Kategoriarkiv: digitalisering

Berättelsen som flyttade ut på nätet

Publicerat i berättelsen, digitalisering, podcast av

Om att lyssna på det man själv vill, när man själv vill

Att sjunka in i berättelsens värld

Jag erkänner.

Jag gillar radio. 

Det är något med en röst som hörs, som fyller rummet. Eller fyller din hjärna. När radio är som bäst fyller den mig med bilder, idéer, tankar och känslor. Helst lyssnar jag på Sveriges Radios P1 och P2, eller YLE Puhe och Ylen Ykkönen. De har aldrig bråttom. De känner inte ett överhängande behov av att fylla varje sekund med musik, flåshurtigt prat eller ett oändligt monotont flöde. Istället ger de sånt som ger djup och färg åt dagen.

Därför är det inte så konstigt att jag gillar podcasts.

Podcasts är som radio, fast på nätet. Och de sänds inte live, utan finns sparade så att du kan börja lyssna när du själv vill.

Precis som det finns en vansinnig massa radiokanaler finns det otroligt många podcasts. Och precis som det finns en massa kanaler jag inte lyssnar på finns det en massa poddar som jag inte klarar av att höra. Det är babbel, navelskåderi, detaljerade genomgångar av skvaller, eller ingående analyser av olika sminkmärkens för- och nackdelar.

Men.

När det är bra är det sedan ruskigt bra. 

Utmaningen ligger i att hitta guldkornen.

Vem som helst kan starta en podcast, men inte alla klarar av att göra det bra. Det behövs inte mycket tekniskt kunnande, och det finns gratis verktyg för att banda, regissera och publicera.

Det som också behövs är en bra idé, och en förmåga att berätta, eller samtala, eller lyssna. Gärna alla tre. Vissa saker går att lära sig, men inte allt. Den goda berättelsen och det goda samtalet är målet.

Podcasts är ingen nyhet. De har funnits i många år. Men de senaste 2-3 åren har de fått en ordentlig nystart. Föreningar, public service, privatpersoner, kändisar och företag slåss om uppmärksamheten. Jag tror vi kan tacka tjänster som Spotify (musikprenumerationstjänst på nätet) och Netflix (filmprenumerationstjänst på nätet) för det. Vi har börjat ändra våra medievanor. I somras hade Yle Arenan till exempel bitvis fler tittare än ”vanlig” tv.

Det nya heter ”on-demand”, på beställning. Dvs att du kan titta, eller lyssna, när du själv vill.

Podcasts kan ladas ner, och så lyssnar du på bussen på morgonen, eller när du promenerar med hunden, eller på kvällen innan du somnar. Du kan pausa när du vill och sedan fortsätta från samma ställe senare.

Den andra stora faktorn tror jag är reality-tv. TV som medium ändrades i grunden då rutan började fyllas av ”vanliga” människor, handhållen kamera och en känsla av att allt är lite hemmagjort. Det var nog en slags motreaktion på allt mer slipade tv-koncept och standardiserade radioformat. Du vet, kanalen som bara spelar femtiotals-låtar, gamla favoriter eller rockmusik.

Att bli hörd

Podcasten slog aldrig igenom första gången, men har gjort det ganska bra nu. Den riktigt stora publiken kom då ”Serial” släpptes. En noggrann genomgång av ett mord i USA. Ett ordentligt research-jobb, gedigen produktion och en historia med en massa öppna frågor. Plötsligt blev det populärt att ”podda”. Även mediebolagen har hoppat på tåget. Även YLE har gjort allt fler poddar, med start 2014. Ted&Kaj hör till de mest nedladdade. Eftersom de också hörs i radion har de redan ett namn och en etablerad lyssnarskara. 

Och där har du problemet.

Mångfalden. Mängden. Idag finns över en miljard avsnitt att lyssna på, samlade i tjänsten Itunes, det äldsta och fortfarande största podd-biblioteket. 

