Jag vill bli mindre effektiv

Börjar arbetsdagen genom att gå 3,5 meter från köket till arbetsrummet. Slår på båda mina datorer (laptop och bordsdatorn). Loggar in i alla SoMe-tjänster, Teams och Slack. Öppnar e-posten, bläddrar igenom FB-flödet, gluttar på twitter-feeden. Skriver några snabba svar, flaggar en del för uppföljning. Schemalägger några SoMe-poster för inkommande vecka i buffer. Svarar på några öppna frågor i ett par Teams-kanaler. Konterar ett inköp. Deltar i ett Zoommöte. Bekräftar kommande möten via doodle. Mappar lite anteckningar. Dubbelkollar arbetskalendern för att säkerställa att jag inte glömt ngt möte. Den första timmen i en helt vanlig arbetsdag, december 2020.

Jag känner mig väldigt effektiv. Får tid över.

Slås av en tanke.

Vad är det med denna effektivitetstrend som är så lockande?

Ingen tid för tanke?

Allting skall vara effektivt nu för tiden. Coronan har gjort oss till arbetsnarkomaner hela bunten. Den gamla sloganen tid för tanke syns inte just. Nu ska vi jobbajobbajobba. Eller, är det mina inre demoner som piskar på? Vart är det så bråttom, egentligen?
Trenden har varit tydlig också inom den fria bildningen i ganska många år redan. Vi får höra att resurserna är begränsade, att vi måste prioritera. Kommunsammanslagningar, skattehöjningar, nedskärningar. Alla sjunger vi effektivitetens lov. Synergier och en effektivare lösning genom digitalisering var såväl den förra som den nuvarande regeringens återkommande löfte, utan att någon har kunnat påvisa den egentliga effekten. Jag tror vi blivit effektiv-sjuka, ständigt undernärda, ständigt på jakt efter ännu ett hörn att skära i. Att vara högpresterande och oavbrutet effektiv är vår tids religion.

Vad gör detta med oss?

Långsam kunskap

I min värld är kunskap något som föds ganska långsamt. Det är en process som inte kan stressas fram. Gör man det får man broilerindustri, slarvbyggen, fuskforskning. Vi pumpas fulla med tillväxthormoner och förenklade lösningar (eller sticker vi själva in nålen och trycker in mer?). I slutändan står vi där med en rund kloss intryckt i ett fyrkantigt hål. Dessutom är jakten på ständigt effektiverande lösningar som hundens jakt på sin svans. Det tar inte slut. Ibland kan jag undra hur det gick till.

Var det så här det skulle bli? Var detta vår önskade slutdestination hela tiden? Eller växlade vi in på fel spår i något skede?

Jag känner hetsen i min stigande vilopuls. Adrenalinet som flödar och ger mera ork.

Det märkliga är att det finns valmöjligheter. Det finns resurser. Om vi väljer att använda dem. Jag tror inte på påståendena om att det inte skulle finnas. Jag tror det är en fråga om val, och ideologi. Alltså är detta något vi har velat, något vi har strävat efter.

Erkki Aho verkar ha varit inne på samma linje i ett tal 2001 som han höll vid TSLs förbundsmöte under rubriken ”Livslångt lärande, men på människans villkor”. Enligt Aho handlade den fria bildningen inte längre om att ge människor verktyg för att lära sig och fungera i gemenskaper, utan blir allt mer fokuserad på att skola in människor att anpassa sig till förändring och bli konkurrenskraftiga.

Fri, eller effektiv?

Sedan dess tycker jag utvecklingen har fortsatt åt samma håll. Diskursen har förskjutits, nu diskuterar vi ofta hur man kan utveckla den fria bildningen så att den blir ännu effektivare.

Effektivitet är som demokrati. Ingen kan säga sig vara emot det.

Det skulle låta konstigt.

Motsatsen till effektivitet är slö slapphet, drällande, oförmåga att agera, paralysering, utanförskap, ansvarslöshet. Just därför är begreppet effektiv så svårt att hantera eller värja sig mot.

Jag – en resultatidiot?

Varför värja sig? För det finns ett pris att betala. Effektiv och rationell, prioriterad och slimmad. Känslokall och resultatidiot. Att springa över mållinjen först bara för att sedan stå där ensam. Att känna tomheten komma smygande när allt är ”avklarat”.

