Bara några steg från den livliga kommersen på storgatan är det lugnt. Ljuden från storstaden hörs naturligtvis också här, vi har inte teleporterat oss ut till ödemarken, men det är nästan som om. Skuggorna ligger djupa, allting ser ut som du trätt en strumpbyxa över huvudet. Staden kan anas, men den tränger sig inte på. Istället är det en doft som får dina nackhår att resa sig. En blandning av något surt, något lite ruttet, och en söt underton, som från flodstäder vid lågvatten. Efter några sekunder har dina ögon vant sig vid halvdunklet och hon framträder långsamt, liksom eftertänksamt. Du ser henne snett bakifrån, hon har stannat, böjer sig lätt fram. Var det hit hon hade så bråttom, eller är detta bara en etapp på vägen? Du sträcker på dig för att komma lite närmare och höra lite bättre. Under de sekunder som du försöker filtrera bort allt irrelevant hinner tusen tankar fara genom huvudet. Bokstavligt. Varje sekund tänker vi 1,15 tankar. Dygnet runt. Året runt. Om vi går med på att vi tänker också då vi sover.
Vänta. Det är något konstigt med bilden. Hon talar inte med någon, som jag först trodde. Det är en säck placerad på en bänk så att det först ser ut som en människa. En jutesäck, som en gång innehållit kaffe från Brasilien, om man skall tro de tryckta texterna. Hon ser inte på säcken, utan på bänkens ryggstöd. Det är en sliten grön parkbänk med metallben och ryggstöd i trä. Hon tittar noga på en av inristningarna. En bokstavskombination som inte verkar betyda något. A.G rUUT/fE
Hennes rörelser, hela hennes jag har frusit fast i denna position. Hon ser ner på inskriptionen. Vi ser ner på henne. Efter ett par fokuserade ögonblick reser hon sig långsamt och slätar till klänningen. Utan att tveka backar hon tre steg, gör helt om och går ut på stora vägen igen. Där visslar hon fram en taxi och försvinner i trafiken. Det är ingen idé att försöka följa efter, trafiken här är omöjlig för en utomstående att klara av. Istället är det dags att pussla ihop en bild av de fragment vi har.
Jag upptäckte henne igen. Hon slank nästan mellan mina fingrar då du distraherade mig senast, och inget är så lätt att missa som en människa i en folkmassa. Du tror kanske att du skall kunna hålla ögonen på hen, men se det går inte. Folkmassor är lika organiska som starflockar, och lycka till med att identifiera och följa en enskild stare när de beger sig. Hon har inte hunnit långt, jag får syn på henne på gatan (Florida street) ett kvarter från kontoret då en buss plötsligt tutar och hon tittar upp. Jag försöker läsa de där ögonen, men det lyckas inte. Det enda som händer är att jag läser in mina egna drömmar i dem. Min vilja till förändring. Det blir lätt så, om man inte är tillräckligt uppmärksam. Har du fått syn på henne än? Ser du vad jag ser? Kanske är det detta vi delar. Vi är båda betraktare.
Det viktigaste en betraktare behöver lära sig är att lyssna. Nu kanske du tycker det låter motsägelsefullt, men tänk efter lite. Vi tolkar allt vi ser, våra filter är fastlåsta framför våra ögon. Det finns inget sådant som sant, allt är tolkning, upplevelse, erfarenhet. I samma ögonblick som du blundar (nej, jag tänker inte demonstrera detta nu, då tappar jag henne igen. Och dessutom tror jag du vet vad blunda betyder) måste hörseln ta över. Även den är selektiv, men har svårare att styra sitt filter. Du ser mer, med andra ord. När du släppt in lite mer av världen på detta sätt har ögonen sedan inget annat val än att utgå från den utvidgade bilden. Nu är det tryggt att öppna ögonen, men långsamt, liksom organiskt. Sådär. Att vadå? Nejnej, du måste ha haft för bråttom. Slut ögonen igen, andas ut och räkna till 28. Lyssna. Öppna igen, långsamt, du har inte bråttom. Försök att få syn på det du inte har hört ännu. Dina elastiska sinnen kommer att sträckas ut ytterligare en liten aning. Snart nog kan du kvala in för en praktikplats. Det är ditt mål, håll det tydligt i sinnet framför dig. Kanske kommer det att kräva tid och tålamod, men sånt har du, eller hur? Annars skulle du inte vara här.
Hennes steg är väl avmätta, effektiva. Klackarna klattrar säkert mot den stenbelagda trottoaren, men det hörs inte för alla storstadsljuden, eller blir kanske en del av dem. Detta drönande tar sig in i vårt kollektiva medvetande och förvandlas till vitt brus, något som lugnar oss. Det är den mänskliga starflockens sång.
Jag undrar vart hon är på väg. Hon är kanske inte slav under sina vanor, men hon avviker väldigt sällan från schemat. Nu är det eftermiddag, arbetstid, och jag vet med säkerhet att hon inte tömt inkorgen på skrivbordet. Alltså måste hon ha ett mycket starkt vägande skäl för att lämna allt på hälft så här. Det kan inte vara vi som skrämt iväg henne, det är jag säker på. Vi har haft den diskussionen tidigare, kommer du ihåg?
