Månadsarkiv: mars 2023

I kattens fotspår

Publicerat i Noveller av

Kapitel 2 i berättelsen om Buenos Aires.

Hon ser katten innan den ser henne. Den är fortfarande skygg, håller sig mest undan. När den först dök upp i grannskapet trodde hon det var en nyinflyttad grannes. Det är inte så konstigt, nygrannen såg ut som alla kattägare i alla tider alltid gjort. En lång lite bångstyrig lugg, snedklippt och svart (vad annars!) över stora mörka ögon. En något uppåtböjd näsa och en mun vars konturer inte lämnar några bestående intryck. En tunn guldkedja som det kanske hänger något i, kanske inte (den försvinner bakom den svarta tunikan innan den ger upp sin hemlighet). En lite odefinierad kropp, mestadels klädd i svart, alla kattmänniskors favoritfärg. Och för all del, katten var ju också mestadels svart, så de matchade på det sättet. Hon hade ännu inte lärt sig kattgrannens namn, mumlandet som kom ur hennes mun var så lågt att det skulle ha behövts stetoskop för att uppfatta något annat än en utandning. Nu är det inget som skall vändas mot henne. De flesta här i kvartet var likadana. Det bidrog till områdets attraktionskraft. Inga nosiga grannar här, eller påfrestande gruppgrillarterrorister med sina förkläden, grilltänger och alltför höga ljudvolym i allt som de företar sig. Det var, med andra ord, ett kattparadis. Flera av dem har blivit hennes vänner. Eller ja, så vän som nu en katt kan bli med en människa. Det var ett arrangemang som passade henne utmärkt. Hon tänkte att de småningom kommit att acceptera henne som hon var. Hon försökte aldrig locka på dem, tala med dem eller erbjuda dem mat av något slag. Om hon satt sig på bänken i den lilla parken kunde det hända att någon av dem strök sig mot hennes ben, eller lade sig i solstrimman på bänken intill och somnade. Hon kände det som en ynnest, och det räckte bra. Dagar då kontoret tagit musten ur henne kunde hon ladda upp lite genom att sitta här i den sena eftermiddagssolen och liksom…landa. Hon vet att det inte är sant, men inbillar sig ändå att hon känner en lätt utbuktning i bänken, och att det är hon som suttit in den. Det känns som hennes plats. Hennes och de katter som trivs i solen eller dess omedelbara närhet. Därför är kattens uppdykande här och nu något som genast får nackhåren att resa sig. När den dessutom kommer rakt emot henne med allvarliga tysta ögon känner hon paniken krypa. Det här är inte enligt protokollet. Något är fel.  

Plötsligt blir hon osäker. Är hon säker på att detta är ”rätt” katt? Det här kan ju vara en nykomling, som bara råkar likna gamle svarten. Ja, hon har alltid kallat honom så. Ända sedan hon såg såren på magen. Hur många katter har korsat hennes väg genom livet? Hur många av dem har påmint om varandra? Är de alla sammanlänkade i hennes sinne, till en enda enorm normalkatt?

Nej, det går inte att tänka så. Den vägen ligger upprivna trottoarer och cirkelmonologer. 

Ett par djupa andetag. Stilla tankarna. Tänk. Vad är hennes alternativ? Blunda. Hon måste blunda också. 

Av nån anledning är hon inte längre förvånad när hon känner den fuktiga nosen buffa på hennes arm. Det har gått över, hon är förbi krönet, på väg nedåt igen. Nu finns bara handling, och hon är behövd. Så mycket förstår hon. 

Ett par ögonblick överväger hon faktiskt. Hon tänker att om jag nu denna enda gång skulle sätta mig själv först, inte vara en sån dörrmatta. Villfarelsen far ur henne lika fort som den kommit in. Hon suckar, sätter på sig sina handskar (ett par handgjorda, läder förstås, opalgröna, från Argentina) och reser sig beslutsamt upp.

Det andra kan vänta.

Buenos Aires

Publicerat i Noveller av

Tisdag morgen. Klockan är 7.37. Hon är som vanligt först på kontoret, som vanligt ensam med högarna. Snart nog väller de in. De lyckliga, de lyckade, de instängda. Hon biter sig i underläppen och sätter in en nytt vitt papper i maskinen. Olivetti 2000, den tyste trotjänaren. De har delat mycket tillsammans, åren på kontoret ringlar runt hörnet och in i ett mörker hon alltid undviker att se rakt in i. Tricket, den dyrköpta läxan hon nött in under åren, är att inte se upp, hålla blicken vid nästa rad, nästa kolumn. Ett ark i taget, ett ställningskrig mot klockan som hon vet att hon kommer att vinna. Små belöningar väntar vid varje rapportslut. Mörkbrun gräddkola med mandelflarn, och det ska vara Toole’s. 

Tisdag eftermiddag. Klockan är 14.12. Kontorsknattret avbryts bara då och då av någons suck, hettan börjar bli tung att uthärda. Hon är nära att tappa fokus ett par ögonblick, zona ut och släppa skärpan, men i sista ögonblicket harklar hon sig, det kommer automatiskt, och ögonen ser misstaget hon är på väg att göra. Utan vidare omsvep och utan att hinna tänka alls byter hon riktning på fingrarna och slår ner rätt tangenter, i rätt ordning.

Puuh, hon har det ännu, trots allt. Diego hade fel, han hade så fel. Ibland undrar hon om han alls är närvarande, eller om han bara ser ut att vara på plats. Det är inte lätt att veta med chefer, men för all del, hon har ju hunnit se några passera förbi på Diegos position under årens lopp. Knappast såg han detta som sin slutstation. Han var nog, liksom alla män på posten före honom, övertygad om att han var ämnad för något större. Att det här bara var ett nödvändigt trappsteg på vägen.

Hon hade å andra sidan sett det direkt. Det var något i hans blick. Som om han hade gett upp innan han ens hunnit börja. En del människor är sådana. På samma sätt som en del är gamla gubbar vid knappt fyllda 20. Det slog henne alltid med häpnad. Hur människor kunde vara så blinda. Hon behövde bara se sig i spegeln för att veta precis. Det hade tagit tid för henne att inse att andra inte såg på samma sätt. I själva verket hade hon ännu inte mött en enda en som kunde. Jo, visst såg de sig själva i spegeln, men de såg en önskebild, en uppdiktad bild.

Hon hade aldrig kunnat dikta så. Eftersom hon aldrig haft det saknade hon det inte heller.

Nu tror du kanske att hon gråter sig till sömns om kvällarna. Du tycker synd om henne? Det gör inte jag. Vi kan inte mäta andra enligt den måttstock vi satt upp åt oss själva. Om du eller jag hade suttit på den där hårda och lätt gnisslande stolen under det att åren smög förbi hade vi kanske blivit galna, skrivit en bestseller eller skaffat dåliga vanor. Poängen är att vi alla hanterar livet olika. Och se, medan vi snurrar in oss i resonemang som detta har hon försvunnit. Det knattrar fortfarande av medarbetare som metodiskt skriver av brev, matar in siffror, renskriver mötesanteckningarna som det var så bråttom med. Varför skulle du avbryta mig så mitt i? Nu ser jag henne inte längre, jag vet inte om hon kommer vara borta i fem minuter eller fem år. 

Fortsättning följer