Jag slåss med mig själv. Jag vill ju gärna också vara effektiv, men inte en resultatidiot. Jag vill ju känna att resan är lika viktig som målet. Att lärande också handlar om att växa, reflektera, njuta. Jag vet vad jag vill, men jag vet inte riktigt hur jag ska nå dit. Kan du hjälpa mig?

Min inre polis

En version av en populär skämtteckning från min barndom

Här kommer en text som är lite jobbig att publicera. Jobbig för att det inte alltid är så kul att titta för noga i spegeln. Jag skrev den första gången 2013, och när jag nu, 7 år senare läser igenom den på nytt ser jag att utvecklingen gått åt fel håll. Det har med andra ord inte blivit bättre. Kanske känner du igen dig?

Tittar du snett på någon som sätter sig på bussens handikappsplatser utan att vara handikappad? Snörper du på munnen när du ser någon som parkerar på ett förbjudet ställe? Blir du upprörd när du ser någon i butiken utan ansiktsmask? Skakar du på huvudet när du ser någon gå mot rött ljus? Kliar det i fingrarna när du ser någon kila före i kön, stava fel, tjuvåka på metron, tigga på gatan?

Jag erkänner

Jag gör det.
Jag är inte stolt över det.

Jag har blivit mer och med polis. Kanske har jag alltid varit det, innerst inne. Allt ska göras just så, och om det inte görs just så blir jag putt.
Hur i hela världen gick det till? Jag har ju växt upp i en milt sagt alternativ tillvaro. Ifrågasatt normer och dumma regler. Misstrott myndigheter och statsapparat. Sett ner på Svensson/Virtanen, som bara velat anpassa sig. Skrattat åt det korkade svenska ordet lagom. Känt mig alternativ, individuell, anarkistisk och självständig.

Det finns dom som väljer att bli precis motsatsen till sin uppväxt. Jag kunde ha varit korthårig, slipsklädd värdekonservativ med aktieinnehav och karriär. Det skulle ha varit motsatsen till min bohemiska uppväxt.

Ålderns möjliga tyngd

Men det är inte så enkelt.

Enligt en annan vedertagen sanning (det vet man ju, det har man ju hört, det känner man till) blir vi striktare och mer konservativa med åren. Kanske ligger det något i detta. Gemensamma spelregler gör väl tillvaron lättare? Eller så är det rädslan för förändring som påverkar. Kanske har jag mer att förlora idag, och är därför extra mån om att alla gör som man bör.

Så att inte jag blir utan. Eller får mindre. Eller blir lurad.

Det behövs i så fall inga poliser, åsikts- eller andra. Polisen har flyttat in i skallen.

Det är en småsint och ogin jävel.

Som får solen att gå i moln

Egentligen tar den bort solskenet från sinnets himmel (man kan bli bländad), skrattet från vardagen (man kan sätta i halsen), glädjen från livet (man kan bli besviken). Det är väl nånslags prozac-liv, utan dalar och toppar. Jämntjockt. Sådär lagom. Som mellanmjölk. (Det finns förresten inte i Finland. I Finland är vi arga och glada, lever nära våra känslor, men är också våldsamma och knäpptysta, om vi ska tro alla dessa stereotyper).

Det är också missunnsamt. Här ska inte fuskas nånting, för tänk om de som gör det har roligt!

Mota besserwiser i grind

Jag slås av en hemsk tanke. Det är lika bra att komma ut med den här och nu, då bekännelserna är igång och håller öppet hus. Som barn var jag väldigt lillgammal och snusförnuftig. Jag visste, jag kunde, jag korrigerade och rättade min omgivning. Det fanns ett rätt sätt att göra saker på, och det talade jag om för världen.

I mina första förhållanden visste jag bestämt hur min flickvän skulle vara, och hur hon behövde ändra på sig. Jag var rätt olidlig, helt enkelt. Det finns mer att hämta ur den brunnen, men jag tror du förstår min poäng. Kanske har pekpinnarna alltid funnits i förrådet, och bara väntat….

En hemsk tanke. Jag vill ju inte vara den personen.

Släckta lampor

Jag kommer på att den här konformerande gråhetstendensen inte är ny i mig. Jag minns några bekanta från Italien som besökta Finland med bil för över 20 år sedan. Jag sa att de måste ha på billjusen, det var lag på det i Finland. Ja men varför då, skrattade de. Jo men, det måste man bara, svarade jag trotsigt.

