Resmål

resa

Det börjar snöa när bussen rullar in i Moss. Stora vita, hypnotiska flingor som dansar i luften framför vår enorma vindruta. Snön ligger vit över markerna och minner om förr i tiden. Det går helt lätt att se ut och tänka att allt är som det skall. Att här ligger snön, som den alltid legat, och låter naturen sova. Återhämta sig. Att ekot av stöveltramp dränkts i vithet.

Vit, oskuldens och läkarens färg. Men vi är snöblinda.

En östlig vind drar i de nakna grenarna. Mörkret ligger hela tiden på lur, och folk pilar fram i sina bilar, på väg till butiken, gymmet, eller begravningsbyrån. Aldrig syns bubblorna så tydligt som just då. Upplysta plåtkartonger. Ett varmt gult ljus. Betryggande.

De slinker tyst och behändigt in i långa smala tunnlar. De försvinner ur sikte, och jag ser dem inte mer.

Bussen gungar från sida till sida. Det känns som att vi inte riktigt ryms på vägen.

Det är en sak vad jag läser i tidningarna.

Utanför fönstret ser det ändå alltid annorlunda ut. När jag reser har jag bubblan med mig. Den filtrerar och skapar. Ljussätter och klipper. Bäst vi sitter där, i relativ kollektiv tysthet, begrundandes molnens blygrå nyanser svänger vägen runt Oslofjorden. Vatten på ena sidan, och berg på den andra. Vi trängs där mitt emellan.

Vi och alla andra.

Ibland har jag hävdat att resan är målet. Det låter ju fint, och förpliktigar till intet. Som resenär låter jag mig fraktas. Jag har gett upp min vilja.

Det är inte så enkelt.

Man vill ju komma fram också. Och det är inte helt oväsentligt vad man måste göra för att nå dit.

Vi kommer till en inteplats, några minuter sena. Inteplatsen är för övrigt satt på undantag, den skall renoveras. Till en luftigare och mysigare inteplats.

En gång tempel vigda åt resandet är terminalerna nu inklämda i köpcenter, under jorden, eller längs motorvägar. Det är inte ens effektivt, eftersom det är så svårt att ta sig till de udda hållplatser som någon strött ut över kartan. Allt detta förstärker känslan av lätt overklighet. Av att inte riktigt vara, för en stund. I transit.

Ute är luften frisk, full av syre. Vinden nyper försynt mig rödkindad.

Jag väntar på min vän, som fastnat i tricken.

Nej se, där kommer hon.

Johanni

Stensäl

SälenDet känns som söndag, fast det är söndag.

Stillheten fortsätter att glida ut över landskapet. I Italien är det ödesval, i Danmark håller politikerna på med farliga dumheter. I Gravarne har pressbyrån just tagits över av en ny entreprenör. I tips- och spelhörnet står tv-apparaterna på. Hästar springer i vida runda varv runt det vita. Ingen tittar på. Om ingen ser en häst springa i TV, springer den då?

Grillkorvarna snurrar runt för 15 kr st. Det finns vildsvinskorv också. Och en av landets tre stora speditionsfirmor har avtal om utdelning av paket. Ute ligger fjärden stilla.

Ute rostar mercedesen.

Blåa bussar förbinder de havsnära samhällena, som ännu vinterslumrar. Korvmojarna har gått under jorden, eller gift sig med pressbyråerna.

Överallt skimrar ljuset.

Det vita, som vitt guld. Blänket uppe på berget. Vitt, färgen som enligt färgpsykologen kom in och tog över vår värld 1977. Punken slog ut färgen ur våra liv, ersatte den med svart. Tid förflöt. Och vi gjorde allt till vitt.

Nu väntar färgrevolutionen bakom hörnet.

Utanför den gamla 1100-talskyrkan som nästan renoverats färdigt, stora tasspår. En rödräv, enligt tassmärket, meddelar appen. Den har strukit längs kyrkväggen, ställt sig på bakbenen på ena kortändan och tittat in genom fönstret.

