Ljuset faller snett in genom fönstret. Det lyser upp dammet som virvlar. Vi är på andra våningen, eller tvådje, som jag sa på den tiden. Det är längs med femmans linje.

Inte så hemskt långt bort från synvillan, SVTs hus i Göteborg. Nära synvillan fanns också en hållplats, där en korvmoj stod. En sån där jag köpte pucko och en halv special.

Jag är ensam hemma, det är eftermiddag. Mamma har gått ut, antagligen till butiken.

Jag hoppas de inte skall skrika efter henne.

Finnhora, stick hem.

Det är någon annans lägenhet, inte min. Jag bor inte där. Det är en liten lägenhet, två rum och kök, som ligger i dunkel, inga lampor ät tända. Jag känner doften av filt, och en soffa. Jag står på golvet i storarummet och ser på dammstoftet som blir gyllene av solens strålar.

Kan hon ha fått låna den? Eller kanske har hon satt mig där hos en vän helt tillfälligt, för att gå till jobbet?

Att försöka minnas ändrar genast på minnet. Jag lägger till detaljer, tar bort andra.

Det är ett kort fragment som jag burit med mig hela livet. Det har ingen betydelse, det finns ingen hemlighet att upptäcka. Minnet är helt slumpmässigt.

Jag har ingen aning varför just det fastnat.

Minnet är konstigt på det sättet.

Jag undrar om det är sant att högmod går före fall. I det talesättet ligger tanken om balans. Att den som gör orätt får sota för det. I den andra änden av spektret finns jantelagen, den som säger att du inte skall tro att du är något. Högmod, det är arrogans, att vara von oben, att inte se eller bry sig om andra människor. Sinnebilden för en isolerad klass, en spillra av en mycket gammal samhällsordning, lever kvar i monarkin. Monarken, envåldshärskaren, av gud utvald att styra över riket och dess undersåtar. Vi har för länge sedan gjort upp med den världsordning som lät monarker styra. Eller?

Marie-Antoinette sa aldrig ”låt dem äta kaka” när klagomålen om brist på bröd nådde in i hennes salonger. Det var ett propagandatrick, som fungerade. Många tänkte att ja, så där sade hon, eller kunde ha sagt. Det passade in i bilden som republikanerna försökte sälja. Ett liv i lyx och överdåd, fjärran från vanliga dödliga, så såg många kungahusens vardag. Marie-Antoinette slutade i giljotinen. Hämndlystnad, oavsett om den kommer från en pöbel, eller en vinnande sida i konflikter, är alltid ful. Den leder alltid till mera våld längre fram.

Dagens kungligheter är kändisarna, även om de bara har en symbolisk makt som baseras på synlighet. Idrottare, musiker, filmstjärnor. De har tagit över rampljuset. Vi ser dem. Vi avundas dem. Vi hånskrattar åt dem när de faller. Vi skvallrar om dem.
Monarkierna syns mest vid ceremoniella högtider, födelsedagar, begravningar, nobel-middagar, och den tillfälliga skandalen. Vi ser dem, och tänker på sagor, det var en gång, riddare, halva kungariket.

Deras makt är för länge sedan beslagtagen, men som tanke och idé lever de vidare. De är en anakronism, en absurd överlevare. Och så finns det människor som säger, lät dem finnas kvar, de gör ju ingen skada. I själva verket hjälper de till att branda landet. De far runt och säljer in Sverige och svenska företag runt om i världen. En slags pr-människor alltså.

Eftersom till exempel det svenska kungahuset för länge sedan insett vikten av bra PR så gör man sitt yttersta för att framställa kungafamiljen som så vanlig som möjligt. Den får inte verka högmodig, arrogant eller nedlåtande. Vi ska tänka jamen den där jappen, han verkar ju trevlig. Han gör väl ingen skada. Nog kan han få vara kung lite till.

Det tycker inte jag. Jag ser ingen mening med ett kungahus som har symbolisk makt. Jag tycker monarkin som statsform har överlevt sin tid, och bör bli ett minne blott.

Men så tycker jag också att flygplan skall ha en rad 13, att hus skall ha våningen 13, och att man ska sluta spotta efter svarta katter.

Ja, det är klart att det finns ett mörker i mig. Finns det inte i dig? I mörkret bor allehanda säkert som inte tål dagsljus. Nångång trodde jag att stället behövde dammas av och rensas ut. In med lite fairy och skura, ta fram ljuset. Lite som att jag tyckte man alltid och i alla sammanhang skulle vara fullständigt ärlig, no matter what. Det var inte så lyckat, kan man säga…

För, handen på hjärtat, är du inte också lite fäst vid dina demoner? Du känner dem väl, ni har vandrat länge tillsammans. Jag börjar förstå tanken om att man ska vårda sina fiender. De triggar dig, ger dig ork, lust att kämpa. De representerar allt du inte tror på, eller respekterar.

Ett liv utan mörker skulle bli…ja…sterilt?

Idén att mörkret skulle komma utifrån är för mig absurd. Vi bär världen inom oss. Vi består av både mörker och ljus. Deras växelspel ger livet sälta. Mörkret är förstås också farligt, tro inget annat. Jag talar inte om något dadda-med leksaksmörker. Inget man leker med, eller slentrianmässigt slänger sig med, för att verka cool.

Jag talar om ångest, depression, gränser. Utsatthet. Tillfällen då du inte vet om du kommer att klara dig. Veckorna efter att ha blivit lämnad. Tiden efter beskedet om den obotliga sjukdomen. Telefonsamtalet du aldrig ville få.