Bli därför inte förskräckt om du inte genast hittar något som du fastnar för. Ge det lite tid, undersök lite. Jag tror du kommer att upptäcka en helt ny värld. Du kommer att besöka platser du aldrig hört talas om, träffa människor du inte visste fanns, och lyssna till historier som trollbinder dig. Jag tror på poddcasten som medium, som ett kulturbärande element och som ett folkbildande medium. Även om det finns mängder av dåligt där ute så kommer de bästa att överleva, och växa.

Faktaruta:

Finlandssvenska poddar hittar du lätt via facebookgruppen med samma namn. Adressen är https://www.facebook.com/groups/finlandssvenskapoddar/  

2015-2016 gjorde Bildningsalliansen i samarbete med YLE podcasten Livlinan. Det blev sammanlagt 8 episoder. Du hittar dem alla på bit.ly/livlinan 

YLES svenska poddar samlas på https://svenska.yle.fi/kategori/programserier/poddar 

Jag vill bli mindre effektiv

Publicerat i digitalisering, ekonomi, reflektion av

Börjar arbetsdagen genom att gå 3,5 meter från köket till arbetsrummet. Slår på båda mina datorer (laptop och bordsdatorn). Loggar in i alla SoMe-tjänster, Teams och Slack. Öppnar e-posten, bläddrar igenom FB-flödet, gluttar på twitter-feeden. Skriver några snabba svar, flaggar en del för uppföljning. Schemalägger några SoMe-poster för inkommande vecka i buffer. Svarar på några öppna frågor i ett par Teams-kanaler. Konterar ett inköp. Deltar i ett Zoommöte. Bekräftar kommande möten via doodle. Mappar lite anteckningar. Dubbelkollar arbetskalendern för att säkerställa att jag inte glömt ngt möte. Den första timmen i en helt vanlig arbetsdag, december 2020.

Jag känner mig väldigt effektiv. Får tid över.

Slås av en tanke.

Vad är det med denna effektivitetstrend som är så lockande?

Ingen tid för tanke?

Allting skall vara effektivt nu för tiden. Coronan har gjort oss till arbetsnarkomaner hela bunten. Den gamla sloganen tid för tanke syns inte just. Nu ska vi jobbajobbajobba. Eller, är det mina inre demoner som piskar på? Vart är det så bråttom, egentligen?
Trenden har varit tydlig också inom den fria bildningen i ganska många år redan. Vi får höra att resurserna är begränsade, att vi måste prioritera. Kommunsammanslagningar, skattehöjningar, nedskärningar. Alla sjunger vi effektivitetens lov. Synergier och en effektivare lösning genom digitalisering var såväl den förra som den nuvarande regeringens återkommande löfte, utan att någon har kunnat påvisa den egentliga effekten. Jag tror vi blivit effektiv-sjuka, ständigt undernärda, ständigt på jakt efter ännu ett hörn att skära i. Att vara högpresterande och oavbrutet effektiv är vår tids religion.

Vad gör detta med oss?

Långsam kunskap

I min värld är kunskap något som föds ganska långsamt. Det är en process som inte kan stressas fram. Gör man det får man broilerindustri, slarvbyggen, fuskforskning. Vi pumpas fulla med tillväxthormoner och förenklade lösningar (eller sticker vi själva in nålen och trycker in mer?). I slutändan står vi där med en rund kloss intryckt i ett fyrkantigt hål. Dessutom är jakten på ständigt effektiverande lösningar som hundens jakt på sin svans. Det tar inte slut. Ibland kan jag undra hur det gick till.

Var det så här det skulle bli? Var detta vår önskade slutdestination hela tiden? Eller växlade vi in på fel spår i något skede?

Jag känner hetsen i min stigande vilopuls. Adrenalinet som flödar och ger mera ork.

Det märkliga är att det finns valmöjligheter. Det finns resurser. Om vi väljer att använda dem. Jag tror inte på påståendena om att det inte skulle finnas. Jag tror det är en fråga om val, och ideologi. Alltså är detta något vi har velat, något vi har strävat efter.

