktiskt gissa att detta är något du tar för självklart. Ett livets faktum, lika påtagligt som trafikljus eller sparkstöttingar. Om du tillåter mig spekulera ytterligare en aning tror jag dessutom inte du är unik i detta. Visst kan det hända att alla de andra, de du ser runt omkring dig just nu, i hemlighet går och uppskattar massa och tyngd, men handen på hjärtat, skulle de inte se lite mer oroliga ut då? Alerta, liksom.

Samma sak är det med hastigheterna. För bara ett tjugotal år sedan skulle man ha himlat med ögonen och ryggat tillbaka förskräckt. Nu höjs inga ögonbryn. Den nya tiden är här, vi har bara inte hängt med. Ja, jag vet, jag säger vi, men det är för att jag känner det så starkt. Vi är utlokaliserade, sanningen gick aldrig förbi här. Det enda vi får är pumpar och upplyst reklam. De skyler skickligt över kanterna, guppen, det som skaver.

Nej, du behöver inte höja på ögonbrynen så där. Jag vet hur det låter. De och de. Men då ska jag berätta en sak för dig. Jag skulle be dig hålla tyst om det, om jag trodde att det spelade någon roll. Allt det som hände efter 95…jag du vet ju själv.

I alla fall. Jag var de. Jag minns ännu lukten i kontrollrummen, svagt metallisk, inte helt obehaglig. Mitt jobb var inte så värst speciellt, jag vakade på nivå 4. Åtta roterande skärmar och en AI som vi halvt på skämt halvt oroliga kallade Abel gjorde i praktiken allt jobb. Men eftersom toppen ville ge sken av mänsklig kontroll satt de oss där. Det var mördande tråkigt, men det var ett jobb. Jag kände inte riktigt de andra i gruppen, ledningen ogillade fraternisering. Det gjorde oss mindre alerta hette det. Mest tror jag de var rädda för att bli avundsjuka på människor som faktiskt kunde få kontakt, som ännu hade den förmågan. Du tror mig inte när jag säger att det en gång var något som alla kunde. Jag vet, jag skulle väl inte heller tro det om jag inte själv levat det. Det är svårt att sudda ut sina egna minnen. I alla fall en del av dem. Nya kan man tillverka, det gör ju alla nuförtiden. Jag skulle ha hakat på den trenden för 20 cykler sedan då…men nej, nu råddar du bort mig. Det är lätt gjort, det vet jag. Det finns inte längre någon att hålla i handen, du vet? Visst, bruset håller oss sällskap, men det är inte samma sak. Nej, jag vet. Du förstår inte. Kan inte omfatta. Okej. Vi gör så här istället:

Fortsättning följer (detta var kapitel 8)