Kategoriarkiv: hipster

Lokaler för världsförbättring

Publicerat i #Blogg24, Helsingfors, hipster av

favela

Miljoner år av evolution har lett oss fram till detta. Vi består av stjärnstoft. Den energi som finns inuti försvinner inte, den övergår i andra energiformer.

Den här ölen är god.

Så enkla ingredienser, och så stor skillnad. Här flyter samtalet bra. Min vän A som är på ISO-besök hela veckan kallar det för hipster heaven. Han kan, när han vill.

Frijazzversioner av psalmer känns inte alls fel en kväll som denna. Över ovan nämnda öl och falaffel (”hipster mouth watering staple food”) rör vi oss obehindrat från 900-talets anonyma filosofer till det kristna kärleksbudskapet och förutsättningarna för ett framtida självständigt Skottland.

Visst kunde vi sitta på ett banalt genetiskt kafé, i en vänthall eller på ett kontor och dryfta dessa frågor. Men det känns så mycket roligare att göra det i denna omgivning.

Ute har mörkret slutit sig om staden. Här klingar glasen en vanlig tisdagskväll. Priserna är humana och stämningen är…ja avslappnad. Helsingfors har fått så mycket sånt här nu. Du kan säga det är en trend, det går över, det är en konstruktion. Du kan säga att Stockholm haft det så här länge, att det är inget speciellt.

Jag kommer att nicka och le. Lyssna på musiken och njuta av ölen.

Favela lever upp till ryktet som förebådat mitt besök på sociala medier. Det enkla är det nya svarta. Om detta är ett steg och inget permanent tycker jag det är ett steg i rätt riktning.

Det gäller att njuta av ögonblicken.

Johanni

#Blogg24

Anton

Publicerat i #Blogg24, hipster av

estnasgatan

Under några veckor är vi evakuerade. Lägenhetens avloppsledningar renoveras och vi söker oss tillfälligt boende. En del av tiden är vi i Kronohagen. När dessa gator förra gången var mina hoods såg livet annorlunda ut. Allt det som jag idag tar för givet, det fanns inte. Vardagen, människorna, jobbet, hunden. Barnen. Bilen.

Jag går lite förundrat längs de välkända husen. Inte heller Kronohagen är sig likt.

Kafeer har ploppat upp. Butiker och resturanger försvunnit. Plopp. Som om de aldrig funnits. Plötsligt minns jag ett samtal med Kalle. Han berättade om gatan vi då bodde på, från en tid långt före vår. Det han mindes syntes inte på gatan då. Det jag minns syns bara delvis i gatubilden nu. Staden blir aldrig färdig. Ingenting består.

På hörnet ligger en ekodelikatessnärbutik. Där fanns förr en liten kvällsbutik med billig pasta och tonfisk, ungdomens stapelföda. Anton&Anton ser trevligt ut. Men samtidigt dyrt och hipsteraktigt. L säger att hon blir påmind om hur mycket hon tycker om stadsdelen. Jag känner inte riktigt likadant.

Kanske är jag för mycket ett vanedjur. Jag, som alltid vinnlade mig om att variera hundpromenaderna för att inte gå på i samma banor. Kanske är jag den mest traditionsbundna av oss allihop. Den som inte släpper taget. Som har svårt att slänga saker, av sentimentala skäl.

Jag ser det mjuka som krupit fram i stadsbilden. Jag känner inte igen det som en gång var, men det nya är inte dumt.

Det är bara inte mitt.

Johanni

#Blogg24

Taju

Publicerat i #Blogg24, hipster, reflektion, teater av

pengerkatu

Fredag kväll. Vi tar metron till Sörnäs, och stiger ur i hipsterland. Snålblåsten drar kallt mellan husen. Mörkret har fallit, fast klockan bara är lite över 6. De höga stenhusen i kvarteren vi går igenom är fulla av ljus. Julstjärnor syns här och där, människor som lagar mat, eller just kommit hem. Detta var en gång mina gamla kvarter. Vi går längs Pengergatan, som är mörk. Förbi huset där jag bodde för så många år sedan. I ett annat liv. Den lilla ettan som blev skådeplatsen för en återförening, då min far kom med en flaska konjak och vi satt uppe hela halva natten. Svart Renault. Vi går en liten bit till och kommer fram till teatern. Här har jag inte heller varit på över 20 år. Den lilla privatteatern är nu en del av Helsingfors stadsteater. Vi skall se pjäsen Taju, om konstnären Tyko Sallinens dotter.

Scenrummet är avlångt och smalt. Scenen är halverad på längden, mitt igenom den går en rad med pelare och draperier.

Vi är inte särskilt många här.

Föreställningen börjar. Ett piano dras fram och tillbaka över scenen och utgör ett återkommande ackompanjemang. Scener staplas på varandra, minnesfragment, Tajus samtal med sin döde far, mannen hon hatar, är rädd för, och vill bli älskad av.

Det tar inte länge förrän jag suckar. Detta är kostymdrama, där spelet känns klumpigt och ojämnt. Regin är inkonsekvent, som när någon har svårt att bestämma sig. Vissa ögonblick känns, sedan kommer mera pianoklink och jag undrar hur länge det skall hålla på.

Jag känner mig lite skyldig. De gör säkert sitt bästa. Berättelsen är tragisk och kunde bra vara underlag för en vass föreställning, ett berörande porträtt, en smärtsam uppgörelse. Jag är ledsen att inte fler går på teater, men känner på samma gång att jag inte vill vara där. Det är lite samma känsla som vid en middag dit du går av pliktkänsla. Du övar dig i small talk, maten är halvgod, du har ingen lust att dricka dig full, och du undrar när du kan gå hem. Det är på låtsas, inte på riktigt.

Den här föreställningen är också på låtsas. De larmar och gör sig till, men det är ingen hemma.

Och jag blir beklämd. Tycker synd om dem. Och om mig själv. Och så skäms jag, eftersom de ju som sagt säkert gör sitt bästa.

Mitt i allt detta stannar skådespelet upp. En av skådisarna tittar ut i publiken och säger poikki.

Lamporna tänds. Folk reser sig upp.

En äldre kvinna har tuppat av på sjätte raden. Hon ser helt död ut. Folk blir förvirrade, osäkra. Vaktmästaren kommer. Någon uppmanar oss att ringa 112. En i publiken har så illa att vara att hen snabbt går ut ur salongen. Vi andra står där, osäkra på vad vi skall göra nu. Minerna är bekymrade. Så hjälplös man är. Så skört allting är. Är detta slutet för henne?

Johanni

#Blogg24