Erkki Aho verkar ha varit inne på samma linje i ett tal 2001 som han höll vid TSLs förbundsmöte under rubriken ”Livslångt lärande, men på människans villkor”. Enligt Aho handlade den fria bildningen inte längre om att ge människor verktyg för att lära sig och fungera i gemenskaper, utan blir allt mer fokuserad på att skola in människor att anpassa sig till förändring och bli konkurrenskraftiga.

Fri, eller effektiv?

Sedan dess tycker jag utvecklingen har fortsatt åt samma håll. Diskursen har förskjutits, nu diskuterar vi ofta hur man kan utveckla den fria bildningen så att den blir ännu effektivare.

Effektivitet är som demokrati. Ingen kan säga sig vara emot det.

Det skulle låta konstigt.

Motsatsen till effektivitet är slö slapphet, drällande, oförmåga att agera, paralysering, utanförskap, ansvarslöshet. Just därför är begreppet effektiv så svårt att hantera eller värja sig mot.

Jag – en resultatidiot?

Varför värja sig? För det finns ett pris att betala. Effektiv och rationell, prioriterad och slimmad. Känslokall och resultatidiot. Att springa över mållinjen först bara för att sedan stå där ensam. Att känna tomheten komma smygande när allt är ”avklarat”.

Jag slåss med mig själv. Jag vill ju gärna också vara effektiv, men inte en resultatidiot. Jag vill ju känna att resan är lika viktig som målet. Att lärande också handlar om att växa, reflektera, njuta. Jag vet vad jag vill, men jag vet inte riktigt hur jag ska nå dit. Kan du hjälpa mig?

Jagade av datorn

Publicerat i digitalisering, teknik, utveckling av

Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad. Knappt har man publicerat ett blogginlägg (som det här, från 2013), så har det sugits upp i informationens malström och fösvunnit.

Vi lever i snabbhet.

Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.

Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.

Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?

Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.

Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.

Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.

Kanske är just den produkten en lifechanger.

Eller så den.

Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.

Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.

Just har alla maskinerna fått win 7, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i win 8. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD, Android-plattor, smartphones osv.

Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.

Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.

Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?

Vad tycker du?

Vad betyder nätet?

Publicerat i #Blogg 100, digitalisering, podcast, reflektion av

troll_webJag ställer frågan (via nätet), för jag är nyfiken. I höstas deltog jag på internetdagarna (#ind16), som hölls på waterfront i Stockholm. De flesta huvudtalare gav en mycket dyster bild av vår nätvardag. Nätet är sönder, det läcker, det missbrukas. Nätet är pantfånge hos populister och troll. Nätet som vi kände det har dött.

I nästa andetag bedyrade de flesta att de älskar att leva i denna tid. Att nätet och alla möjligheter är så fantastiskt.

Jag fick det inte att gå ihop.

Så jag ställde frågan, med tanke på att sätta ihop en podcast om det (vi gjorde några poddar i höstas, kicki och jag).

Två personer reagerade, och jag intervjuade dem.

Jag tyckte intervjuerna blev ganska bra. Vi sitter alla med samma kluvenhet, och osäkerhet inför det som händer nu.

Ingen jag har talat med menar att lösningen är att sluta vara på nätet. Det alternativet finns inte på kartan.

Det tycker inte jag heller. Nätet har blivit en så integrerad del av min vardag, och mitt liv, att jag inte riktigt kan föreställa mig att vara utan. Just därför känns hoten så personliga. Som om någon gör inbrott hemma, fotar allt, rotar igenom mina saker, lämnar äckliga meddelanden på köksbordet.

Kicki lyssnade på intervjuerna och var inte imponerad.

Hon tyckte inte de sa något nytt.

Det hade hon helt rätt i. Kicki menade att en podd behöver innehålla ett aha, något nytt. Eller så ska den ifrågasätta något. Jag förstår vad hon menar, men jag håller inte med.

