Jo, nu är den publicerad. Word, part one. Visst är det lite nervöst och så.
Månadsarkiv: september 2018
Svårt att sluta
Jo, jag erkänner. Jag har svårt att slutföra saker. På något sätt känns det alltid mycket lättare (och roligare) att börja något nytt.
För mig själv har jag tänkt att det beror på min uppväxt. Som skilsmässobarn har jag svårt för att bli lämnad. Det tar ont, och nånstans känns det som ett misslyckande. Jag var inte bra nog, jag dög inte, jag blev bortvald.
Med åren har den känslan blivit svagare, men nånstans där inne finns den. Kanske har det också lett till en viss avskedsångest. Att slutföra något är att lämna det bakom sig.
Det kan hända att jag associerar avslutande med något definitivt. Och då känns det lättare att hålla det lite på sparlåga, för då finns det ju ändå kvar. Jag har sällan varit den som sagt upp mig, som lämnat i en relation, som fattat beslutet. Länge hängde det också ihop med beslutsångest och en oförmåga att ta initiativ. Självklart är det också en del lathet, och kanske en rädsla för att bli bedömd, och befunnen otillräcklig. Jag vill inte göra saker till hälften. När jag gör nåt vill jag att det skall vara exceptionellt. Det skapar förstås en högre tröskel som blir särskilt tydlig vid avslutandet, inlämnandet, då jag inte längre har kvar kontrollen.
Sen kan jag också tänkta att det är en bra sak. Att vara seg, att inte ge upp. Jag släpper helt enkelt inte taget särskilt lätt. Det finns något bra i det. Jag har också svårt att säga nej, och det betyder att ibland blir det för mycket av allt. Jag skulle gärna blir bättre på det, att kunna säga nej. När det kör ihop sig och alltför många saker slåss om min tid och min uppmärksamhet samtidigt blir allt lite lidande. Jag tappar fokus, och splittras. Den sista veckan har jag därför äntligen kommit igång med att pröva pomodoro-metoden. 25 minuter oavbruten koncentration på en uppgift, allt annat avstängt. Sedan 5 minuter paus. Hittills har det känts väldigt bra. Det är förvånansvärt hur mycket jag hinner skriva/tänka/göra på bara 25 minuter. Nu ska jag jobba på att en del av dessa tomatklyftor också används till avslut. Det skulle kännas oerhört skönt att bli bättre på det. Bättre på att sluta.
Hur brukar du göra? Och hur tänker du?
Johanni
Husminne
Mjuk luft. Len mot trött kind. Utan egen agenda, dagen är redan över. Det är för sent. Kanske är det bara människor som tänker så. Att natten är slutet och gryningen början på något nytt. Kanske är det det yttersta beviset på vår självupptagenhet.
Om det nu skulle behövas några bevis.
Sent blir senare. Hela idéen med att mäta i tid, och dela in allt i tid, det är ju bara människan som håller på med sånt. Sakta men säkert.
Löven doftar fuktigt sött. De virvlar. De tystar. De väntar.
Utanför går vågorna höga.
Här svalnar téet. I detta finns jag. Fokuserat. Ögonblickligen. Jag vill gärna tänka att det hela är som att glida förbi på vita duken, utan att det blir synliga spår. Men riktigt så enkelt är det inte. Rytmen håller i. Samtalet är i förtroende. Med en underton av desperation. Något intensivt i betoningen.
Som att det var viktigt.
Jag är noga med att inte sträcka ut händerna.
Det blir så rörigt då.
Rummet är stort och nästan tomt. Väggarna flagar vita. En sliten pinnstol står på golvet. Inte mitt på, utan lite till höger, och lite på snedden. Ett täcke, en filt eller kanske ett lakan hänger delvis på ryggstödet. Det är ljust, men inte bländvitt.
Ljus flödar också in genom höga fönster. De är stängda och stänger ute världens larm. Höga gröna lövträd som jag inte känner igen fyller utsikten. vi är uppe på andra våningen i ett mycket stort hus byggt av sten. Vi är någonstans i södra Frankrike, och jag har ingen aning om hur gammal jag är, men antagligen inte många år.
Ljuset faller in högt och snett genom rummet.
