Blåblodiga husdjur

feed

Nordiska kungligheter har besökt republikens huvudstad och firat 100 år av självständighet från bland annat just desamma kungligheters monarkier. Enligt festkommittéen är detta bland det viktigaste och största under jubileumsåret. Lite knäppt är det ju. Vi visar att vi ”vuxit upp” och får en klapp på axeln för gott uppförande?

För några veckor sedan diskuterade jag med två svenska inbitna republikaner över mikrobryggt öl i den kungliga huvudstaden.

Det där med monarkier är en anakronism. Visst fyller de skvallerspalter, och visst kommer folket till paraderna för att vifta med flaggor och överräcka blommor. Men egentligen? Varför låter vi dem hållas? Är det för att alternativet skulle vara så mycket jobbigare? Eller för att vi tycker om dem, att de har blivit en del av det svenska/norska/danska? Är de vår tids husdjur, något vi kan visa upp för utländska dignitärer som en kuriositet, något som visar att vi har historia, och helt levande sådan dessutom?

Det är som hela iden om adelsskap, blåblodighet osv. Ett vi och ett dem som användes i makt och kontrollsyfte. Något som idag väl ändå spelat ut sin roll?

Ja, vad är det egentligen som gör att vi låter dem hållas?

-Johanni

#Blogg100

Att ta det för givet

eller

Det är lite svårt att veta vad man ska tro. De senaste dagarna har det snöat ymnigt, flera gånger om dagen. Vinden ute kommer direkt från Nordpolen, så den är kall. I mitten på maj.
Vår sorglustiga regering går kräftgång och privatiserar vad de hinner, tar åt sig äran för minskande arbetslöshet, ror och hopar samtidigt kring vårdreformen och en massa annat.
Kylan till trots cyklar jag nu varje dag till jobbet. Det är fortfarande motigt, men det känns så himla bra.
Trump skandalerar igen genom att sparka FBI-chefen, som just undersökte påstådda kopplingar mellan honom, hans medarbetare, kollegor, underlydande, och Ryssland. Nu kanske han fått mäktiga fiender inom det egna partiet (inget nytt i sig).

På jobbet firar vi flera framgångar, nu senast med två sinsemellan mycket olika men båda framgångsrika webinarier. Det motiverar till att försöka mer, bli ännu bättre.

Finland segar sig fram i hockey-VM, kvällens match mot Slovenien var bitvis osannolikt pinsam. Slutresultatet 5-2 gav lite ljus i mörkret, men lejonen gör det verkligen inte lätt för sig i år. Samtidigt är det någon som glatt utropar att Lejonen i och med detta ger oss spänning för hela slanten, också i grundserien, och det är ju onekligen sant. Det går inte att ta något för givet.

Vad jag försöker säga med denna radiramsa är hur motsägelsefull vardagen är. Det är inte svart eller vitt, det är alla färger på en gång. Nynazister attackerar en demonstration i Sverige. Jag menar, VA? Le Pen förlorar i Frankrike, liksom Geert Wilders i Holland. Engelsmännen tycks inte riktigt veta vad de skall tycka om den brexit de röstat fram. Att missnöjet med EU var stort och sedan många år underblåst av massmedia vet vi. Vad som händer nu är ett drama inför öppen ridå. Den politiska pendeln fortsätter svinga, och inget är ännu förlorat bortom räddning.

Asylpolitiken, eller bristen på sådan får mig och många andra att må så dåligt, och känna oss så maktlösa. Samtidigt, alla berättelser om solidariteten, vänskapen, viljan att hjälpa. Att finnas till där.

Jag hittar nya appar att lära mig, nu senast tubebuddy, ett verktyg för att optimera youtube-videors synlighet och räckvidd. Världen går inte under, den går inte åt ett håll. Den går åt många håll samtidigt.

Kanske är det en bra sak?

Johanni

#Blogg100

Det klasslösa samhället

Bild132

Utanför rummet går tiden. Obekymrat, nästan likgiltigt. Det vore frestande att säga att tiden är den store demokraten. Att inför tiden är vi alla lika.

Men det är inte sant.

De som jobbat i saltgruvorna stupar långt före de som tillbringat livet på cocktail-terassen.

I en epok då teknik inte längre är exklusivt, då bostadslösa har smarttelefoner (men inga bostäder), då är det lätt att tro att klasskillnaderna upphävts. Där läs- och skrivkunskaper för ett par hundra år sedan utgjorde skiljelinjen mellan rik och fattig var det i min barndom snarast tillgången till prylar som fungerade gräns.

I masstillverkningens tid är det inte längre så.

När den grupp som gärna trodde på teknikens hjälpande kraft ännu dominerade vår offentliga debatt målades bilder av ett slags paradis upp. Slut med de tunga jobben, slut med bristen på mat och vatten. Marknadsekonomin kommer att skapa ett välfärdssamhälle för alla. Nya, smarta, energiformer kommer att bli allmänt tillgängliga, de räddar miljön och är inte längre en central orsak till väpnade konflikter.

