Koltrasten på vår gård har fått nippran. Den vet inte att koltrastar bara ska sjunga i början på våren. Den fortsätter glatt att drilla. Den ackompajeras av de skränande måsarna, som också detta år byggt bo på vårt tak. En efter en rultar de små dunbollarna över kanten och trillar ner som stenar fyra våningar.

Måsungar måste vara gjorda av gummi, för fallet tycks inte skada dem. Där går de sedan i vegetationen, hjälplöst kväkande och skrillande. Måsföräldrarna blir mördarfåglar i sina ganska desperata försök att hålla ungen vid liv.

Det är några dagar då man får springa gatlopp varje gång man går ut eller kommer hem. Den lilla korkade ungen har noll överlevnadsinstinkt, gungar fram var som helst och ser yrvaken ut.

Nattetid sjunger fåglarna, måsarna försöker meddelst audiofila attacker avskräcka de glupska kråkorna, som dock inte bryr sig om lite skrän. De kraxar utmanande tillbaka.

Jag antar att de flesta måsungar blir kråkmat. Eller måsmat. Eller rävmat. Kort sagt, jag tror detta är naturens sätt att gallra. Hur många ungar som alls överlever har jag inte en aning om.

Måsar hör inte till mina favoritdjur. Men också jag tycker lite synd om de inte särskilt söta, men ändå små och försvarslösa ungarna. Fast jag vet att de växer upp till skrikiga, skitande och ibland aggresiva djur.

Så kan man ha naturen nära inpå sig, fast mitt i staden.

Ekorrar, igelkottar, harar, rävar, fåglar, möss. Ofta är det någon av dem som bjuder på en naturupplevelse. Vilka stadsdjur brukar du stöta på?