Solen skiner, det är tillräckligt ljust ute. Det var en dum lag, skrattade de. Och lät bli att tända.

Jag blev väldigt frustrerad. Jag försökte invända att ja men!…

Av samma orsak använder jag idag cykelhjälm, går över vid övergångsställen, väntar vid rött ljus. Inget jag gjorde som yngre.

Har jag blivit rädd? Har jag fel?

Lyckan att lära

Jag kommer ihåg en diskussion. Ett begrepp, eller försök till branding, hade just dykt upp. Sloganen hette ”The Joy of Learning”. Lyckan att lära. Själva påståendet kändes lite provocerande. Lär vi oss för att det är roligt? Fram till dess hade jag inte reflekterat hemskt mycket över lärandet, trots att jag jobbade med det varje dag. Om någon skulle ha frågat mig hade jag antagligen kommit med nyttoargument. Som tonåring var jag aktiv i studentrörelsen. Vi körde med gamla goda ”kunskap är makt”. Det var kunskapen som var det viktiga, inte själva processen att lära.

Jag tror inte vi var de enda som tänkte så. Inlärning har länge setts som ett redskap, en metod för att uppnå vissa mål. Fokus var på slutprodukten. Ibland kunde sakinnehållet diskuteras, eller ifrågasättas, som när det gällde historia, samhällskunskap eller religion. Man kunde lära sig fel saker, bli indoktrinerad. Då skulle man fatta fel beslut, ta in på fel väg. Idag ligger det något lite rörande över denna naivitet. Tanken att det finns raka sanningar, enkla rätt och fel. Kanske var det enda sättet att hantera det kaos som universum är. En del hanterar sin ångest genom religionen, en del genom naturvetenskaperna. Det finns förklaringar, recept, någon som vet.

Jag var rätt säker på mig själv på den tiden.

Nu vet jag lite bättre.

Jag känner instinktivt att lärande är en krävande process, något som kräver ansträngning och koncentration. Jag tror inte på snabba lösningar, enkla recept på svåra eller komplexa situationer. Jag tror inte att lärande i sig automatiskt leder till ett bättre liv, ett jobb, förklaringar på livets mysterier. Att leva är att tvivla.

Vad har allt det att göra med glädje?

Jag tänker så här: Jag håller fortfarande på med mina studier. I många år slutade jag studera helt och hållet, utan att ha blivit klar från soc&kom. Så fick jag ett ryck och ville försöka få ut mina papper. Jag gick igenom vad jag saknade och började gå på lite föreläsningar, skriva essäer, tenta. Med undantag av tentandet, som fortfarande känns svettigt, nervöst och lite obehagligt upptäckte jag något.

Det var roligt.

Jag minns inte grundskolan eller gymnasiet som särskilt lustfyllda år. Universitetet kändes i början som lite förbryllande, det fanns så mycket liv att leva, att studierna inte gjorde något större intryck på mig.

Idag njuter jag av att bita i akademiska utmaningar. Jag tycker om att testa mina gränser, utveckla tankegångar, debattera. Jag kan sätta det mesta i relation till mina egna erfarenheter, och tycker att jag blir rikare av att delta. Så för mig har lärande blivit lustfyllt, till en del. Fortfarande kommer det dagar av tvivel, stress, motvilja att öppna boken. Men lika ofta, eller oftare, känner jag en slags bubblande glädje. Det ger mig energi.

Jag vet inte om de som kom upp med sloganen ”Lyckan att lära” menade just det här, eller om de bara ville skapa positiva vibbar runt begreppet lärande.

Själv tycker idag jag att själva processen är viktigare än något slutmål. Lärandet tar aldrig slut. Lärandet håller oss vid liv. Lärandet utmanar, och tvingar oss att se oss själva, och andra.

Det är ganska häftigt, faktiskt.

Jagade av datorn

Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad. Knappt har man publicerat ett blogginlägg (som det här, från 2013), så har det sugits upp i informationens malström och fösvunnit.

Vi lever i snabbhet.

Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.

Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.

Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?

Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.

Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.

Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.

Kanske är just den produkten en lifechanger.

Eller så den.

Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.

Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.

Just har alla maskinerna fått win 7, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i win 8. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD, Android-plattor, smartphones osv.

Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.

Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.

Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?

Vad tycker du?

Jaga pengar

Det handlar om pengar

Tillbaka till 2013, då jag skrev denna betraktelse.

Skaka hand. Se i ögonen. Inte be om ursäkt för att du finns. Vara beredd på wine&dine. Se om Kristina från Duvemåla för femtonde gången. Allt för att hålla kunden glad. Inte prata pengar, prata möjligheter. Tänk på frisyren. Läs på. Lär dig om kundens företag. Erbjud något konkret. Upprätthåll de familjära förbindelserna. 

Låter lite som en försäljare, eller konsult, eller hur? Det tycker i alla fall jag.

Det handlar om att jaga sponsorpengar.  

Kjell Skoglund har blivit rätt duktig på det. När han kom till Pohjola-Norden och satte igång skakade en och annan på huvudet. Men han gav sig inte.

Idag har han en imponerande och omfattande sponsring av föreningens verksamhet. För tillfället turnerar Kjell i svenskfinland och berättar hur han gör det. (en tour regisserad och arrangerad av Svenska Studiecentralen).

I enlighet med temat kostar det 25€ att komma på en föreläsning.

Det var det värt.

Kjell är noga med att sponsringen inte skall användas för att finansiera reguljär verksamhet. Den är alltför osäker. Istället är poängen att skapa mervärde. Genom att dra in ”fria! Pengar kan Pohjola-Norden arrangera olika stora skräddarsydda arrangemang med sponsorerna i åtanke. Detta ökar föreningens synlighet, och underlättar när man ska söka fond- och andra stödpengar. Alla vinner, med andra ord. 

För att lyckas måste man jobba målmedvetet. Inte skämmas för det man är. Fundera ut konkret verksamhet som kan intressera sponsorer. Vara beredd att lyssna (företagsledare är faktiskt också människor och vill gärna dela med sig, prata, få bli godkända och accepterade). Och finnas till när det behövs.

Uppemot 98% av alla sponsorförslag som kommer in till företag hamnar i papperskorgen direkt. De är otydliga, eller ger fel signaler. Du behöver en genomtänkt och slipad strategi. När du kommer igenom all röd tejp och får ett möte gäller det också att vara smart. Max en halv timme, med 10 minuter intro om din verksamhet, 10 min om det föreslagna samarbetet och 10 min för att antingen lyssna på företagaren, eller diskutera/svara på frågor. Slips och kavaj och friserat hår och vanlig hyfs (om du är man, samma minus slips&kavaj om du är kvinna).

Prata inte om summor, prata om innehåll, vad som kan uppnås tillsammans. Om de lir intresserade kommer de att fråga, och då är halva slaget redan vunnet. Resten är förhandlingar. Och eftersom en del vill gå in stort, andra lite är det bättre att hålla korten tätt intill sig.

Det svåraste är att börja med sponsring. När du har verksamhet kan du visa trycksaker, programblad osv, vilket gör det hela mer konkret och underlättar för företagaren att bestämma sig. 

Sikta högt, jobba med kända namn. Var noga med att hålla hög standard, inget annat duger,

Säger Kjell. Öppenhjärtigt och ärligt. Jag tror han är en bra försäljare. Han säljer sina idéer med en viss öppenhet, som kan uppfattas som ärlighet, något han också påpekar. Det ska finnas substans i det man säljer, annars röks man snabbt ut från marknaden. Och det finns intresse, det är fel att tro att företag bara vill se sin logo på trycksaker (även om det är sant för en del). De vill delta, bidra. En smart sponsoranskaffare spelar på de behoven. Sedan föder framgång framgång, och när du har namn att visa upp kommer fler att följa, det ligger i den mänskliga naturen.

Jag känner att det var alltså lite som jag trodde. Detta är inget jobb för mig. Jag skulle inte vara bra på det. Tack för den insikten Kjell!

Världens bästa minoritet?

Ibland måste man titta bakåt för att se framåt. Detta skrev jag 2010.

Finland har två officiella språk. En liten men politiskt välorganiserad grupp på under 6% av landets befolkning har säkrat sina rättigheter i lag till den grad att många andra minoriteter i Europa ser med avund på finlandssvenskarna.

