I denna virvel

cityswirl

Vandrar genom stan som vaknar av våren och värmen. Överallt byggs det, allting är alltid på hälft. Mitt i allt detta krocken mellan minnen av något som varit och intrycken från det som är. Förra veckan halkade jag in på en dokumentär om den nya staden, om urbana miljöer och hållbara lösningar. En av personerna hade flyttat ut i ödemarken. Han satt där och lyssnade på tystnaden, levde ett minimalistiskt liv.

Jag sitter på en bänk i staden och låter ljuden skölja över mig. I varje minut en berättelse som utspelar sig. Det är fascinerande och underhållande. Det är som att livet känns. Jag kan inte riktigt uttrycka det annorlunda.

Detta är något jag ofta återkommer till. Det lite absurda i att dimpa ner mitt i en annan vardag och vandra omkring. Det kunde lika gärna vara på Mars. Det är inte bättre, eller sämre, än hemmavid. Det är bara lite annorlunda, och trots att skillnaden inte är stor känner jag av den, är medveten om den. Kanske är det just därför den är så kännbar. Kanske är det just detta som är essensen av att resa, få ett avbrott, dimpa ner.

Visst hjälper det att jag varit här förr, att vi har en historia, platsen och jag. Och visst hjälper det att jag har familj och vänner här.

Inte desto mindre.

Det fungerar. Det sätter igång flera processer, ger intryck. Det fyller på.

Och då behöver det inte vara långvarigt för att fungera. En långhelg räcker bra.

I något skede kommer mättnaden, sedan avtar effekten långsamt, ett nytt balansläge uppstår.

Lite som början på en resa då allt och alla är superintressant hela tiden, för att med tiden bli ännu ett snarlikt landskap, insikt, minne.

I denna virvel, med ena foten på jorden, är det skönt att leva.

Johanni

#Blogg100