Månadsarkiv: mars 2023

Konsten att lyssna

Publicerat i Buenos aires av

Kapitel 3 i berättelsen om Buenos Aires

Jag upptäckte henne igen. Hon slank nästan mellan mina fingrar då du distraherade mig senast, och inget är så lätt att missa som en människa i en folkmassa. Du tror kanske att du skall kunna hålla ögonen på hen, men se det går inte. Folkmassor är lika organiska som starflockar, och lycka till med att identifiera och följa en enskild stare när de beger sig. Hon har inte hunnit långt, jag får syn på henne på gatan (Florida street) ett kvarter från kontoret då en buss plötsligt tutar och hon tittar upp. Jag försöker läsa de där ögonen, men det lyckas inte. Det enda som händer är att jag läser in mina egna drömmar i dem. Min vilja till förändring. Det blir lätt så, om man inte är tillräckligt uppmärksam. Har du fått syn på henne än? Ser du vad jag ser? Kanske är det detta vi delar. Vi är båda betraktare.

Det viktigaste en betraktare behöver lära sig är att lyssna. Nu kanske du tycker det låter motsägelsefullt, men tänk efter lite. Vi tolkar allt vi ser, våra filter är fastlåsta framför våra ögon. Det finns inget sådant som sant, allt är tolkning, upplevelse, erfarenhet. I samma ögonblick som du blundar (nej, jag tänker inte demonstrera detta nu, då tappar jag henne igen. Och dessutom tror jag du vet vad blunda betyder) måste hörseln ta över. Även den är selektiv, men har svårare att styra sitt filter. Du ser mer, med andra ord. När du släppt in lite mer av världen på detta sätt har ögonen sedan inget annat val än att utgå från den utvidgade bilden. Nu är det tryggt att öppna ögonen, men långsamt, liksom organiskt. Sådär. Att vadå? Nejnej, du måste ha haft för bråttom. Slut ögonen igen, andas ut och räkna till 28. Lyssna. Öppna igen, långsamt, du har inte bråttom. Försök att få syn på det du inte har hört ännu. Dina elastiska sinnen kommer att sträckas ut ytterligare en liten aning. Snart nog kan du kvala in för en praktikplats. Det är ditt mål, håll det tydligt i sinnet framför dig. Kanske kommer det att kräva tid och tålamod, men sånt har du, eller hur? Annars skulle du inte vara här. 

Hennes steg är väl avmätta, effektiva. Klackarna klattrar säkert mot den stenbelagda trottoaren, men det hörs inte för alla storstadsljuden, eller blir kanske en del av dem. Detta drönande tar sig in i vårt kollektiva medvetande och förvandlas till vitt brus, något som lugnar oss. Det är den mänskliga starflockens sång. 

Jag undrar vart hon är på väg. Hon är kanske inte slav under sina vanor, men hon avviker väldigt sällan från schemat. Nu är det eftermiddag, arbetstid, och jag vet med säkerhet att hon inte tömt inkorgen på skrivbordet. Alltså måste hon ha ett mycket starkt vägande skäl för att lämna allt på hälft så här. Det kan inte vara vi som skrämt iväg henne, det är jag säker på. Vi har haft den diskussionen tidigare, kommer du ihåg? 

Det känns som att hon vet vart hon är på väg, detta är inte en panikpromenad på måfå. Hon går mot någonting, inte från någonting. Dessutom ser vi ju att kontorets övriga anställda knattrar på som vanligt, så vi kan utesluta…vänta, vad sa du? Har hon inte sin handväska med sig? Är du säker? Då finns det kanske orsak till panik trots allt. Jojo, du har rätt. Jag förivrade mig lite där, sånt händer.

