Svårt att sluta

Det tog tid, men nu är vi där. Sista avsinttet av MadMen är bakom oss. 

Det var ett bra slut. Öppet. Jag känner mig tvungen att gå ut på nätet och se hur andra tolkat vad som egentligen hände. Jag känner att jag processar det vi sett, känt och tänkt. En tid/period är över. Något som inte kommer tillbaks.

Vi hade en lång paus. En lång tid var vi som uppslukade, det var för flera år sedan. Ordnade till och med MadMen-partyn. Jag lärde mig att göra (och tycka om) Old Fashioneds.
Sedan hände en massa andra saker och serien försvann från radarn. När den sista säsongen kom ut fastnade den inte lika starkt längre. Kanske hade nyhetens behag mattats av. Kanske var det något annat. Delvis hade andra serier kommit in istället (många av dem ännu oavslutade).
Så fick vi ett ryck i höstmörkret och så var vi fast igen.

Det är, helt enkelt, svårt att sluta saker.

Det är däremot mycket lätt att påbörja dem. Nya webbtjänster till exempel. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många olika SoMe-konton jag har, men de är många.
Och jag använder dem inte. Inte många i alla fall.

Kanske är jag lite som barnet i godisbutiken. In och titta på allt fint, smaka på lite av varje, men inte avgränsa och fokusera. Dopaminaddikt, kanske.

Det är lite likadant på jobbet. Det är väldigt mycket roligare att påbörja något nytt än att genomdriva (genomlida) hela processen. Jag är inte serieentreprenör, men nog seriestartare.
Fast jag borde veta bättre. Alla behöver vi avslut. Allting tar slut. Att springa till nästa uppslag håller inte i längden. All den där energin och alla de där tankarna behöver få utlopp, men de behöver också blomma ut i något vackert, något fullbordat.

Ibland läser jag om vänner eller bekanta som kör med en sak in en sak ut. Det kan gälla kläder eller böcker. Jag borde genomföra det konsekvent för nya idéer. Påbörja något nytt först när något annat avslutats. Inte för att det är ”rätt” sak att göra, utan för att jag helt enkelt mår bättre av det. Och för att resultaten blir bättre.

Kanske, tänker jag, är det också något med tiden vi lever i. Filmer ersatta av serier, artister ersatta med spellistor. Sociala medier ett oavbrutet scrollande. Allt i ett ständigt flöde.
Jag brukade ofta vända mig mot den förenklade dramaturgin i många publikfilmer. Nu kan jag se att idéen med avslut/upplösning (och till viss del katharsis) också har en poäng.
Att vi kan lämna saker bakom oss. Att vi kan säga hejdå.
Adjö.
Farväl.
Det är svårt också med vissa böcker, men inte riktigt av samma orsak. Där kan det istället vara så att jag inte vill lämna människorna och världen mellan pärmarna. Slutet kommer som ett expresståg om natten, svart och ostoppbart.

Jag känner att jag inte riktigt har verktygen som behövs för att avsluta saker på ett snyggt sätt. Det kan vara ett svepskäl, det vet jag. Lika bra kan det vara en ovana. Eller bekvämlighet, att gå enligt minsta motståndets lag.

Under de senaste åren har jag många gånger upprepat att jag vill gå i NEJ-skolan, att jag vill lära mig att säga nej till alla möjliga saker. Jag hör mig själv säga ja alltjämt, och jag blir ofta förvånad. Det är en inrotad vana, eller så är det bara enklare att säga ja än nej, för då måste jag kanske förklara mig, och så kan ju nån bli lessen.
Nu tänker jag att jag också behöver gå i AVSLUTA-skolan.

Hur gör du? Är du bra på att avsluta? Har du några trick?

Skuttande tid lutande id

Jag får inte riktigt fatt i dagarna. De glider mellan fingrarna på något sätt. Klockans timmar hoppar lite hit och dit. Och nu har de fått sällskap av dagarna, som gärna smiter iväg på en liten timeout, eller byter plats så där på skoj bara. Liksom tangenterna här framför mig. Skuttar hit och dit.