Avund ett ord som du ofta känner av om du samtalar med ”gemene man” i Finland. Att driva med, kritisera, ifrågasätta och avundas finlandssvenskar är något av en nationalsport i Finland. Enligt de mest högljudda belackarna är det svenska språket en rest av den svenska stormaktstiden som för länge sedan spelat ut sin roll. Det bästa vore om Finland skulle göra sig av med sitt historiska bagage och helt övergå till att vara finskspråkigt. Dessutom skulle det spara pengar, då statsmakten inte behöver tillhandshålla tvåspråkig service, eller översättningar av officiella dokument, lagar, osv, till svenska. Här finns gott om grogrund för rasistisk demagogi. Den officiella finska inställningen är att tvåspråkigheten berikar landet. Med jämna mellanrum dyker språkfrågan upp i den politiska debatten. De utgör stapelvarorna i den offentliga debatten i Finland, både i media och på nätet, tillsammans med diskussionen om kvinnliga präster, homosexuellas rättigheter, huruvida vi skall gå med i NATO eller inte, samt olika aspekter av vårt EU-medlemskap. Eftersom det är politiskt omöjligt att göra något annat än försvara det nuvarande systemet florerar populismen. De som vill plocka snabba och enkla poäng i offentligheten gör det genom att hacka på det finlandssvenska. Vi får höra om hur rika de är. De är ett snobbigt överklasspatrask som skrattar åt den korkade Jussi hela vägen till banken. De har ”pappa betalar” som ordspråk. De ser ner på finnar. De hejar säkert på Sverige i hockey. Språkbruket känns igen från antisemitismen. Enligt denna stereotyp är finlandssvensken opatriotisk, rik, adlig, överlägsen, osv. De finlandssvenska släkterna Fazer, Stockmann mfl. används som exempel.

Finland har inte tagit emot särskilt många flyktingar, eller andra invandrare. Den inneboende rädsla för den Andra som leder till rasistiska brott i många länder har därför inget naturligt utlopp. Då passar finlandssvenskarna bra in i bilden. När de dessutom inte ber om ursäkt för sin existens, utan tvärtom är rätt högljudda när det gäller att bevaka sina politiska rättigheter, går det hela naturligtvis ännu lättare.

Sen spelar det inte så stor roll att Finland också befolkas av fiskare, bönder, arbetare (och arbetslösa), kontorister, lärare, mellanchefer, konstnärer, barn, pensionärer, poliser och politiker som har svenska som modersmål. Den komplicerde sanningen är att finlandssvenskar är som folk är mest. På gott och ont. Den som vill förenkla en bild så den passar det egna syftet måste naturligtvis bortse från allt som stör bilden.

Att leva på svenska i Finland har onekligen sina sidor. Befolkningen minskar, och åldras. Språköarna blir allt mindre och allt färre. I praktiken är det mycket få ställen i Finland där du klarar dig utan finska. Som svenskspråkig känner du dig ofta utsatt. Det är självklart att inte tala svenska öppet överallt. Det gäller att välja sina ögonblick. Inte så att du automatiskt får problem om du inleder på ditt eget modersmål, men det blir mycket lätt en vana att alltid börja på finska. Och så uppstår den lätt absurda situationen att två finlandssvenskar talar finska med varandra. Och eftersom de talar god finska är det inte alls säkert att de ens märker något. Så fortsätter språköarna att minska. Detta är vardag. I jämförelse med många andra minoriteter har finlandssvenskarna det naturligtvis bra. Egna dagstidningar, egen statlig radio och TV-kanal. Alla tjänstemän som vill ha jobb statligt eller kommunalt behöver klara ett språktest för att visa att de behärskar svenska. Fram till för några år sedan var svenska ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Det har nu ändrats, efter en intensiv kampanj mot ”tvångssvenskan”. Just denna typ av populistisk svartmålning, vad jag skulle vilja kalla passivt aggressiv rasism, är den som är svårast att bemöta. Inga rationella argument biter. Om det är något som gör livet tungt i Finland är det just denna trångsynthet. Inte vintermörkret, kylan, de korta dagarna, det dyra brödet. Trångsyntheten. Det förmörkar även den soligaste sommardag.