Det känns som att hon vet vart hon är på väg, detta är inte en panikpromenad på måfå. Hon går mot någonting, inte från någonting. Dessutom ser vi ju att kontorets övriga anställda knattrar på som vanligt, så vi kan utesluta…vänta, vad sa du? Har hon inte sin handväska med sig? Är du säker? Då finns det kanske orsak till panik trots allt. Jojo, du har rätt. Jag förivrade mig lite där, sånt händer.
I de små detaljerna syns ofta hela bilden. Hur vi rör oss, färgen på naglarna, en mage som kurrar. Vi har en yttre bild av oss själva som vi projicerar mot omvärlden, och en djurisk spegelbild som vi bara med möda behärskar och som ofta lyser igenom. Där, en gratislektion i människoseende. Du kommer lära dig nyanserna på akademin, om du blir insläppt. Vadå? Vad som händer med dem som hålls ute? Det tror jag inte du mår så bra av att veta. Låt oss säga att du nog väldigt gärna vill komma in. Det är ditt mål, hålla det tydligt i sinnet framför dig. Det vi ser i andra finns också i oss själva. Därför är den yttre bilden också viktig när vi söker efter ledtrådar, efter en djupare förståelse.
Hon ser katten innan den ser henne. Den är fortfarande skygg, håller sig mest undan. När den först dök upp i grannskapet trodde hon det var en nyinflyttad grannes. Det är inte så konstigt, nygrannen såg ut som alla kattägare i alla tider alltid gjort. En lång lite bångstyrig lugg, snedklippt och svart (vad annars!) över stora mörka ögon. En något uppåtböjd näsa och en mun vars konturer inte lämnar några bestående intryck. En tunn guldkedja som det kanske hänger något i, kanske inte (den försvinner bakom den svarta tunikan innan den ger upp sin hemlighet). En lite odefinierad kropp, mestadels klädd i svart, alla kattmänniskors favoritfärg. Och för all del, katten var ju också mestadels svart, så de matchade på det sättet. Hon hade ännu inte lärt sig kattgrannens namn, mumlandet som kom ur hennes mun var så lågt att det skulle ha behövts stetoskop för att uppfatta något annat än en utandning. Nu är det inget som skall vändas mot henne. De flesta här i kvartet var likadana. Det bidrog till områdets attraktionskraft. Inga nosiga grannar här, eller påfrestande gruppgrillarterrorister med sina förkläden, grilltänger och alltför höga ljudvolym i allt som de företar sig. Det var, med andra ord, ett kattparadis. Flera av dem har blivit hennes vänner. Eller ja, så vän som nu en katt kan bli med en människa. Det var ett arrangemang som passade henne utmärkt. Hon tänkte att de småningom kommit att acceptera henne som hon var. Hon försökte aldrig locka på dem, tala med dem eller erbjuda dem mat av något slag. Om hon satt sig på bänken i den lilla parken kunde det hända att någon av dem strök sig mot hennes ben, eller lade sig i solstrimman på bänken intill och somnade. Hon kände det som en ynnest, och det räckte bra. Dagar då kontoret tagit musten ur henne kunde hon ladda upp lite genom att sitta här i den sena eftermiddagssolen och liksom…landa. Hon vet att det inte är sant, men inbillar sig ändå att hon känner en lätt utbuktning i bänken, och att det är hon som suttit in den. Det känns som hennes plats. Hennes och de katter som trivs i solen eller dess omedelbara närhet. Därför är kattens uppdykande här och nu något som genast får nackhåren att resa sig. När den dessutom kommer rakt emot henne med allvarliga tysta ögon känner hon paniken krypa. Det här är inte enligt protokollet. Något är fel.
Plötsligt blir hon osäker. Är hon säker på att detta är ”rätt” katt? Det här kan ju vara en nykomling, som bara råkar likna gamle svarten. Ja, hon har alltid kallat honom så. Ända sedan hon såg såren på magen. Hur många katter har korsat hennes väg genom livet? Hur många av dem har påmint om varandra? Är de alla sammanlänkade i hennes sinne, till en enda enorm normalkatt?
Nej, det går inte att tänka så. Den vägen ligger upprivna trottoarer och cirkelmonologer.
Ett par djupa andetag. Stilla tankarna. Tänk. Vad är hennes alternativ? Blunda. Hon måste blunda också.
Av nån anledning är hon inte längre förvånad när hon känner den fuktiga nosen buffa på hennes arm. Det har gått över, hon är förbi krönet, på väg nedåt igen. Nu finns bara handling, och hon är behövd. Så mycket förstår hon.
Ett par ögonblick överväger hon faktiskt. Hon tänker att om jag nu denna enda gång skulle sätta mig själv först, inte vara en sån dörrmatta. Villfarelsen far ur henne lika fort som den kommit in. Hon suckar, sätter på sig sina handskar (ett par handgjorda, läder förstås, opalgröna, från Argentina) och reser sig beslutsamt upp.