I de små detaljerna syns ofta hela bilden. Hur vi rör oss, färgen på naglarna, en mage som kurrar. Vi har en yttre bild av oss själva som vi projicerar mot omvärlden, och en djurisk spegelbild som vi bara med möda behärskar och som ofta lyser igenom. Där, en gratislektion i människoseende. Du kommer lära dig nyanserna på akademin, om du blir insläppt. Vadå? Vad som händer med dem som hålls ute? Det tror jag inte du mår så bra av att veta. Låt oss säga att du nog väldigt gärna vill komma in. Det är ditt mål, hålla det tydligt i sinnet framför dig. Det vi ser i andra finns också i oss själva. Därför är den yttre bilden också viktig när vi söker efter ledtrådar, efter en djupare förståelse.

I kattens fotspår

Publicerat i Buenos aires av

Kapitel 2 i berättelsen om Buenos Aires.

Hon ser katten innan den ser henne. Den är fortfarande skygg, håller sig mest undan. När den först dök upp i grannskapet trodde hon det var en nyinflyttad grannes. Det är inte så konstigt, nygrannen såg ut som alla kattägare i alla tider alltid gjort. En lång lite bångstyrig lugg, snedklippt och svart (vad annars!) över stora mörka ögon. En något uppåtböjd näsa och en mun vars konturer inte lämnar några bestående intryck. En tunn guldkedja som det kanske hänger något i, kanske inte (den försvinner bakom den svarta tunikan innan den ger upp sin hemlighet). En lite odefinierad kropp, mestadels klädd i svart, alla kattmänniskors favoritfärg. Och för all del, katten var ju också mestadels svart, så de matchade på det sättet. Hon hade ännu inte lärt sig kattgrannens namn, mumlandet som kom ur hennes mun var så lågt att det skulle ha behövts stetoskop för att uppfatta något annat än en utandning. Nu är det inget som skall vändas mot henne. De flesta här i kvartet var likadana. Det bidrog till områdets attraktionskraft. Inga nosiga grannar här, eller påfrestande gruppgrillarterrorister med sina förkläden, grilltänger och alltför höga ljudvolym i allt som de företar sig. Det var, med andra ord, ett kattparadis. Flera av dem har blivit hennes vänner. Eller ja, så vän som nu en katt kan bli med en människa. Det var ett arrangemang som passade henne utmärkt. Hon tänkte att de småningom kommit att acceptera henne som hon var. Hon försökte aldrig locka på dem, tala med dem eller erbjuda dem mat av något slag. Om hon satt sig på bänken i den lilla parken kunde det hända att någon av dem strök sig mot hennes ben, eller lade sig i solstrimman på bänken intill och somnade. Hon kände det som en ynnest, och det räckte bra. Dagar då kontoret tagit musten ur henne kunde hon ladda upp lite genom att sitta här i den sena eftermiddagssolen och liksom…landa. Hon vet att det inte är sant, men inbillar sig ändå att hon känner en lätt utbuktning i bänken, och att det är hon som suttit in den. Det känns som hennes plats. Hennes och de katter som trivs i solen eller dess omedelbara närhet. Därför är kattens uppdykande här och nu något som genast får nackhåren att resa sig. När den dessutom kommer rakt emot henne med allvarliga tysta ögon känner hon paniken krypa. Det här är inte enligt protokollet. Något är fel.  

Plötsligt blir hon osäker. Är hon säker på att detta är ”rätt” katt? Det här kan ju vara en nykomling, som bara råkar likna gamle svarten. Ja, hon har alltid kallat honom så. Ända sedan hon såg såren på magen. Hur många katter har korsat hennes väg genom livet? Hur många av dem har påmint om varandra? Är de alla sammanlänkade i hennes sinne, till en enda enorm normalkatt?

Nej, det går inte att tänka så. Den vägen ligger upprivna trottoarer och cirkelmonologer. 

Ett par djupa andetag. Stilla tankarna. Tänk. Vad är hennes alternativ? Blunda. Hon måste blunda också. 

Av nån anledning är hon inte längre förvånad när hon känner den fuktiga nosen buffa på hennes arm. Det har gått över, hon är förbi krönet, på väg nedåt igen. Nu finns bara handling, och hon är behövd. Så mycket förstår hon. 