Jag kan lätt lägga till fler detaljer, i övergången mellan minne och fantasi. De skulle låta och kännas precis lika sanna som det jag just berättat. Jag vet inte om något av det är sant. Det spelar heller ingen roll, egentligen. Men just för att det är ett minne känns det som en del av något. Av min historia. Och på samma gång som jag börjar minnas, börjar beskriva, skapar jag, frammanar jag en bild som kan vara helt konstruerad.
Det finns helt enkelt inte några gränser längre.
Jag är på genomresa. Huset tillhör någon vi känner.
Allt är mycket långt borta.
Johanni
Kometspaning
Det är lätt att se åt andra hållet. Att tappa fokus. Allt runtomkring drar åt samma håll, bort från det jag borde se. Nu är tiden då allt filmas, allt händer under min näsa, framför mina ögon. Men lika lite som jag antagligen skulle tro på en utomjording, eller en vandrande död, fastnar jag för det som faktiskt är. Jag förstår metaforen med hiding in plain sight, men kan inte komma förbi den. När en spelfilm plötsligt blir dokumentär och våldet har flyttat in i Vita huset, då känns det jobbigt. Sent på kvällen, och detta är i början av september, går jag ut i nattmörkret för en kvällprommis med hunden. Jag går ut i t-skjorta, och det är varmt. Det är inte ”normalt”. Det är kometen kommer. Du vet, när du vaknar från en dröm och inser att det bara var en dröm, du dog inte på riktigt, störtade inte till marken, var inte jagad av en psykopat, eller vad din nuvarande rädsla nu kan vara.
Huvudsaken är att det inte var riktigt. Det finns en annan värld. Vi bryr oss om varandra, vi är inte rädda hela tiden, vi går inte i ständig katastrofberedskap. Det finns saker att göra, saker att upptäcka. Ännu har vi tid.
Men så smyger denna värme in. Den kan vara helt slumpmässig. En tillfällig anomali. Men om det inte är det får vi skräck på en annan nivå. En som känns.
Att leva i rädsla är inget nytt för människan, det är något som säkert hållit oss vid liv otaliga gången. Men när vi skapar den själva. Kanske är det där den mänskliga självdestruktiviteten visar sitt sanna jag, blommar ut i sin hela galenskap. För vi skulle ju inte behöva detta. Vi kunde faktiskt göra saker på ett helt annat sätt.
Morgon
Regndroppar. Huskroppar med spegelblanka, mörka fönster. Morgon. En fukt som tränger igenom allt, klibbar fast. Mörka vatten med långa stråk av grönt. Tomma båtar ordentligt fast i sina bryggor, gungar inte ens. Det till och med doftar vått. Trafikljusen sover ännu. En gök kuckuar osannolikt, annars är fåglarna tysta. Någonstans kokar en fotbollsmamma gröt. Benen går framåt av sig själva. Detta är vi byggda för. Gräset morgonvått. För en stund skiftar perspektivet. Detta mår jag bra av. Visserligen räknas stegen, träden har fallit omkull eller sågats av, ryggen gnäller.
Detta blir en vana, kroppen bara väntar. Den behöver motstånd. Den behöver utmaning.
Jag svarar.
För mig, som lever med huvudet bland molnen, är detta den bästa medicin som finns. Jag, som tyckte mig förstå kluvenheten inför vår kroppslighet i Varats olidliga lätthet har måstat slåss lite med mig själv. Om det är kulturen jag vuxit upp i som gärna håller avstånd, om det är min personlighet, eller om de två mötts i en ohelig allians vet jag inte. Men jag vet att det inte alls är bra att bara umgås virtuellt, att bara använda huvudet. Kanske är det en självklarhet för dig. Det har inte alltid varit det för mig. Där har jag ibland måstat övervinna mig själv. Och jag har aldrig ångrat mig.
För några år sedan kände jag hur min lilla inre hedonist tog greppet. Att njuta av saker och ting, att till och med frossa i ibland, kändes mycket tilltalande. Det gjorde så att livet kändes. Kanske är denna nyvunna insikt och början på förändrat beteende en naturlig fortsättning enligt den tankebanan.
Kommer hem, sätter på P1 och tévattnet.
Idag har börjat bra.
Hittat På 