Vad är väl en dag på köpcentret?

img_2862

Gatan var full med folk. Bilar stod i kö, trafiken hade stannat. På slaget prick vändes de små förväntansfulla barnaögonen uppåt. Uppåt mot himmelen.

Det var dags.

Köpcentret Lauttis skulle öppna, efter flera års byggnationer.

Namnet hade vaskats fram via en öppen namnförslagstävling. Invånarna på den medelstora ön hade med vett och vilje lagt ner tid på att hitta på ett namn åt öns nya stolthet. Ett tecken på vår civilisations okuvliga framsteg.

Hos många väckte namnet snarast ofrivillig munterhet. Liksom logon, den krulliga blå masken, inte olik Liberalernas nya…

När det gamla köpcentret, monumentet över det kompakta betongfulsnygga 70-talsschabarakens storhetsvansinne gick i graven samlades människor också. Ballonger delades ut. Dragspelen drogs fram och tillbaka.

Nu hördes den förta smällen, och barnens åååh.

I fem minuters tid beskådar vi fyrverkeriet som skjuter ut från köpcentrets tak i silverkaskader. Vi firar ännu ett tempel.

De människor som inte alltid orkar tå upp för det som är rätt, som inte alltid orkar engagera sig i nutiden, de har kommit ut i drivor.

När ett köpkomplex vill locka ut massorna görs det med löften om en gratis plastspann.

Eller ett fyrverkeri, för den som vill vara lite originell.

Jag skakar på huvudet och upprepar mantrat tyst för mig själv. Jag skall fortsätta gå till den där billigare matbutiken som ligger lite längre bort. Nu har jag ju vant mig. Och det är bra för motionen också.

Två dagar senare handlar jag min första mjölk i det nya köpcentret. Det är ju så dåligt väder. Och jag ska bara handla lite.

Så anpassningsbar är människan.

Johanni

Jag brukade gå omkring och fråga folk

img_2764

Funderar på den där lilla frågan om meningen med livet.

Jag brukade gå omkring och fråga folk om de var lyckliga. Eller vad de tyckte att lyckan inehöll. Det kan låta lite pretentiöst, och det var det säkert också, men det utgick från en ärlig nyfikenhet.

Jag har aldrig varit bra på smalltalk. Jag bryr mig inte riktigt om vädret, eller om folk mår bra.

Därför tycker jag sociala tillställningar med människor jag knappt känner alltid varit en pain in the ass. Officiella högtider som nyår eller midsommar skapade också ofta ångest i mig. Mindre så nu för tiden, kanske för att jag lärt mig att inte.

Det kan alltjämt uppstå, ofta oväntat.

Vi är bjudna på fest (det händer inte ofta nu för tiden längre, men ändock ibland). Jag ser fram emot det. Jag tänker att den här gången ska jag bjuda till.

Det är inte mycket som behöver gå snett för att det hela skall gå south. Vi kommer för sent. Nån är aggressiv. Musiken är på för högt. Skitsaker.

Jag blir låst, stum, sluten.

Och det är svårt att ta sig ut ur den dåliga vibben när den startat.

Det går inte alltid så, men alltför ofta.

En kunde ju tro att jag skulle lärt mig behärska situationen vid det här laget. Och ibland går det riktigt bra. Men det är ingen självklarhet.

Det är alltför lätt att rulla in i inkörda hjulspår.

Samma är det med gräl. Samma mönster. Skitsaker.

Roller att spela. Jag hör ju hur ihåliga de är, tomma på det som är viktigt.

Och det är inte bara lyckan som är viktig. När jag gick i tredje klass hade jag ett allvarligt samtal med min lärare. Hon menade på allvar att livet gick ut på att vara lycklig. Och att det var ett val. Jag försvarade dalarna som lika viktiga.

Nu vet jag att hon i mycket hade rätt. Det går att välja olyckan. Att gräma sig, vara avundsjuk, gotta sig i misslyckandet. Men.

Hon hade också fel. Vi styr inte helt över allt i våra liv.

Och det skulle vara fruktansvärt att gå omkring med ett shitgrin dagarna i ända. Långtråkigt helt enkelt.

Ändå.

Det handlar om att ta fajten, tror jag. Att boxas mot demonerna. Acceptera att de vinner ibland.