Tisdag morgen. Klockan är 7.37. Hon är som vanligt först på kontoret, som vanligt ensam med högarna. Snart nog väller de in. De lyckliga, de lyckade, de instängda. Hon biter sig i underläppen och sätter in en nytt vitt papper i maskinen. Olivetti 2000, den tyste trotjänaren. De har delat mycket tillsammans, åren på kontoret ringlar runt hörnet och in i ett mörker hon alltid undviker att se rakt in i. Tricket, den dyrköpta läxan hon nött in under åren, är att inte se upp, hålla blicken vid nästa rad, nästa kolumn. Ett ark i taget, ett ställningskrig mot klockan som hon vet att hon kommer att vinna. Små belöningar väntar vid varje rapportslut. Mörkbrun gräddkola med mandelflarn, och det ska vara Toole’s.
Tisdag eftermiddag. Klockan är 14.12. Kontorsknattret avbryts bara då och då av någons suck, hettan börjar bli tung att uthärda. Hon är nära att tappa fokus ett par ögonblick, zona ut och släppa skärpan, men i sista ögonblicket harklar hon sig, det kommer automatiskt, och ögonen ser misstaget hon är på väg att göra. Utan vidare omsvep och utan att hinna tänka alls byter hon riktning på fingrarna och slår ner rätt tangenter, i rätt ordning.
Puuh, hon har det ännu, trots allt. Diego hade fel, han hade så fel. Ibland undrar hon om han alls är närvarande, eller om han bara ser ut att vara på plats. Det är inte lätt att veta med chefer, men för all del, hon har ju hunnit se några passera förbi på Diegos position under årens lopp. Knappast såg han detta som sin slutstation. Han var nog, liksom alla män på posten före honom, övertygad om att han var ämnad för något större. Att det här bara var ett nödvändigt trappsteg på vägen.
Hon hade å andra sidan sett det direkt. Det var något i hans blick. Som om han hade gett upp innan han ens hunnit börja. En del människor är sådana. På samma sätt som en del är gamla gubbar vid knappt fyllda 20. Det slog henne alltid med häpnad. Hur människor kunde vara så blinda. Hon behövde bara se sig i spegeln för att veta precis. Det hade tagit tid för henne att inse att andra inte såg på samma sätt. I själva verket hade hon ännu inte mött en enda en som kunde. Jo, visst såg de sig själva i spegeln, men de såg en önskebild, en uppdiktad bild.
Hon hade aldrig kunnat dikta så. Eftersom hon aldrig haft det saknade hon det inte heller.
Nu tror du kanske att hon gråter sig till sömns om kvällarna. Du tycker synd om henne? Det gör inte jag. Vi kan inte mäta andra enligt den måttstock vi satt upp åt oss själva. Om du eller jag hade suttit på den där hårda och lätt gnisslande stolen under det att åren smög förbi hade vi kanske blivit galna, skrivit en bestseller eller skaffat dåliga vanor. Poängen är att vi alla hanterar livet olika. Och se, medan vi snurrar in oss i resonemang som detta har hon försvunnit. Det knattrar fortfarande av medarbetare som metodiskt skriver av brev, matar in siffror, renskriver mötesanteckningarna som det var så bråttom med. Varför skulle du avbryta mig så mitt i? Nu ser jag henne inte längre, jag vet inte om hon kommer vara borta i fem minuter eller fem år.
Jag tar ett darrande steg. Andas häftigt, tittar inte ner, eller åt någondera sidan. Blicken rakt fram, fastnaglad. Och så ett steg till. Marken fräser lite, men gungar inte. Jag är på helspänn, musklerna dallrar och slår knut på sig själva, jag har panikkontroll. De andra har stannat för länge sedan, uppe på kullen. På rätt sida om demarkationslinjen. I gruppens trygga hägn. De ser på mig, jag känner deras blickar i nacken, men jag vänder mig inte om. Detta är för dem också, och de vet. Ändå känner jag deras misstrogna medlidande glida längs med ryggen. Jag tror de måste ha mer överlevnadsinstinkt. Eller så kanske det är något fel på mig. Som att jag inte orkar bry mig längre. Att gå ut så här, visst är det rena vansinnet. Svett rinner längs mitt ansikte och droppar oskärpa i ögonen. Kroppen skriker nej, men inte ett ljud kommer över mina läppar. Jag ska klara av det här. Ett steg i taget, bara tänka på nästa tuva. Några ögonblick att andas ut, låta nerverna vila. Sedan vidare, så länge benen bär. Jag går en delikat balansgång, också med tanke på orken.
Efter att dimman gulnade försvann vår ork. Dimman svepte in från slätten över vår koloni. Vårt hem sedan olyckan. Du vet hur man säger att kroppen alltid sparar reserver till verkliga nödlägen. Att trots du tror att du tagit ut dig fullständigt finns det alltid lite extra om det skulle handla om liv och död. Något händer efter att vi dränkts i gult. Ingen vet riktigt vad, men vi känner det alla. Det börjar med lukterna. Och det går gradvis, nästan så långsamt att det inte märks. Inte för att det finns mycket att lukta på. Inte här. Inte längre. En dag märker jag att svaveldoften, som flyttat in i grottan, i håret, i maten, inte sticker lika fränt i näsborrarna som vanligt. Jag tänker att det kanske bara är jag, ännu en av dessa förkylningar. Men sen hör jag de andra mumla och förstår att vi alla drabbats på samma sätt. Det känns som en befrielse, för att vara riktigt ärlig. Ett sinne som kommit i vägen för så mycket annat. En ständigt närvarande påminnelse om det som var men som inte längre är. Och det som är nu. Nu minns jag inte ens dofter. Det är märkligt hur fort vi glömmer.