En så komplicerad fråga som vårt digitala liv låter sig sällan kokas ner till enkla, konkreta sentenser. Jag tycker det istället handlar om att fundera, grubbla, diskutera, argumentera och reflektera. För detta behövs också ”självklarheterna”.

Den som gjorde starkast intryck på min i Stockholm i november var Erica Baker. Hon slängde ut sin planerade presentation av hur hon varit med och utvecklat slack, och höll ett brandtal för att återta nätet. För henne var det en högst personlig angelägenhet. Som svart och kvinna kände hon sig hotad av DTs överraskande seger i amerikanska presidentvalet. Vi måste välja våra fajter sa hon. Och för mig är nätet något av det viktigaste som finns. Det är mitt hem. Det vill jag försvara.

För några veckor sedan skickar Fredrik Wass en fråga till os som tidigare deltagit i #Blogg100. Han frågar om vi vill vara med igen, och använder som argument att det nu är viktigare är kanske någonsin att stå upp för yttrandefrihet, öppenhet och tolerans. Och att motarbeta fejknyheternas falska världsbild. Jag känner mig kallad och manad. Jag vill också vara med.

Vad betyder nätet för dig?

Johanni

#Blogg100

Näthem

Publicerat i #Blogg24, digitalisering, Helsingfors, skräck av

karleksbomb

De senaste åren har jag börjat åka till Stockholm i slutet på november, om jag har möjlighet. Jag deltar då i Internetdagarna. I år hörde jag flera av huvudtalarna. Tonen var dystopisk. Å ena sidan handlade berättelserna om hur mycket tekniken har gått framåt, och vilka möjligheter den skänker oss. Å andra sidan kryddades alla framföranden av ångest och rädsla. Ta Erica Baker. Hon var inbjuden för att tala om Slack, och nya sätt att arbeta och kommunicera tillsammans över nätet. Där uppe på scenen gav hon oss något helt annat. Med darrande röst berättade hon att Donald Trumps valseger några veckor tidigare fått henne att kasta sin förberedda presentation i papperskorgen.

Istället ville hon tala om hur vi skall göra för att rädda vårt hem. Det som är oss allra kärast.

Hon kunde ha talat om planeten, eller hennes hemland. Hon talade lite om effekterna i USA i form av ökade hatbrott. Hon berättade att hon som svart kvinna inte visste om gatorna kommer att vara säkra för henne. Men för henne är hem något annat. Hennes hem är nätet. Detta är under ockupation, eller åtminstone hotat.

Näthat, lögner, förföljelser, trakasserier, hot. Shitstormkampanjer.

Troll. Blackhats.

För henne började fajten där. Vi måste försvara vårt hem, sa hon. Vi måste sätta stopp för det som är på gång att hända. Hitta sätt att motverka det drypande giftet som är hatet, avundsjukan och lögnen. Hon gav egentligen inte så många recept, hon var mer rädd, upprörd och…ja ångestfull.

Så vi gjorde en poddcast kring lite av det som sades under årets internetdagar. Du kan höra avsnittet här: bit.ly/digifolk

Jag blev fundersam.

Mitt svenska barndomshem har jag lämnat bakom mig.

Jag bor i Finland, och visst är det hemma, under den här månaden har jag försökt beskriva olika stadsdelar, minnen och mitt förhållande till dem, och till Helsingfors.

Men i lika hög grad är nätet mitt hem, om man med hem menar en plats där man tillbringar mycket tid, upplever saker, umgås, lär sig saker, blir road, skvallrar, köper saker, berättar saker.

Eftersom det inte ”finns” är det svårt att beskriva. Egentligen finns inte ”hem” heller. Eller, de är inte permanenta, de är tillfälliga, och deras ramar är skapade av sociala konstruktioner. Liksom allting är tillfälligt.

När allt mer av det som fanns i mitt hem (tidningar, böcker, musik, filmer, jobb, tidsfördriv, spel, vänner) flyttat ut på nätet är det en process som inte alls är enkel, enkelriktad eller avslutad.

Jag känner mig till hälften där till hälften här.