Mörkret är svart, med långa taggiga tentakler. Mörkret är förföriskt, med tomma löften.

Och ja, jag menar att vi bivit dem vi är också tack vare detta mörker. Det är en del av oss, det är en del av att finnas till. Det är inget att längta efter. Inget att bjuda till bords.

Man skämtar inte om den sortens mörker. Lika lite som man ska förneka den.

För mig handlar det om att bemöta det. Hantera det. Göra mitt bästa.

Och lita på att livet bär.

Det fanns en gång då miljöfrågor handlade om återvinning, att minska på plastavfallet, och att plocka upp skräpet. På den tiden var miljöfrågan en hjärtefråga för en liten grupp människor. Sedan dess har miljöfrågan växt till att handla om klimatförändringar och hållbar utveckling. Från att ha varit en lite sidofråga uppfattas den idag av många som en ödesfråga.

När Paris-avtalet ratificeras av världens länder har miljön slutligen kommit in i finrummen för att stanna.

Det är inte nödvändigtvis en bra sak. Miljöfrågan hotas nu av att kramas till döds. Alla vill vara miljöns vänner. Leonardo di Caprio höll ett passionerat anförande om vår sköra planet då han tog emot sin första Oscar, för rollen i The Revenant. Samtidigt kritiserades han för att flyga jorden runt med sina kompisar i privatjet.

Om han inte aktar sig kan han bli lika utskrattad som Bono, vars engagemang verkar outsinligt.

Jag tror båda på mänga sätt är uppriktiga i det de gör. Risken är bara att de stjäl showen. Det blir att handla mer om dem än om sakfrågan.

Miljön kommer mer att handla om global utsläppshandel än om vårt förhållande till den jord vi bor på.

Det är viktigt och bra att skapa debatt, globala avtal och gemensamma standarder. Samtidigt är det viktigt att behålla perspektiven. En liknelse: Nu har allt fler samkönade par i olika länder rätt att gifta sig. Det är fint, ett steg mot erkännande. Men är det just att gifta sig som representerar det radikala? Kvinnor vill ha rätt att göra militärtjänst på samma sätt som män. Samtidigt bidrar de till att cementera en institution som kanske inte är den bästa.

Det heter att den som skriver under en namninsamling för eller emot något på nätet köper sig ett rent samvete, istället för att faktiskt göra något. När nu världens ledare säger att de skall minska på utsläppen globalt är det bra. Så länge det inte får någon av oss att tro att saken nu är ur världen. Att vi kan fortsätta konsumera upp och leva över jordens tillgångar. Jag tror att var och en av oss fortfarande har samma ansvar som alltid. Och att vi faktiskt kan göra skillnad.

Ser deras ansikten. hör inte vad de säger. ser deras blickar, dras till samma punkt. Oundvikligt. Som vattnet i ett badkar när proppen dragits ut. Finns inga andra ställen för vattnet att ta vägen.

Suget är kraftigt.

Drar med sig kvistar och tvivel. En ensam stövel snurrar förbi. Den är blå.

Känner värmen från deras kroppar. sammansvetsade som en.

Men också, mitt inne i virvelvinden, rädisan. Medvetenheten om att detta är fel. Fruktansvärt fel.

För barn kan vara grymma. Men de är inte korkade. De förstår samtidigt när gränsen passerats. De vet att de går för långt.

Så varför fortsätter de? Är vi alla grymma om vi får chansen? Är det kraften i massan som lockar med dem?

Kanske.

Men kom ihåg, vattnet har ingen annanstans att ta vägen.

Något vill ut.

Och i den gomblicken fungerar nog inte flera sektioner av hjärnan. De är förbikopplade.

Och lilla stjärnan gräver. Jord under naglarna. Ett tyst kvidande.

Jag ser det i ögonvrån. Människorna som går där förbi. Oseende. Är inte de vår berättelses riktiga skurkar?

Jag bara frågar.

Johanni

#Temablogg52

#Blogg100

Upptäckten kommer gradvis. Insikterna har långa tomma mellanrum. Det är så här det känns att bli äldre. När jag börjar se fram emot en lugn hemmakväll. När jag knappt kan hålla mig vaken på eftermiddagen, eftersom det är siestadags. När jag kommer ihåg något som hände för 20 år sedan, men inte minns riktigt vad jag gjorde förra veckan. När jag med gott samvete sitter i bussen fast den börjar bli full. När jag hittar på ursäkter till varför det är en god idé ett ta hissen istället för trapporna. När jag börjar känna efter krämpor då jag kliver ut sängen. Då jag inte riktigt alltid kan hantera tid, och inte riktigt vet om något hände för 5 eller 15 år sedan, eftersom det kändes rätt så  nyss.

När jag upptäckte vita hårstrån i mitt ändå ganska glesa skägg blev jag glad. Det såg fint ut, tyckte jag. Att kroppen är hängigare är inte like hejsan. Ålder, det kommer smygande. Just därför syns den inte så lätt. Just därför går det att intala sig själv att en är ung.

När också jag började slänga mig med uttryck som att man bara är så gammal man känner sig, då visste jag. Jag hade passerat någon slags gräns. Jag har mera liv bakom mig än framför mig.

Just nu, mitt upp i alltihopat, känns det inte så. Jobbet är stimulerande, och jag känner att jag gör skillnad. Barnen bor ännu hemma, även om de är på väg bort. Ännu är det jag som bestämmer över kroppen, inte tvärtom.

Det enda jag vill säga är att upptäckten kommer gradvis.

-Johanni

#Temablogg52

#Blogg100