Jag kommer ihåg ett samtal. En annan tid, ett annat land, andra vänner. Vi talade om att husen i staden skuttade runt på natten och bytte plats med varandra. De var uttråkade. De ville spela spratt. Även hus behöver lite utmaningar då och då. Världen är mer än virtuella rum, ekvationer och lönecheckar.

Det kändes som en bra förklaring på varför vi hela tiden gick vilse i staden. Att få det abnormala förklarat kändes då betryggande, även om det bara var på skämt.

Nu är jag inte så säker längre.

Det heter ibland att linjen mellan galenskap och normalitet är hårfin, att vi alla har det i oss. Samtidigt tror jag det är något som är lätt att slänga ur sig, svårare att tro på, ännu svårare att leva i. Däri ligger en slags vurm för galenskapen, en tankens lek med gränser. Att acceptera kaos som universums ”naturliga” tillstånd är inte alla förunnat.

Det är lätt att leka med begreppen, svårare att omgärdas av dem. Om detta gör oss naiva vet jag inte. Jag tänker att vi alla har lite olika mekanismer för att klara dagen.

Efter många års paus besöker jag städer igen, städer där mycket har ändrats. Hus har rivits, målats om, byggts till. Vänner bor inte kvar på sina gamla adresser.
Några är döda.
Butiker, biografer och kaféer har försvunnit, bytt namn, flyttat. Staden är inte färdig. Staden är inte heller statisk. Men, som tur är, sker förskjutningen mycket långsamt. Hanterligt. 

Nyss var det fredag. Nyss var det morgon. Nyss var det september. Nyss var det 1992.

Ute står träden i givakt. De stod där igår också. Himlen virvlar vit och vintern kommer. 

Jag lyssnar på spotifys spellista över de låtar jag spelat mest under 2018. Himla bra låtar.

Jag tänker på natten.

Fram tid

Tid är alltid en svår sak att förstå. Det är en mänsklig uppfinning, något vi tycks behöva för att kunna hantera det knepiga med att finnas till. Vi har många talesätt och uttryck kring tid, den som lever får se, att leva i nuet, fånge i det förgångna, framtidshopp, ja, du förstår.

Politiker tycker ofta om att prata om framtiden, i ett försök att verka visionära. Detta och detta händer i framtiden, vill vi ska hända i framtiden, kommer att hända i framtiden.

I min bransch talas det ofta om framtidens lärande. Då lär vi oss, underförstått, på ett nytt sätt. Detta nya sätt är bättre. När EU försöker hantera lärande handlar det om framtidens kompetenser, vad vi behöver kunna, veta och klara av för att fungera i framtidens samhälle.

Ibland undrar jag.

När kommer denna framtid? När är vi framme i tiden?

Hur vore det med att diskutera dagens lärande, utmaningar, samhälle, och hur vi ska bemöta och utveckla?

Jag kan känna att all denna framtidsdiskussion kan vara ett sätt att inte prata om utmaningarna. Det är som om det gällde någon annan, i ett annat slags samhälle.

Men det är fortfarande vi, och det är samma samhälle.

visst utvecklas vi, det vill jag gärna tro.

Men jag tror inte allt förändras så i grunden, att vi till exempel skulle börja lära oss på helt nya sätt. Jag tror det finns bra och dåliga sätt att utbilda, idag liksom imorgon.

Det är helt enkelt lättja som gör framtidsmakarna ovilliga att hantera nuet.

Visst måste vi kunna höja blicken, allt handlar inte om här och nu. Men morgondagen hänger ihop med dagen, och i viss mån med gårdagen.

Förstår du hur jag menar? Håller du med?

Johanni

#Blogg100

Dagens öppning

sondagKyrkklockorna klingar över ön. Vi är insvepta i grå blöthet. Tomma bussar kör genom tomma gator. Allt är stilla. Det är söndag morgon, och kontrasten mellan inne och ute är påtaglig.