Jag är ingen hjälte. Du ser aldrig mig i första ledet med tassen i vädret, ivrig att anmäla mig frivilligt. När jorden börjar koka håller jag mig på ordentligt avstånd. Jag överlåter gärna hjältedåden åt andra, bättre lämpade. Som Alf. Alf är den första att testa jordens gränser, att söka säkra passager till maten. Alf hittar vägen, och slukas sedan upp av mörkret. Eller jorden. Ingen vet. Efter att Alf försvann har andra fortsatt i hans spår.
Jag sätter ner foten mjukt som en katt. Något är fel, men vad? Vad är det jag inte ser?
Ljudet har tystnat. Eller är det bara som jag inbillar mig? Nej, jordfräsandet har upphört. Gungflyet som är vårt skydd mot omvärlden och vårt svåröverstigliga hinder är tyst. Då är gungandet inte långt borta. Rädslan skjuter upp genom halsen och färgar mitt blickfälts ytterkanter svarta. Jag tvingar mig att fortsätta gå lika långsamt som tidigare, ett ben i vädret och sengångarlångsamt mot nästa tuva, nästa andningspaus.
Att orken försvunnit märker vi desto snabbare. Först är det en av patrullerna som inte kommer tillbaka efter en maträd (det verkar säkrare att räda på morgonen, fast ingen vet riktigt varför). Det i sig är inte helt ovanligt, efter Alf känner vi alla till riskerna. Men när räddningsgruppen signalerar om hjälp redan efter en liten stund anar vi att något har förändrats, och inte till det bättre. Vi får tillbaka hela flocken med gemensamma krafter och talar inte mer om saken. Det är märkligt hur fort vi anpassar oss. Ena dagen når vi lätt till plåtskjulen som är så fulla av mat att det räcker åt alla och blir över. Nästa dag kommer vi som bäst halvvägs innan vi måste ta långa andningspauser. Till slut orkar vi oss inte ens så långt. Våra möten blir snabbt färgade av den stigande paniken. För att inte dra till oss oönskad uppmärksamhet har vi låtit bli att samla på oss matlager här i kolonin. Vi har hela tiden räknat med att kunna få in tillräckligt genom våra räder. Och hittills har planen, om man nu kan kalla det för en plan, fungerat. I ett slag förändras förutsättningarna, vilket leder till desperata åtgärder. Som att jag står här, fullt synlig, och tänker att kanske är det idag. Kanske är det idag som jorden slukar mig. En häftig rörelse, två sekunders panik när jag hinner tänka på allt som jag inte vill tänka på, och sedan svart. Kommer jag att skrika? En del har gjort det. Andra inte. Jag tror inte det handlar om mod. När du möter slutet är det bara du och tomheten på plats. Allt annat är oväsentligt.
Vi talar inte om det. Egentligen talar vi inte så mycket alls. Det finns inte så mycket att säga. Vi gör det som levande varelser alltid gör. Överlever. Tal spelar inte så stor roll. Det är inte när kommunikationen slutar som livet slutar. Det är mer av en fysisk förändring, en gradvis transformering. Jag ser det i ögonen på de som går ut i natten och inte kommer tillbaka. De som slutar äta. De som stannar utanför grottans skydd efter mörkrets inbrott. De som slutar huka sig. De har ögon av drunknande. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Gradvis tunnas leden ut. Du vänjer dig vid det också. Fortsätter framåt, för det finns inget alternativ. Vi har livet här i vår nu väldigt lilla värld. Vi har ögonblicket, och vi har…ingen mat kvar.
Jag sätter ner benet långsamt, långsamt, känner tuvan komma emot. Nu finns ingen återvändo. Men skall jag vänta på fräsandet? Vänta och se vad jorden vill göra med mig? Jorden som nu blivit vår fiende. Allas fiende. Jag vet inte hur länge jag har gått, jag kan inte se skogsranden ännu, så kanske inte så långt som jag hoppas. Jag sluter ögonen för några ögonblick. Dansar min hälsning till solen i mitt sinne, bugar månen åt, stramt som alltid. Som seden bjuder. Bänder min vilja mot stigen framför mig.
Fräsandet får mig att rycka till. Jag måste ha vilat mig in i sömn. Hur lång tid har gått? Ljuset fäller skuggor som inte var där förra gången jag tittade. Ganska länge med andra ord. Jorden har väntat, tålmodigt. För att se vem som tar nästa steg. Jag känner törsten slicka sig om munnen, men ignorerar kroppens signaler. Nog måste jag väl ha tillräckligt med ork kvar för att nå randen? Visst måste kroppen ha laddat upp under min (ofrivilliga) paus? Det finns inget sätt att veta. Och nu är sinnesmuren skyhög.
