Det börjar snöa när bussen rullar in i Moss. Stora vita, hypnotiska flingor som dansar i luften framför vår enorma vindruta. Snön ligger vit över markerna och minner om förr i tiden. Det går helt lätt att se ut och tänka att allt är som det skall. Att här ligger snön, som den alltid legat, och låter naturen sova. Återhämta sig. Att ekot av stöveltramp dränkts i vithet.

Vit, oskuldens och läkarens färg. Men vi är snöblinda.

En östlig vind drar i de nakna grenarna. Mörkret ligger hela tiden på lur, och folk pilar fram i sina bilar, på väg till butiken, gymmet, eller begravningsbyrån. Aldrig syns bubblorna så tydligt som just då. Upplysta plåtkartonger. Ett varmt gult ljus. Betryggande.

De slinker tyst och behändigt in i långa smala tunnlar. De försvinner ur sikte, och jag ser dem inte mer.

Bussen gungar från sida till sida. Det känns som att vi inte riktigt ryms på vägen.

Det är en sak vad jag läser i tidningarna.

Utanför fönstret ser det ändå alltid annorlunda ut. När jag reser har jag bubblan med mig. Den filtrerar och skapar. Ljussätter och klipper. Bäst vi sitter där, i relativ kollektiv tysthet, begrundandes molnens blygrå nyanser svänger vägen runt Oslofjorden. Vatten på ena sidan, och berg på den andra. Vi trängs där mitt emellan.

Vi och alla andra.

Ibland har jag hävdat att resan är målet. Det låter ju fint, och förpliktigar till intet. Som resenär låter jag mig fraktas. Jag har gett upp min vilja.

Det är inte så enkelt.

Man vill ju komma fram också. Och det är inte helt oväsentligt vad man måste göra för att nå dit.

Vi kommer till en inteplats, några minuter sena. Inteplatsen är för övrigt satt på undantag, den skall renoveras. Till en luftigare och mysigare inteplats.

En gång tempel vigda åt resandet är terminalerna nu inklämda i köpcenter, under jorden, eller längs motorvägar. Det är inte ens effektivt, eftersom det är så svårt att ta sig till de udda hållplatser som någon strött ut över kartan. Allt detta förstärker känslan av lätt overklighet. Av att inte riktigt vara, för en stund. I transit.

Ute är luften frisk, full av syre. Vinden nyper försynt mig rödkindad.

Jag väntar på min vän, som fastnat i tricken.

Nej se, där kommer hon.

Johanni

Jag ser mig om. Det var inte så det skulle gå. Jag ser mig om, förundrad. Där jag trodde att valen var mina, att jag satt i förarsätet, så kom dimman ivägen. Den som säger att han vet blåljuger. Det är mänskligt.

Bara när man ser bakåt blir konturerna synliga. Kanske frammanar vi dem själva. Det är svårare att leva med kaos.

Tungsinnet börjar strax under nyckelbenet och strålar utåt. Gruskornen som skaver.

Samtidigt sjunker vattnet. Fryser och sjunker. Som ett levande väsen vi ofta besjälar. Det är en ovana vi har. Att sätta nämn på saker och ting. Mejsla fram sambanden.

Vi vet inte bättre.

Talgoxen piper sitt skarpa vinterpip. Mejslar ingenting.

Under ytan växer långsamt.

Rutorna är mörka. Ogenomskinliga. Det finns en melodi där.

Vintern har blekt allt.

Runda och mjuka sveper de fram i massiva ljusgrå flockar. Dominerar landskapet. Omöjliga att stoppa.

De har tid.

Vintersömn. Kanske passar den oss. Kanske passar vi den. Där finns en tystnad som läker. Jag känner det tydligt. En andning av tid.

Det är svårt att stressa när snöflingor dalar ner. Det är svårt att springa när stigen svämmat över av is. Det är inte fastfrusning, så mycket som inbromsning.

Vattnet trots det fortfarande inte svart.

Snart.

Snart kommer hostan igen.

Jag känner en söndag komma.

Johanni