Ett par ögonblick överväger hon faktiskt. Hon tänker att om jag nu denna enda gång skulle sätta mig själv först, inte vara en sån dörrmatta. Villfarelsen far ur henne lika fort som den kommit in. Hon suckar, sätter på sig sina handskar (ett par handgjorda, läder förstås, opalgröna, från Argentina) och reser sig beslutsamt upp.

Det andra kan vänta.

Buenos Aires

Publicerat i Buenos aires av

Tisdag morgen. Klockan är 7.37. Hon är som vanligt först på kontoret, som vanligt ensam med högarna. Snart nog väller de in. De lyckliga, de lyckade, de instängda. Hon biter sig i underläppen och sätter in en nytt vitt papper i maskinen. Olivetti 2000, den tyste trotjänaren. De har delat mycket tillsammans, åren på kontoret ringlar runt hörnet och in i ett mörker hon alltid undviker att se rakt in i. Tricket, den dyrköpta läxan hon nött in under åren, är att inte se upp, hålla blicken vid nästa rad, nästa kolumn. Ett ark i taget, ett ställningskrig mot klockan som hon vet att hon kommer att vinna. Små belöningar väntar vid varje rapportslut. Mörkbrun gräddkola med mandelflarn, och det ska vara Toole’s. 

Tisdag eftermiddag. Klockan är 14.12. Kontorsknattret avbryts bara då och då av någons suck, hettan börjar bli tung att uthärda. Hon är nära att tappa fokus ett par ögonblick, zona ut och släppa skärpan, men i sista ögonblicket harklar hon sig, det kommer automatiskt, och ögonen ser misstaget hon är på väg att göra. Utan vidare omsvep och utan att hinna tänka alls byter hon riktning på fingrarna och slår ner rätt tangenter, i rätt ordning.

Puuh, hon har det ännu, trots allt. Diego hade fel, han hade så fel. Ibland undrar hon om han alls är närvarande, eller om han bara ser ut att vara på plats. Det är inte lätt att veta med chefer, men för all del, hon har ju hunnit se några passera förbi på Diegos position under årens lopp. Knappast såg han detta som sin slutstation. Han var nog, liksom alla män på posten före honom, övertygad om att han var ämnad för något större. Att det här bara var ett nödvändigt trappsteg på vägen.

Hon hade å andra sidan sett det direkt. Det var något i hans blick. Som om han hade gett upp innan han ens hunnit börja. En del människor är sådana. På samma sätt som en del är gamla gubbar vid knappt fyllda 20. Det slog henne alltid med häpnad. Hur människor kunde vara så blinda. Hon behövde bara se sig i spegeln för att veta precis. Det hade tagit tid för henne att inse att andra inte såg på samma sätt. I själva verket hade hon ännu inte mött en enda en som kunde. Jo, visst såg de sig själva i spegeln, men de såg en önskebild, en uppdiktad bild.

Hon hade aldrig kunnat dikta så. Eftersom hon aldrig haft det saknade hon det inte heller.

Nu tror du kanske att hon gråter sig till sömns om kvällarna. Du tycker synd om henne? Det gör inte jag. Vi kan inte mäta andra enligt den måttstock vi satt upp åt oss själva. Om du eller jag hade suttit på den där hårda och lätt gnisslande stolen under det att åren smög förbi hade vi kanske blivit galna, skrivit en bestseller eller skaffat dåliga vanor. Poängen är att vi alla hanterar livet olika. Och se, medan vi snurrar in oss i resonemang som detta har hon försvunnit. Det knattrar fortfarande av medarbetare som metodiskt skriver av brev, matar in siffror, renskriver mötesanteckningarna som det var så bråttom med. Varför skulle du avbryta mig så mitt i? Nu ser jag henne inte längre, jag vet inte om hon kommer vara borta i fem minuter eller fem år. 

Fortsättning följer