Att stå på randen, att inte kunna bestämma sig, är värst av allt. Det är mot naturens lagar, ett icketillstånd som den nya tiden fört med sig. Sinnesmuren undanröjer tvivlen. Den pekar entydigt på nödvändigheten att vända om, omöjligheten att fortsätta framåt. Muren i min hjärna har fel. Den vill mig inte väl. Muren har byggts av mig. Alltså kan jag riva den, klättra över den, eller springa rakt igenom den. Jag småler vid tanken på att springa. Känna fartvinden smeka, låta kroppen sträcka ut sig och ta sitt. Återvända till det ögonblickliga, till före.
Jag ruskar på huvudet och släpper dagdrömmen. Med ett djupt liggande tyst morrande kliver jag igenom mina inre barriärer. Stegar ut i det okända. Här är den brända jorden ockrafärgad. Alltså måste jag ha kommit förbi de första ringarna. Här hjälper inte längre tuvorna, de är bortfrätta. Tröttheten väger inte längre lika tungt i benen, och det känns lättare att andas. Jag trycker ner en impuls att skutta. Marken är inte längre det mest dödliga. I gråzonen smyger de större rovdjuren. Deras små kalla ögon är dödens. I deras domäner rör sig få ostraffat. Men jag är förbi den rädslan. Stigen i mitt sinne och stigen framför mig leder åt samma håll. Jag har kommit långt. Så långt att jag är nära andra sidan. Jag kan se lagertakens korrugerade plåt blänka. Jag andas ut, och upptäcker att jag hållit andan alldeles för länge. Det svindlar för ögonen.
När jag ser klart igen skymtar jag något obekant i ögonvrån. Det ser ut som…något platt och grått. Instinktivt tassar jag förbi lagertaken mot det okända. Det är ett stängsel som ligger platt mot marken, det måste ha lossnat av jordens gungande. Men nu rör sig ingenting. Allt är tyst. Ett ögonblick känner jag mig som den sista levande varelsen på jorden.
Genom dimstråken skymtar jag en mörk himmel. Några stjärnor blinkar till. Jag tänker att månen inte kan vara långt borta. Sekunder senare skingras molnen och en magfull måne lyser upp hela scenen, som på beställning.
Jag ser öppningen, jag ser vad som finns bakom. Hela landskapet. Alla möjligheterna. Jag känner en svag doft av något, något välbekant som jag glömt bort. Jag förstår. Mångatan visar vägen. Vägen hem.
Hon hade inte direkt planerat att gå in i hotellobbyn, tvärtom hade hon beslutat sig för att gå vart som helst, men inte dit, så när hon plötsligt står framför receptionisten vet hon inte vad hon skall säga. Hon känner sig malplacerad, underklädd. Lobbyn är nästan folktom och vacker på ett lite smaklöst för-mycket-av-allt-som-dessutom-inte-riktigt-passar-ihop-sätt. En doft av dyr parfym beslöjar den redan dämpade belysningen. Bakom tunga guldfärgade dörrar kunde vad som helst pågå, pokerspel, uppgörelser, hunduppfödning. Det är ett sånt ställe. Ändå känns det som om alla stirrar på henne, men på ett sånt där fint sätt, ur ögonvrån.
Receptionisten ser ut att vara ungefär i hennes ålder, välfriserad, med ett utseende som inte riktigt ville fastna i minnet. Någon som sett allt, utan att höja på ögonbrynen. Nu höjer hon på ögonbrynen. Det ligger mycket i den höjningen. Marika tar sats och skall just…då hissdörren snett bakom receptionen går upp och en osannolik tableau placerar sig själv på scenen. En kvinna i Hollywoodklänning från trettitalet och en enorm hatt trippar ut, med en leopard i släptåg, fast i ett rosa glittrande koppel (var det där diamanter?). Receptionisten himlar med det andra ögonbrynet (hur i hela världen klarar hon av att göra det?) och slits mellan suget att vända sig om för att ta in hela uppenbarelsen (diamanter och allt) och att fortast möjligt expediera mig.
Med en viljeansträngning fokuserar jag än en gång på receptionisten, på Marika, inser jag, när jag får syn på den lilla namnbrickan på bröstet (hur kunde jag missa det, och vad är oddsen?, kanske jag har en chans ändå).
-Hörm, (hostar) ursäkta, jag skulle….mmmm…om det går bra?
Marika ser på mig med tom blick några ögonblick.
-Hursa?
Jag försöker böja mig över disken för att viska i hennes öra. Hon ser min ansats men rör sig inte framåt för att mötas på halva vägen. Jag suckar och tänker skitsamma och frågar med hög röst
-Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få låna en kopp socker? Min dotter kommer hem idag, hon har suttit av sitt straff och idag kommer hon alltså hem så jag vill bjuda henne på en äppelpaj, hennes favorit förstår ni, men så upptäckte jag att sockret var slut och..ja, alltså..jag är pank ser ni, så det är liksom lite kris, Marika heter jag förresten, hej.
