Men tid är konstigt. Jag känner igen ljuset, jag ser snön. Jag får rysningar av kylan, känslan som kryper längs ryggen. Kylan som smyger in längs kanterna på tågfönstret.
Ännu en av dessa ickeplatser, några ögonblick. Länge sedan försvunna. Bortglömda om det inte vore för fotot. Så mycket passerar genom oss och försvinner.
2000, året då Finland fortfarande hade vintrar. Snö. Framtid.
Vad minns du? Vad har du glömt?
Jag vaknar sent. Hunden gnäller vid dörren. Hon har hållit sig länge, låtit oss sova. Men nu är det brått.
Ute möts vi av solsken. Efter veckor av blytung gråhet är ljuset här. Det är den första januari 2020. Ett nytt decennium. Så där utan vidare gled vi in i det, med mindre dunder och brak än vanligt.
Vi lämnar ett kaotiskt och deprimerande decennium bakom oss. Mörka krafter sprider ut sig och förgiftar vardagen. Oginhet, trakasserier.
Kanske är vi så mitt i det, att det nya inte känns riktigt här än. Hunden snusar försikltigt på firandets efterdofter. Gatan är lugn och utan baksmällans röda tunghet. Fåglar kvittrar, trots att de borde har flugit till varmare breddgrader för länge sedan. Marken är lätt frusen, luften är frisk och skön att andas.
Jag tror egentligen inte på uppsummeringar, genomgångar, topplistor eller nyårslöften. Tid är ett mänskligt påhitt, något vi skapat för att försöka hantera det kaos som är livet. Men jag tror på cirkelgången, att jorden genom de olika årstiderna roterar och ger mig/oss en slags naturlig indelning. Jag vet att goda föresatser hjälper mig att komma över lathetens tröskel. Jag ser att de senaste åren har gått åt helt fel håll, och det känns skönt att blicka framåt med tanken att det där är bakom oss. Kanske är det inte så, men för en stund är det skönt att känna solen, höra fåglarna, och tänka att ångestens årtionde nu är bakom mig. Bakom oss.
Hittat På 