Globalt sett har fattigdomen minskat. Livslängden ökat. Är vi alltså på väg åt rätt håll?

Inte riktigt.

Mat på bordet är jätteviktigt, men utan social rättvisa kommer du alltid att vara beroende av andras välvilja, eller av de nyckfulla marknadskrafterna. Maten mättar dig idag, men innehåller inga garantier om morgondagen.

I mångt och mycket har frågan om klass försvunnit ur den offentliga diskursen. Har vi lyckats utjämna skillnaderna? Inte alls.

Det visar sig att klassamhället lever och har hälsan, men är inte lika synligt längre.

Ungefär litegrann som i Kina, världens största kapitalistiska stat. Ett imperium som inte briljerar i öppenhet, medbestämmande, miljöansvar. Ett land där eliten lyckats överleva sitt eget system, och flyttat in i ett nytt.

Vårt ekonomiska system är inte i sig en garanti för demokrati.

Vårt relativa välstånd, tillgången till mat, vatten och teknik, är inte i sig en slutdestination, så länge ojämlikheten består. Frågan är om någon ser den längre, om någon gör något längre. Eller om vi blivit tillfreds med att det i alla fall blivit bättre än förr.

Gult

Jag tycker om sånt som är gult. Jag vet inte varför.

Det är en känsla, något inne i mig som klingar till.

Men inte vilket gult som helst. Det är vissa nyanser, och vissa kombinationer.

Säkert finns det någon som kan analysera mina preferenser och komma med en förklaring.

Förklaringar är tråkiga. De äter upp vårt fantasikapital. Gör oss marknadsanpassade, försäljningsbara. Det spelar ingen roll om vi är kritiska. Det är en position som också går att sälja.

För i grunden har du gått med på systemets spelregler. De är bortom kritik på så sätt.

Det enda som återstår är att protestera högljutt.

Eller gå dada och älska till exempel gult.

Det är subversivt på ett annat plan.

Inte djupare, inte bättre, inte i stället för.

Det är en sensorisk retning.

Dessutom är det vackert.

Att säga, att tro och att göra

 

 

Torsdag morgon. Sitter på #ITK2016 dagarnas öppning i Tavastehus. Utbildnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen talar. Jag tänker att det kan inte vara helt lätt för henne att stå inför mer än 500 lärare och rektorer från hela landet. Hon representerar här inte bara Undervisnings- och Kulturministeriet, som hon är chef för. Hon är i mångas ögon också ett av problemen i dagens finska regering. Varför? Den regering hon sitter i har under hela sitta första verksamma år kontinuerligt kritiserats, ofta med rätta. Inför valet lovade de partier som sedan vann dyrt och heligt att de inte skulle skära i pengarna till utbildning. Nu har nedskärning följt på nedskärning. Studenter och lärare har gått ut på gatorna och demonstrerat. Som relativt ung, och dessutom kvinna, har hon säkert hamnat mitt i en skitstorm. Jag kan knappast ens föreställa mig de hatbrev hon antagligen får.
Så där står hon nu, livslevande. Hon trevar lite med orden. Hon försöker måla upp en vision av ett Finland vars utbildningssystem är bäst i världen, som är allas förebild. Och som nu skall uppdateras och komma i takt med tiden. Som skall utnyttja den naturliga nyfikenhet och öppenhet som unga känner inför framtiden och teknologin till att motivera dem i sina studier. Det är lite svårt att förhålla sig till hinner ord. Går de att lita på? En politiker lever på sitt förtroendekapital. Rätt eller orätt, så fungerar politiken. En minister som är med och skär ner i högre undervisning för att nästa vecka skriva öppna brev till samma institutioner och fråga varför de inte gör mer, och hur de tänker bli världsledande inom sina områden väcker starka känslor. Vet hon vad hon håller på med?
Enligt henne finns det indikationer på att skolan och lärandet inte längre automatiskt är första prioritet för unga. Skolan måste, enligt henne, göra sig relevant igen.
Det är vad regeringen tänker med sin digitaliseringsstrategi. För att detta skall lyckas behöver lärarna stöd. Det handlar inte om teknik säger hon gång på gång. Det handlar om kommunikation. Lärarna behöver fortbildning, och en ambitiöst program för att inkludera digitala färdigheter i all fortbildning för lärare på alla stadier är på väg att sjösättas.
Dessutom, säger hon, borde vi bli bättre på att lära av varandra. Det som görs i Tammerfors vet man inte mycket om i Lahtis, menade hon. Det har hon säkert rätt i. Tyvärr känns det som om regeringen hon är en del av oftast sitter i Tammerfors, medan vi andra sitter i Lahtis.
Hon skall dock ha cred för att hon vågade komma hit. Och deltagarna ska ha cred för att de inte buade eller avbröt henne. Även om applåderna var rätt tama. Och Sanni snabbt försvann ut efter sitt tal. Hon hade väl inte tid att lyssna på vad som sedan sades.