Och så kommer denna destruktiva kraft. Denna monsterröst som avgrundsvrålar. I mitt vardagsrum. Inte lika lätt att stänga ute som tv-bilden, eller brölen från gatan.

Jag tycker inte ännu att alla blommor på nätet är giftiga, och jag tycker att diskussionen nu ofta är lite väl melodramatisk. Men visst tycker jag också, och samtidigt, att det näthem jag har (och kanske du också? är viktigt. Viktigt att förstå. Viktigt att försvara.

Viktigt att värna. Kanske är det hög tid att kärleksbomba lite mer?

Johanni

Blogg24

Jagadator

Publicerat i #Blogg 100, digitalisering, reflektion av

Untitled
Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad.

Vi lever i snabbhet.

Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.

Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.

Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?

Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.

Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, från kvartal till dagliga rapporter, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.

Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.

Kanske är just den produkten en lifechanger.

Eller så den.

Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.

Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.

Just har alla maskinerna fått win 10, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i nästa operativsystem. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD Pro, Android-plattor, smartphones osv.

Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.

Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.

Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?

Vad tycker du?

Alla behövs

Publicerat i #Blogg 100, digitalisering av

IMG_2300Jag vet inte när jag senast skulle ha stått så långe under en och samma dag.

Fötterna värker nu.

Men det var värt det. Idag ordnade vi ett stort seminarium om den digitala vardagen. Över 40 människor från när och fjärran satsade en hel dag på att lyssna på våra 13 föreläsare. Ja du läste rätt, 13! Jag vet inte om vi nånsin ordnat ett endags-evenemang med så många föreläsare. Vi satt i festsalen G18 i SFV-huset i Helsingfors. De flesta presentationer var begränsade till 15 minuter, med tid till frågor. Och publiken var både frågvis och nyfiken. Det blev flera gånger riktigt intressanta samtal.

Under dagen samlade vi in de bästa kommentarerna och bilderna under tagen #inkluderaflera. De finns också utgivna i en Storify (https://storify.com/larjanko/inkludera-flera).

Jag var orolig att ingen skulle komma, vi började marknadsföra så sent. Förra veckan hade vi 13 anmälda. De sista dagarnas slutspurt var desto intensivare….Till min stora glädje var intresset stort, både för att delta och för att presentera. Så vi fick representanter från Finansministeriet (som i Finland är huvudansvariga för att koordinera digitaliseringen), vi fick Helsingfors vice stadsdirektör Pekka Sauri, vi fick en av de riktiga pionjärerna inom öppen data, Asta Manninen och en hel hop intressanta människor till att komma.

Och de berättade. Jag tror vi alla som var med idag fick en känsla av hur mycket det är som händer just nu, vilka möjligheter det finns, och lite om vilka visioner som driver arbetet framåt. Det som kan kännas svårgreppbart och abstrakt blev här väldigt tydligt.

Det roligaste var kanske just mångfalden, att få så många olika inspel, som alla bidrog till en mosaiksnapshot av det digitala Finland 2016.

Men nu, nu är jag riktigt trött. Nu ska jag sova.

Om du är nyfiken på presentationerna, och på vad nätverket inluderaflera håller på med, gå in på www.inkluderaflera.fi, eller gå med i vår facebooksida med samma namn. För vi behöver dig också! Alla behövs.

Digipang!

Publicerat i #Blogg 100, digitalisering av

forsvar

Vad gör försvaret i den digitala världen? Ganska mycket visar det sig. De försöker nå ut i den digitala vardag där resten av oss finns. Det handlar dels om att skapa synlighet för försvarsmakten, dels om att nå ut till kommande beväringar. Det jag hade väntat mig att få höra, hur Finland försvarar sig mot hybridangrepp, dvs angrepp mot el, nät kommunikationer nämndes inte alls då Försvarsmaktens kommendant Jarmo Lindberg äntrade scenen på årets #ITK2016-dagar i Tavastehus. Cyberhot mot Finland är, enligt Jarmo Lindberg, nämligen inte försvarets uppgift. Istället visade han på de viktigaste digitala dimensionerna för försvaret.