På plussidan gör detta ständiga stötande och blötande av den egna identiteten många finlandssvenskar medvetna på ett helt unikt sätt. De funderar på och formulerar sin egen identitet. Ibland tänker jag att finlnadsvenskar är lite som islänningar (de är ungefär lika stora grupper). Båda grupperna vårdar och bearbetar sitt språk. Båda grupperna har oprortionerligt många skapande människor (författare, poeter, målare, osv). Just att ständigt vara ifrågasatt leder också till ett behov av att definiera sin själv. Detta kan leda till större självinsikt, och kanske till en lite större distans till jaget. Att förhålla sig till identiteten är tungt, och inte något mn väljer frivilligt här. Men många gör nödvändigheten till en dygd, och drar nytta av situationen.

Om denna text har fått dig att tro att det pågår ett krig på gatorna i Finland har jag uttryck mig otydligt. Den populära sporten stenkastning på de med annat språk hör sextiotalet till. Nu är det mest verbala kängor som flyger. Att lyfta fram motsättningarna är kanske att ge dem för stor betydelse. Det är kanske journalisternas längtan efter det lite extrema, det som säljer. Likaså kan finlandssvenskar hemfalla åt en slags offerroll ibland. Vi, som är så utsatta, tyck synd om oss. Denna strategi, att visa sig svag är lika misslyckad som en överdriven bombastik. Offret signalerar sin undergivenhet, och sin svaghet. Det är alltid lockande för vissa att ge sig på den som är svag. Att accentuera sin särart, som vissa homosexuella gör, leder lika ofta fel. De blir representanter för det som är annorlunda, som avviker från normen, och som det därmed är något ”fel” på. 

Nu ska du inte tro att jag förespråkar ett socialdemokratiskt svenskt lagomtänk. Jag menar inte alls att man ska vara lagom. Jag bara frågar mig på vilka villkor man skapar sig en identitet. Både offret och den som ställer sig utanför gör det därför att de förhåller sig till något. Utgångspunkten är då att det finns en majoritet, en norm, och att man identifierar sig själv i förhållande till den normen. Den som gör det har redan förlorat. Först när man själv bestämmer hur, vad och varför man är den man är, kan man kalla sig självständig, ja rentav fri.

Kanske är detta en naiv tanke om ett idealtillstånd som inte finns. Alla måste vi förhålla oss till något. Allt är olika grader av kompromisser. Samtidigt håller jag fast vid att en minoritet alltid behöver vara såpass stark att den tar sig rätten att definiera sig själv. Och om du vill hitta en ”sanning” om det finlandssvenska tillståndet, så hamnar du nån stans mittemellan. Alltid när stormen i vattenglaset blåser upp, höjs arga röster på båda sidor om planket. De mest rabiata extremisterna hittar på något nytt provocerande att säga, och de mest vokala finlandssvenskarna går till motattack. I mellanperioderna är det lugnt, och det finns gott om utrymme att bygga upp en egen identitet. 

Vad är det då att vara finlandssvensk? De flesta verkar ta språket som identifikationsfaktor. Betyder det att invandrare och flyktingar som hamnar i svenskbygder och lär sig svenska är finlandssvenskar? Betyder det att sverigefinländare som numera talar svenska är svenskar, eller finlandssvenskar? Så fort man börjar gräva i problematiken blir det knepigt. På samma sätt är det svårt att definiera en finländare enbart genom sitt språk. Det finns så mycket kultur, historia (och kanske geografi) som också spelar in.  Den enkla sanningen är att det inte finns någon enkel sanning. Det finns inga homogena grupper som platsar in i färdiga mallbeskrivningar. Det finns bara människor. För att förstå hur människor tänker och fungerar, ja, för att förstå nästan vad som helst, tvingas vi göra generaliseringar. Dessa stereotyper hjälper oss att omfatta komplicerade helheter. Det är först när vi börjar ta dessa klichéer för absoluta sanningar som vi hamnar på tunn is. Det fel som många fennomaner gör är logiska felslut. Antingen beror det på bristande intelligens hos personen i fråga, att han/hon helt enkelt inte förmår greppa mer komplicerade sammanhang, eller så är det frågan om en medveten förvrängning av fakta. När dessa förenklade bilder blir allmänt vedertagna kan det hända att också vissa i minoritetsgruppen tar dem till sig som sanna. Så kan också finlandssvenskar ibland slänga sig med uttryck om att pappa betalar, eller att finlandssvenskar i gemen ser sig själva som ”bättre folk”. Detta faktaglidande visar hur farliga stereotyper kan vara om de används fel. Världen är full av exempel. Romer är opälitliga, tjuvaktiga och smutsiga. Finländare är knäpptysta vodkaberoende knivviftare. Muslimer är bombkastande fanatiker. Judar har stora näsor och är giriga. Ja, du förstår själv hur fel det blir.