Kvinnan med leoparden (jo, det är nog diamanter) fryser till mitt i en rörelse när hon hör min röst. Hon vänder sakta på huvudet, som om det vore ömt, och ser rakt på mig. Ser igenom mig.
-Cherie, säger hon. Välkommen hem.
Under tiden har Marika försvunnit, gått upp i rök, kanske emigrerat. Jag står rådvill och undrar om hon hört mig och hörsammar min bön. Kanske är hon just nu ute i köket och söker efter koppar att fylla. Jag bligar oseende ner i en gammal broschyr, vad som helst för att inte möta den där galna leopardkvinnans glänsande ögon, inte öppna ännu en okänd dörr. Varför händer sånt alltid mig? Allt jag ville var att få bli lämnad ifred. Men det är som om universum har en biff oplockad med mig. Någonting har någon gång, någonstans, satt stämpeln under mitt papper.
Jag har kommit över förgrämelsen för länge sedan. Nu försöker jag mest slira mellan portarna så smidigt jag kan, ärligt talat vet jag inte vad jag har för alternativ. Om nån DÄR vill sätta ner tummen är det inte mycket annat att göra.
Morgonen efter
Jag hör ljuden innan jag öppnat ögonen, innan jag är riktigt vaken. Först är jag inte riktigt säker på om det är min dröm som fortsätter göra väsen av sig, eller om det faktiskt kan vara Paris som gör sig påmint. Jag vet att jag borde veta, men jag är inte säker på vad. Gårdagen är ännu lite dimmig och även om det inte är en ursäkt så är det i alla fall en del av förklaringen. Intalar jag mig. Kom hon alls igår? Hur tog jag mig hem från Fenix? Vänta lite nu, var är jag exakt, det här känns inte som min säng.
I ett tillstånd av stigande fasa öppnar jag sakta det vänstra ögonlocket. Det har alltid varit min favorit, min snygga sida. Det är något med ögats form, ögonfransarnas böjning, som alltid fått mig på bra humör. Mitt högra öga ska vi inte tala om. Den elaka kusinen från landet, och så slutar vi där.
Ljuset i rummet säger det jag redan nästan vet. Att jag inte tagit mig hela vägen hem. Här kommer beräkningarna in, hur illa kan det vara? Jag försöker lyssna efter välbekanta ljud, något att orientera mig efter, men det enda jag kan höra är de som väckte mig, ett oregelbundet snarkade från någon storväxt katt.
Jag ska inte vara här. Någon har tagit fel på person. Eller så drömmer jag fortfarande. Det skulle vara den enklaste utvägen. Om jag bara lyckas somna om (fast om jag redan sover, hur gör man då?) så kommer allt detta att dunsta bort och jag kommer att vakna i min egen säng, med Julie i rummet intill, äntligen här igen, nu är mardrömmen över nu kan vi börja om jag vet att vi kan, jag måste bara
-Hungrig, älskling? Äppelpajen är fortfarande varm, Etienne vet verkligen vad han gör. Jo, han är lite dyr, det medges, men kvalitet kostar. Och du är värd varenda centime, cherie!
Nej nej nej neeej. Inte hon. Det här är en mardröm som det inte går att vakna från. Bort, jag måste bort, men om jag öppnar ögonen…
Det var i början av sommaren. Jag hade räknat dagarna till semestern. Solen hade värmt upp hela landet redan i början på maj, och jag gick med skräckblandad bävan med oron att juni och framför allt juli därför skulle regna bort. Nere på kontoret, dit jag gick pliktskyldigt varje dag, var det kvavt och folktomt. Coronan höll människorna hemma, och alla ärenden till oss sköttes elektroniskt. Men, någon måste ändå formellt vara på plats, utifall att.
Vi turades om att ta hundvakten, som vi kallade det. Dagarna blev långa, timmarna kröp verkligen bara fram. Mig gjorde det egentligen inte så mycket, jag hade inte precis ett privatliv utanför kontorstiden. Ett längre förhållande hade tagit slut i sviterna av vissa sanningar som sagts under nyårsnattens fylla.
Det var fredag eftermiddag. Jag hade lovat Amal att jag kunde ta hens tur. Det var något med barnen, vårdnadsnånting och jag ville inte veta. Jag gjorde det inte av snällhet, utan lite mer som en slags bestraffning. Jag hade varit dum den där natten och sagt sårande saker. Jag hade gått för långt. Nu närmade sig klockan stängningsdags då jag hör dörrpinglan pingla till. Förvånad vänder jag mig om och skall just säga att vi stänger om några minuter då jag tystnar. Framför mig står Margareta. Det vet jag inte då, det får jag reda på först senare. Just då vet jag bara att här står en människa, en medelålders kvinna som trots värmen är klädd i en lång ljusbrun kashmererock av dyr kvalité. Jag kan inte mycket om kläder, det har aldrig intresserat mig, men jag ser på den här rocken att den är dyr. Den ser också varm och på något sätt femtiotalsaktig ut. Kvinnan har stora glasögon och ganska mycket krulligt, mellanbrunt hår. Tanthår. Permanentat, tänker jag ögonblickligen, utan att veta varför. Hon kunde vara min mormor som yngre, frid över hennes minne. Hon ser direkt och oblygt på mig. Jag undrar om jag glömt knäppa skjortan, eller om jag spillt brunsås på mig, hon har den blicken. Inte hotfull, bara genomträngande. Lärargenomträngande. Jag slår vad om att hon varit lärare. Är lärare, rättar jag mig. Hur gammal kan hon vara? Omöjligt att gissa. Hon kan vara allt mellan 50 och 70. Hon är 57, får jag veta senare.