  1. Simulatorer sparar pengar. De är alltmer sofistikerade och realistiska. Jarmo berättade lyriskt om hur mycket tekniken gått framåt sedan han själv arbetade med MIG-simulatorer, på den tiden finska luftvapnet använde sovjetiska flyg. Nu går det att spela krigsspel som Steelbeasts (bara namnet, jag baxnar), som lär ut samarbete, koordination, och farliga moment som är svåra att genomföra på riktigt. Utvärderingen och uppföljningen blir också effektivare av att allt spelas in, och gås igenom efteråt mycket noga. Lindberg berättar att de ägnar lika mycket tid åt genomgång och diskussion som går ut under själva övningen.
  2. Nätet erbjuder förberedande kurser. Detta preppar kommande rekryter, håller reservisterna alerta och är ett billigt sätt att erbjuda utbildning. Av vad han visade på skärmen ser det ut som vanliga textbaserade nätkurser.
  3. Det blir också en feedback-kanal mellan ledningen och soldaterna. Det handlar om vardagliga saker under militärtjänstgöringen. Tanken är väl att du som beväring skall känna att ledningen vid behov lyssnar på dig. Med tanke på krigsmaktens rykte som hierarkisk institution par excellance är det ett högt berg att bestiga. Främst verkar det här handla om att erbjuda direkta kommunikationskanaler.
  4. Nätet skapar slutligen också kontakt mellan försvarsmakten och det övriga samhället. Vi befinner oss inte utanför, vi är en del av samhället, insisterade Lindberg, som samtidigt medgav att milin ofta uppfattar sig själv som en sluten organisation. Men, sade han, vi måste också ta oss ur vårt elfenbenstorn. Intressant liknelse, eller hur? Det är ju annars akademiker som brukar beskyllas för att leva i sådana. Men kanske är de trångbodda, fulla av allehanda institutioner? För att nå ut ti vår allas vardag finns försvaret på facebook, twitter, instagram, och nu snart också på Periscope. Dessutom uppmuntras beväringar bli Digi-agenter, vilket redan lyckats långt över förväntan.

I det sammanhanget sa Linberg något som fick mig att haja till Försvaret upprätthåller slutna grupper för kommande, nuvarande och fd beväringar. På Facebook. Visst de är slutna, men någon kan ju läsa dem. Grupperna hjälper till att skapa sammanhållning, men också att visa hurdana människor som är på väg in i arméen. En slags profilering alltså. Det är säkert bra. Samtidigt kan ju Facebook också se och göra samma profileringsarbete, om den så önskar. Någon annan än jag som tycker det är lite läskigt vilken potentiell makt detta (och liknande saker) ger företag som Facebook?

Det rekommenderas att du hoppar åt rätt håll

Publicerat i #Blogg 100, #Temablogg52, digitalisering av

digital

Det låter lite för enkelt för att vara sant. Just därför är det antagligen sant. Det finns inget sånt som en digitaliseringsstrategi. Det finns strategier för en digital värld.

När Saku Tuominen (@sakuidealist) talar om världens utveckling vid öppningen av årets stora it-händelse i Finland, #ITK2016, så berättar han en anekdot. Han säger att då han rör sig i världen och talar med de smartaste, hörde han en förvånande sak. Överallt finns samma oro för framtiden, samma vilja att bygga en bättre värld, samma farhågor kring missbruk av nätet och teknologin, samma förhoppningar om hur teknik skall underlätta och förbättra. Men, berättade han. Enligt en guru han samtalade med skiljde sig Finland från alla andra länder i ett avseende. I Finland, och bara i Finland, talar vi fortfarande om digitalisering. Som en skild sak. Något specifikt. Externt. I resten av världen är digitaliseringen något som genomförs, och strategin är integrerad i tematiska helheter. Han sade det inte rakt ut, men mellan raderna kunde jag ana rekommendationen: prata mindre OM det, gör något ÅT det. Digitaliseringen är ingen naturkraft. Det finns inte bara ett håll. Saku nämnde också att vi i Finland ofta upprepar mantrat att vi behöver ett digiskutt. Men, frågar han, vart?