Jag är uppvuxen i Sverige. Min pappa är svensk och min mamma är finsk. Jag flyttade till Finland när jag var 20. Och upptäckte snabbt att min svenska inte var densamma som den som talades i Finland. Språket var inte heller nyckeln för att komma in i en kultur. Det visade sig lika svårt för mig att komma in i den finlandssvenska världen som den finska. Jag saknade de gemensamma referensramar som det innebär att växa upp i ett land. För mig blev det uppenbart att finlandssvenska kommer från Finland och har mycket starka band till en mängd saker som inte har något alls med Sverige att göra. (Och naturligtvis håller även finlandssvenskar på Finland i hockey…)

Att glömma eller inte

Många skriver i bloggar, media och på sociala medier att detta är ett år de helst skulle slippa. Pandemin har ställt till det så att önskningar framförs om att kunna snabbspola fram bandet.

Det har funnits tillfällen då jag känt likadant. När vardagen blir tung och uppförsbacken inte har något slut är det lockande att stänga ögonen och vänta. Men, är det faktiskt det vi vill? Jag tror att vi bara har ett liv. Vill vi sätta det på paus?

När barnen var små och mornarna kunde kännas överjävliga i motvinden och strilregnet hände det att jag lyfte ansiktet mot snålblåsten och log. Mitt i allt det jobbiga kände jag att jag levde. Det som var överjävligt då var samtidigt uthärdligt. Det var på en nivå som jag klarade av.

Delvis gick det kanske för att varje stund var så intensiv, det fanns inte tid att se helheten och inse hur långt det faktiskt var kvar till lugnare vatten. Jag märker att jag gjort på samma sätt under Coronan. Det har varit en vecka, eller en dag i taget. Just här och just nu skall jag klara av/orka med det här. Under våren kändes det som ett tillfälligt avbrott i vardagen. Nu, när det fortsätter, vill jag inte tänka alltför långt fram i tiden.

Jag har också kommit fram till att jag inte vill vara utan detta. Detta sker, här och nu. Jag vill gärna skaka av mig den värsta ångesten och kunna fungera, men jag vill inte spola fram bandet. Dagarna rymmer både tröstlöshet, osäkerhet och glädje. Detta är, trots allt, mitt liv nu.

Hur tänker du?

Så kommer ljuset

Och det känns som igår.

Men tid är konstigt. Jag känner igen ljuset, jag ser snön. Jag får rysningar av kylan, känslan som kryper längs ryggen. Kylan som smyger in längs kanterna på tågfönstret.

Ännu en av dessa ickeplatser, några ögonblick. Länge sedan försvunna. Bortglömda om det inte vore för fotot. Så mycket passerar genom oss och försvinner.

2000, året då Finland fortfarande hade vintrar. Snö. Framtid.

Vad minns du? Vad har du glömt?

Ångestens årtionde

Jag vaknar sent. Hunden gnäller vid dörren. Hon har hållit sig länge, låtit oss sova. Men nu är det brått.

Ute möts vi av solsken. Efter veckor av blytung gråhet är ljuset här. Det är den första januari 2020. Ett nytt decennium. Så där utan vidare gled vi in i det, med mindre dunder och brak än vanligt.

Vi lämnar ett kaotiskt och deprimerande decennium bakom oss. Mörka krafter sprider ut sig och förgiftar vardagen. Oginhet, trakasserier.

Kanske är vi så mitt i det, att det nya inte känns riktigt här än. Hunden snusar försikltigt på firandets efterdofter. Gatan är lugn och utan baksmällans röda tunghet. Fåglar kvittrar, trots att de borde har flugit till varmare breddgrader för länge sedan. Marken är lätt frusen, luften är frisk och skön att andas.