Jag tänder det andra adventsljuset och öppnar dagens tidning. Där finns mycket att läsa. Hunden ligger hoprullad och andas tungt, till synes nöjd efter morgonens promenad i det blöta friska. Huset sover, ute orkar det knappt bli ljust. Det är årets mörkaste tid, en tid av övergång.

Att få läsa tidningen i lugn och ro, med en kopp té i handen, är lyxigt. Det är avkopplande, givande. Jag tycker det är en av de bästa sakerna med söndagar. Det invanda gör mig lugn, får mig att slappna av. Annars är jag rätt stressad under höstarna. Ett roligt och givande jobb håller mig fullt sysselsatt, men de sista veckorna har jag varit så slut att jag inte fått mycket gjort. Högen med måsten har växt på skrivbordet, men jag kan inte ta tag i dem.

För några år sedan skulle det i sig ha stressat mig oerhört. Nu tar jag det inte lika personligt längre. Kanske för att jag är äldre. Kanske för att jag vet att mängden jobb aldrig försvinner, det blir aldrig ”klart” på samma sätt som en TV-serie förr eller senare tar slut (jo, vi har först nu sett ut sista säsongen av Mad Men).

Hunden hoppar upp och lägger sig längs mig, med ryggen mot. Efter en liten stund hörs ljudliga snarkningar. Hon mår bra.

Tystnaden är vila.

Det är ok att inte göra något. Jobbet kan vänta. Plikterna kan vänta. Oron kan vänta. Världen kan vänta. Jag ska dricka en kopp té till.

Sen ska jag öppna dagens kalenderluckor.

Det är skönt att leva.

Johanni

Svårt att sluta

sluta.jpg

Jo, jag erkänner. Jag har svårt att slutföra saker. På något sätt känns det alltid mycket lättare (och roligare) att börja något nytt.

För mig själv har jag tänkt att det beror på min uppväxt. Som skilsmässobarn har jag svårt för att bli lämnad. Det tar ont, och nånstans känns det som ett misslyckande. Jag var inte bra nog, jag dög inte, jag blev bortvald.

Med åren har den känslan blivit svagare, men nånstans där inne finns den. Kanske har det också lett till en viss avskedsångest. Att slutföra något är att lämna det bakom sig.

Det kan hända att jag associerar avslutande med något definitivt. Och då känns det lättare att hålla det lite på sparlåga, för då finns det ju ändå kvar. Jag har sällan varit den som sagt upp mig, som lämnat i en relation, som fattat beslutet. Länge hängde det också ihop med beslutsångest och en oförmåga att ta initiativ. Självklart är det också en del lathet, och kanske en rädsla för att bli bedömd, och befunnen otillräcklig. Jag vill inte göra saker till hälften. När jag gör nåt vill jag att det skall vara exceptionellt. Det skapar förstås en högre tröskel som blir särskilt tydlig vid avslutandet, inlämnandet, då jag inte längre har kvar kontrollen.

Sen kan jag också tänkta att det är en bra sak. Att vara seg, att inte ge upp. Jag släpper helt enkelt inte taget särskilt lätt. Det finns något bra i det. Jag har också svårt att säga nej, och det betyder att ibland blir det för mycket av allt. Jag skulle gärna blir bättre på det, att kunna säga nej. När det kör ihop sig och alltför många saker slåss om min tid och min uppmärksamhet samtidigt blir allt lite lidande. Jag tappar fokus, och splittras. Den sista veckan har jag därför äntligen kommit igång med att pröva pomodoro-metoden. 25 minuter oavbruten koncentration på en uppgift, allt annat avstängt. Sedan 5 minuter paus. Hittills har det känts väldigt bra. Det är förvånansvärt hur mycket jag hinner skriva/tänka/göra på bara 25 minuter. Nu ska jag jobba på att en del av dessa tomatklyftor också används till avslut. Det skulle kännas oerhört skönt att bli bättre på det. Bättre på att sluta.

Hur brukar du göra? Och hur tänker du?

Johanni