-Har du en skål med vatten, frågar hon plötsligt och utan förvarning.
Jag blir så paff att jag bara nickar och går ut i köket. Vem kommer in på skatteförmedlingen för en skål vatten? Och varför en skål? Kanske är hon knäpp. Kanske letar de redan efter henne. Vad hade hon på fötterna? Det avslöjar dem alltid. Institutionstofflorna.
När jag kommer tillbaka till kundrummet har hon satt sig ner. Jag slänger ett öga på hennes fötter. Någonslags pumps. Inte från dingdonghemmet intill med andra ord. Nu först ser jag att hon har ett snöre i handen. Snöret sträcker sig bakom en av våra stora ”här-på-skattebyrån-har vi-det-hemtrevligt”-växter, och jag ser en svans. En rufsig lätt viftande svans.
-Håkan, kom hit, säger hon (Margareta alltså, men det vet jag ju inte än att hon heter). Nu blir jag riktigt konfys. Har hon en man med sig?
-Här, varsågod och drick, säger hon.
Hunden sätter sig lydigt vid skålen och lapar i sig några deciliter vatten, slickar sig om nosen och tittar sedan nyfiket på mig. Det är något i hundens blick som påminner om kvinnans. Jag är rädd för hundar. Det har jag alltid varit, vet inte varför. Men den här, Håkan (vem ger människonamn åt en hund? Kanske hon borde flytta in på dindong i alla fall?) ser verkligen inte hundfarlig ut. Snarare lite filosofiskt disträ. Jag ska just till att fråga damen om hennes ärende när hon harklar sig och säger i konversationston att ”Jan-Erik inte är här idag tydligen?”
För tredje gången på lika många minuter förbluffar hon mig.
I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag – jag kommer aldrig mer att spela fotboll. Regnet har drivit in från väster över planen sen början av andra halvlek. Ella, vårt lags motor i mittfältet tacklades av banan strax därefter och fick hjälpas från plan. Jag vet ännu inte hur det är med henne, men hon grinade illa när hon lämnade. Domaren har som vanligt inte sett någonting. Motståndarlaget får inte ens ett gult för något som alltid är rött, i vilken regelbok du än tittar, och med vilka glasögon du än ser på spelet. Vi får omgruppera oss bäst vi kunde, och hoppas att tränaren kommer att göra rätt byten. Som alltid gäller det att lägga det just skedda bakom sig, låta benen jobba, tänka framåt. Den här gången ska vi slå dem, och med Ella skadad krävs det en riktig Herkulesinsats av hela laget. Fine. Kom igen bara. Vi reser oss. Vi viker inte. När Veera stämplar tacklingsmarodören framför eget mål visslar domaren och visar gult. Fine. Kom igen bara. Frisparken är otagbar och det står 1-2. Regnet ökar och gör lervälling av planen. Typiskt att de sätter oss på sämsta gräset, reservplanen, bara för att vi är tjejer. Men, vad annat är nytt? Jag får bollen ute på kanten och ser en korridor framåt. Tränarens upprepade ”löysät pois” från otaliga träningar snurrar i skallen. Jag ser Iida rusa fram på andra kanten, helt fri. Jag fintar en framåtpass som får motståndarbacken att tveka en halv sekund. Helt tillräckligt för att jag ska hinna lägga en kross. IIda vet vad som kommer, vi har nött det här så många gånger. Hon har redan saktat ner för att undvika offsidefällan och när bollen når henne är hon skjutklar. Målvakten har inte en chans. 2-2. Vi firar inte, vi går tystlåtna tillbaks på egen planhalva och intar positioner. I detta läge kallar Tuomo, vår tränare, Katri till sig. Dags för byte. In kommer Ellen, långsamma men pålitliga, stadiga Ellen. Vår försvarsklippa. Vi förstår, utan att Tuomo behöver säga ett ord, hur formationen nu skall ändras, vad han väntar sig av oss. De följande 20 minuterna är en taktisk kamp. Vår ork tryter och vi faller ner. Om det inte varit för en dödsföraktande utrusning av Siiri, vår målvakt, och en paradräddning från en fast situation (en hörna) skulle vi ha förlorat för länge sen. Med 10 minuter kvar känner jag hur det börjar svartna för ögonen. Jag biter ihop och fortsätter slåss på plan. Slåss om varje boll, om varje meter, om varje yta. Det kan inte vara långt kvar nu, tänker jag. Jag får tunnelseende, världen utanför planen försvinner. Jag ser hur de andra, mina lagkamrater kämpar, var och en på sitt sätt. Jag vet att Tuomo inte ens vågar titta på matchen så här nära slutet. För mycket står på spel.