Jag tror egentligen inte på uppsummeringar, genomgångar, topplistor eller nyårslöften. Tid är ett mänskligt påhitt, något vi skapat för att försöka hantera det kaos som är livet. Men jag tror på cirkelgången, att jorden genom de olika årstiderna roterar och ger mig/oss en slags naturlig indelning. Jag vet att goda föresatser hjälper mig att komma över lathetens tröskel. Jag ser att de senaste åren har gått åt helt fel håll, och det känns skönt att blicka framåt med tanken att det där är bakom oss. Kanske är det inte så, men för en stund är det skönt att känna solen, höra fåglarna, och tänka att ångestens årtionde nu är bakom mig. Bakom oss.

Svårt att sluta

Det tog tid, men nu är vi där. Sista avsinttet av MadMen är bakom oss. 

Det var ett bra slut. Öppet. Jag känner mig tvungen att gå ut på nätet och se hur andra tolkat vad som egentligen hände. Jag känner att jag processar det vi sett, känt och tänkt. En tid/period är över. Något som inte kommer tillbaks.

Vi hade en lång paus. En lång tid var vi som uppslukade, det var för flera år sedan. Ordnade till och med MadMen-partyn. Jag lärde mig att göra (och tycka om) Old Fashioneds.
Sedan hände en massa andra saker och serien försvann från radarn. När den sista säsongen kom ut fastnade den inte lika starkt längre. Kanske hade nyhetens behag mattats av. Kanske var det något annat. Delvis hade andra serier kommit in istället (många av dem ännu oavslutade).
Så fick vi ett ryck i höstmörkret och så var vi fast igen.

Det är, helt enkelt, svårt att sluta saker.

Det är däremot mycket lätt att påbörja dem. Nya webbtjänster till exempel. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många olika SoMe-konton jag har, men de är många.
Och jag använder dem inte. Inte många i alla fall.

Kanske är jag lite som barnet i godisbutiken. In och titta på allt fint, smaka på lite av varje, men inte avgränsa och fokusera. Dopaminaddikt, kanske.

Det är lite likadant på jobbet. Det är väldigt mycket roligare att påbörja något nytt än att genomdriva (genomlida) hela processen. Jag är inte serieentreprenör, men nog seriestartare.
Fast jag borde veta bättre. Alla behöver vi avslut. Allting tar slut. Att springa till nästa uppslag håller inte i längden. All den där energin och alla de där tankarna behöver få utlopp, men de behöver också blomma ut i något vackert, något fullbordat.

Ibland läser jag om vänner eller bekanta som kör med en sak in en sak ut. Det kan gälla kläder eller böcker. Jag borde genomföra det konsekvent för nya idéer. Påbörja något nytt först när något annat avslutats. Inte för att det är ”rätt” sak att göra, utan för att jag helt enkelt mår bättre av det. Och för att resultaten blir bättre.

Kanske, tänker jag, är det också något med tiden vi lever i. Filmer ersatta av serier, artister ersatta med spellistor. Sociala medier ett oavbrutet scrollande. Allt i ett ständigt flöde.
Jag brukade ofta vända mig mot den förenklade dramaturgin i många publikfilmer. Nu kan jag se att idéen med avslut/upplösning (och till viss del katharsis) också har en poäng.
Att vi kan lämna saker bakom oss. Att vi kan säga hejdå.
Adjö.
Farväl.
Det är svårt också med vissa böcker, men inte riktigt av samma orsak. Där kan det istället vara så att jag inte vill lämna människorna och världen mellan pärmarna. Slutet kommer som ett expresståg om natten, svart och ostoppbart.

Jag känner att jag inte riktigt har verktygen som behövs för att avsluta saker på ett snyggt sätt. Det kan vara ett svepskäl, det vet jag. Lika bra kan det vara en ovana. Eller bekvämlighet, att gå enligt minsta motståndets lag.

Under de senaste åren har jag många gånger upprepat att jag vill gå i NEJ-skolan, att jag vill lära mig att säga nej till alla möjliga saker. Jag hör mig själv säga ja alltjämt, och jag blir ofta förvånad. Det är en inrotad vana, eller så är det bara enklare att säga ja än nej, för då måste jag kanske förklara mig, och så kan ju nån bli lessen.
Nu tänker jag att jag också behöver gå i AVSLUTA-skolan.

Hur gör du? Är du bra på att avsluta? Har du några trick?