Politik är val och prioriteringar. Vart vill vi hoppa? Och när skall vi göra det?

Jag vet inte om han har rätt. Men jag tror han är något på spåren. Under #ITK2016 slås jag av hur ofta vi talar om det som skall hända, men inte om varför. Inte om vad vi vill. Saku arbetar med flera non-profit-projekt för att försöka påverka utvecklingen. Jag tänker att kanske behöver vi visioner. Samhället är inte bara det som vi ser här och nu, det är också vart vi är på väg. Det digitala är inte en teknisk implementering, det är en värdegrund. Det är ju trots allt samhället vi talar om. Och samhället består av människor. Vi kan välja. Vi kan prioritera. Vi kan vilja.

Om vi vågar.

#Temablogg52

Att säga, att tro och att göra

Publicerat i #Blogg 100, digitalisering, ekonomi, politik, utbildningspolitik av

 

 

Torsdag morgon. Sitter på #ITK2016 dagarnas öppning i Tavastehus. Utbildnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen talar. Jag tänker att det kan inte vara helt lätt för henne att stå inför mer än 500 lärare och rektorer från hela landet. Hon representerar här inte bara Undervisnings- och Kulturministeriet, som hon är chef för. Hon är i mångas ögon också ett av problemen i dagens finska regering. Varför? Den regering hon sitter i har under hela sitta första verksamma år kontinuerligt kritiserats, ofta med rätta. Inför valet lovade de partier som sedan vann dyrt och heligt att de inte skulle skära i pengarna till utbildning. Nu har nedskärning följt på nedskärning. Studenter och lärare har gått ut på gatorna och demonstrerat. Som relativt ung, och dessutom kvinna, har hon säkert hamnat mitt i en skitstorm. Jag kan knappast ens föreställa mig de hatbrev hon antagligen får.
Så där står hon nu, livslevande. Hon trevar lite med orden. Hon försöker måla upp en vision av ett Finland vars utbildningssystem är bäst i världen, som är allas förebild. Och som nu skall uppdateras och komma i takt med tiden. Som skall utnyttja den naturliga nyfikenhet och öppenhet som unga känner inför framtiden och teknologin till att motivera dem i sina studier. Det är lite svårt att förhålla sig till hinner ord. Går de att lita på? En politiker lever på sitt förtroendekapital. Rätt eller orätt, så fungerar politiken. En minister som är med och skär ner i högre undervisning för att nästa vecka skriva öppna brev till samma institutioner och fråga varför de inte gör mer, och hur de tänker bli världsledande inom sina områden väcker starka känslor. Vet hon vad hon håller på med?
Enligt henne finns det indikationer på att skolan och lärandet inte längre automatiskt är första prioritet för unga. Skolan måste, enligt henne, göra sig relevant igen.
Det är vad regeringen tänker med sin digitaliseringsstrategi. För att detta skall lyckas behöver lärarna stöd. Det handlar inte om teknik säger hon gång på gång. Det handlar om kommunikation. Lärarna behöver fortbildning, och en ambitiöst program för att inkludera digitala färdigheter i all fortbildning för lärare på alla stadier är på väg att sjösättas.
Dessutom, säger hon, borde vi bli bättre på att lära av varandra. Det som görs i Tammerfors vet man inte mycket om i Lahtis, menade hon. Det har hon säkert rätt i. Tyvärr känns det som om regeringen hon är en del av oftast sitter i Tammerfors, medan vi andra sitter i Lahtis.
Hon skall dock ha cred för att hon vågade komma hit. Och deltagarna ska ha cred för att de inte buade eller avbröt henne. Även om applåderna var rätt tama. Och Sanni snabbt försvann ut efter sitt tal. Hon hade väl inte tid att lyssna på vad som sedan sades.