Med vad som bara kan vara minuter kvar fastnar min fot i leran och något knakar till. Jag faller som en fura, det måste ha sett komiskt ut, men ingen skrattar. Ingen har sett att jag fallit, och det är först när smärtan når till nervtrådarna och jag vrålar som alla stannar upp, förstenade. Jag ser dem som på ett foto. Med alla blickar mot mig, inklusive domaren, seglar bollen i mål. Men jag tänker inte på det just då. Jag känner att knäskadan gått upp igen. Och den här gången är det allvar. I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag att jag aldrig kommer att spela fotboll mer.
När grannen i radhuslängan kallar mig för Åke blir jag både sur och stolt på samma gång. Jo, jag har sett filmen, och vet att han försöker förolämpa, men jag tycker att rätt skall vara rätt, och han får faktiskt inte parkera hur som helst. Det vet ju alla. Bilar är ett otyg, om du frågar mig. De är stöddiga, högljudda och platskrävande. De påminner om skolans mobbare, de som slog och tog. Därför att de kunde. De som skrattade och stack. Därför att de var i grupp. De påminner om rädda skrävlare. Jag har inget till övers för rädda skrävlare. Jag cyklar till jobbet. Att cykla till jobbet är det svenskaste som finns. Jag har målat cykeln polissvart, helt på flit. Jag går mina vändor, plockar upp tomma ölburkar, känner på de stängda dörrarna att de faktiskt är stängda. Om jag kunde vissla under mina rundor skulle jag göra det. Men jag lärde mig aldrig som barn, och nu vet jag inte hur jag skall börja. Grannen är en hejare på att vissla, jag hör honom alltid när han går förbi med hunden. Flera gånger om dan går han förbi. Stackare. Jag tror inte han har så kul i livet. Inte sen frun stack. Men det ger honom ändå inte rätt att parkera hur som helst.
Vi har inte alltid bott här. När jag var liten bodde vi på en lummig gata med låga hus. Det var i en annan stad, men jag vet inte vilken. Vi var de enda utifrån, det vet jag. Mamma och pappa var ihop då ännu. Pappa jobbade, som lokalvårdare. Eller städare, om du frågar mig. Jag tycker man ska kalla en spader för en spader. Förutom att jag inte mins vilken stad så kommer jag inte ihåg så hemskt mycket från den här tiden. Jag vet inte om jag hade samma starka känsla för rätt och fel som jag har nu. Jag har försökt fråga mamma, men dimman som Alzheimers gav henne gör svaren obegripliga. Pappa kan jag inte heller fråga, han är försvunnen. Ja, försvunnen. Du kanske såg avsnittet i ”Efterlyst” om honom. Marocko-Adel, kallade de honom. Påstod en massa skumma saker, som jag inte tror på. Att han skulle ha hållit på med bilsmuggling, människosmuggling och gud vet vad. Pappa! Nej, jag tror de tog fel på person. Du vet hur det är. En sak som är skit i det här samhället, i Sverige, är att de inte ser skillnad på oss. Jag menar, hur svårt kan det vara?
Jag tar mitt jobb som väktare på allvar. Uniformen skall bäras med rak rygg. Odågor skall hålla sig i skinnet. Snattare har inget här att hämta. De ger området dåligt rykte. De och alla andra som skiter i reglerna. Som tror att reglerna inte gäller dem. Som tror det är tufft och modigt att bryta reglerna. De är losers. De som tror nåt om sig själva (och det finns alltid minst en eller två sådana. Alltid.) brukar försöka med ”blatte”, men aldrig mer än en gång. Visst kan vi dalta med dem, men det säger dem bara att vi inte har ork, eller mod, att stå upp mot dem. Och då fortsätter de, precis som mobbarna. Jag säger inte att man skall knäcka näsan på dem, jag är ingen vigilante. Det räcker långt med att vara på plats, att stå rak i ryggen, att inte ta nån skit, men inte heller ge efter för känslorna. Jag vet att många tror jag är en av dem. Jag ser ju ut så. Vi kan inte hjälpa hur vi ser ut. Men vi kan hjälpa vad vi gör. Vårahandlingar väger mer än vårt fejs. Eller, det borde i alla fall göra det. För det är klart att mycket är skit i samhället. Det ser ju jag också. Jag är ju inte blind.
Jag heter Ali, jag är två meter lång och har gängtatueringar på överarmarna. Sen jag började som väktare här har knaset slunkit undan. Snatteriet upphört, liksom vandalismen. Det är därför personalen i mataffären kallar mig för ”lokalpolisen”.
Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Jag ser henne genom fönstret när jag går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men jag ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur mitt liv. Jag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att jag måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och jag skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar jag om jag borde ha gått in, satt mig ner och presenterat mig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle jag säga? Och skulle jag inte komma försent till mitt möte? Dessutom, vem är väl jag att ta mig ton? Det är ofta så för mig. Jag kommer först efteråt på vad jag borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet.
Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.
Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.
Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte.
Hittat På 