På parkeringen en till synes övergiven sliten, smutsig och mörk folkabuss med bulgariska skyltar.

Vi glider förbi, och tvärs igenom allt detta.

Vi sätter på värmen när kylan gör sig påmind.

Vi åker till Göstas’ för en räkmacka.

Husen som fyller Smögen över bristningsgränsen väntar. Tysta och tomma skal. Nybyggen, med färg som inte ännu torkat. Fönster från golv till tak.

Väg som ringlar genom massiva klipphällar.

Och sälen ser grått på oss.

Johanni

Störst av allt

Det stora vita

Jag ser mig om. Det var inte så det skulle gå. Jag ser mig om, förundrad. Där jag trodde att valen var mina, att jag satt i förarsätet, så kom dimman ivägen. Den som säger att han vet blåljuger. Det är mänskligt.

Bara när man ser bakåt blir konturerna synliga. Kanske frammanar vi dem själva. Det är svårare att leva med kaos.

Tungsinnet börjar strax under nyckelbenet och strålar utåt. Gruskornen som skaver.

Samtidigt sjunker vattnet. Fryser och sjunker. Som ett levande väsen vi ofta besjälar. Det är en ovana vi har. Att sätta nämn på saker och ting. Mejsla fram sambanden.

Vi vet inte bättre.

Talgoxen piper sitt skarpa vinterpip. Mejslar ingenting.

Under ytan växer långsamt.

Rutorna är mörka. Ogenomskinliga. Det finns en melodi där.

Vintern har blekt allt.

Runda och mjuka sveper de fram i massiva ljusgrå flockar. Dominerar landskapet. Omöjliga att stoppa.

De har tid.

Vintersömn. Kanske passar den oss. Kanske passar vi den. Där finns en tystnad som läker. Jag känner det tydligt. En andning av tid.

Det är svårt att stressa när snöflingor dalar ner. Det är svårt att springa när stigen svämmat över av is. Det är inte fastfrusning, så mycket som inbromsning.

Vattnet trots det fortfarande inte svart.

Snart.

Snart kommer hostan igen.

Jag känner en söndag komma.

Johanni

I denna virvel

cityswirl

Vandrar genom stan som vaknar av våren och värmen. Överallt byggs det, allting är alltid på hälft. Mitt i allt detta krocken mellan minnen av något som varit och intrycken från det som är. Förra veckan halkade jag in på en dokumentär om den nya staden, om urbana miljöer och hållbara lösningar. En av personerna hade flyttat ut i ödemarken. Han satt där och lyssnade på tystnaden, levde ett minimalistiskt liv.

Jag sitter på en bänk i staden och låter ljuden skölja över mig. I varje minut en berättelse som utspelar sig. Det är fascinerande och underhållande. Det är som att livet känns. Jag kan inte riktigt uttrycka det annorlunda.

Detta är något jag ofta återkommer till. Det lite absurda i att dimpa ner mitt i en annan vardag och vandra omkring. Det kunde lika gärna vara på Mars. Det är inte bättre, eller sämre, än hemmavid. Det är bara lite annorlunda, och trots att skillnaden inte är stor känner jag av den, är medveten om den. Kanske är det just därför den är så kännbar. Kanske är det just detta som är essensen av att resa, få ett avbrott, dimpa ner.

Visst hjälper det att jag varit här förr, att vi har en historia, platsen och jag. Och visst hjälper det att jag har familj och vänner här.

Inte desto mindre.

Det fungerar. Det sätter igång flera processer, ger intryck. Det fyller på.

Och då behöver det inte vara långvarigt för att fungera. En långhelg räcker bra.

I något skede kommer mättnaden, sedan avtar effekten långsamt, ett nytt balansläge uppstår.

Lite som början på en resa då allt och alla är superintressant hela tiden, för att med tiden bli ännu ett snarlikt landskap, insikt, minne.

I denna virvel, med ena foten på jorden, är det skönt att leva.

Johanni

#Blogg100