Acceptera att livet inte innehåller någon grand finale. Det finns ingen slutdestination värd namnet.

Och vara så jävla lycklig som man bara orkar med under tiden.

Förstår du hur jag tänker?

Johanni

 

Panta rei

img_2782

Människor förändras. Det gör de väl? Tycker du att du är likadan nu som för några år sedan?
Det är inte bara cellerna som byts ut när de gamla är utslitna. Också insikter, vanor, ovanor, vänner.

Under mina trettio år ska Helsingforsbo har jag hunnit bo i de flesta av stadens stadsdelar. Under de åren har jag växt upp, bytt jobb många gånger, bytt vänner, bilar. Skaffat barn. Fått ovänner. Drömt och glömt. Åldrats. Funderat. Lärt mig.

Jag brukade inte tycka om att flytta. Förändring kändes jobbigt. Men gud så skönt att det blev gjort! Det finns inget bestående, och det är ofta en deprimerande tanke, tycker jag. Hur hanterar du det? En del låter helt enkelt bli att tänka på det. Det är ju en metod. Några samlar på ting. Ju mer desto bättre. Andra dricker.

Det är svårt att säga vad som är ”rätt”. Och dessutom, det som var rätt igår kan vara fel imorgon. Denna undanmanöver är möjligen ett mycket svenskt drag i mig.

Att inte ta ställning.

Där har jag förändrats kanske mest. Som yngre visste jag tvärsäkert vad som var rätt och vad som var fel. När jag ser mig omkring idag tycks det vara normen. De som höjer sina röster verkar väldigt säkra på sina saker.

Jag tror vi behöver fler tvivlare. Såna där krångelbyttor. Som kan svara både ja och nej på tomtens fråga om en varit snäll, utan att ljuga.

Johanni

#Blogg24

Paus i tankearbetet

julbordet

Drömmer mig bort. Låter helgen komma. Låter kroppen vila. Vintersolståndet kommer och går. Det känns inte, men vetskapen hjälper lite mot det ständiga mörkret.

Att få vara ledig lite runt jul har blivit en viktig ritual. En övergång från hösten till kommande vår, och nytt år.

Det går lättare att orka härda ut de långa höst- och vintermånaderna när julen hägrar.

Den kommer med löfte om vila.

God mat.

Sömn.

Det är allt som behövs, och det är inte många förunnat idag. Det är jag väl medveten om.

Man jag tror inte det är därför julens traditioner har blivit viktigare med åren. Det är något annat. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Och eftersom jag är ledig behöver jag inte heller göra det.

Det går att tala sönder fina saker.

Också julen.

Det blir lätt klichéer. Själv minskar jag på mitt bruk av sociala medier. Det blir lite väl präktigt. och lite som en tävling i lycka.

Det är kanske inte menat så, men det smakar så.

Den perfekta julen. Glöggen efter farmors hemliga recept, värmd just så.

De perfekta klapparna.

Julefriden.

Nä, jag ska inte raljera. Det är alltför enkelt.

Jag kunde påstå att jag bara vill ha fred på jorden och att alla ska vara snälla.

Det är också för enkelt.

Julen motsvarar något slags inre behov hos mig.

Kanske är det kopplat till minnen. Minnen av människor som inte längre finns bland oss.

Eller det fysiska i att njuta av god mat. Vila. Sömn. Samvaro.

Det kommer inte gratis. Det är något en måste ta och hålla fast med båda händerna.

Ty natten är mörk och full av fasor.

Johanni

#Blogg24

Gran

gran

Det måste varit en syn för gudar. Vår bil är på verkstad, så vi tänkte att vi måste köpa gran hemmavid. L föreslog försiktigt att vi ju kunde skaft en liten gran, den, sade han, doftar säkert lika gott den också. Vi nickade och höll med, men tänkte att njae, ska vi ha gran får den nog vara ståtlig. För, som M konstaterade, vi har ju så mycket prydnader som skall rymmas.

Jag är ju som bekant snål, så jag ville inte punga ut med 60 euro som grankrängarna här på ön begär. Men i Gräsviken, där säljer K-rauta granar, och billigt, visste L att meddela.

Så vi tog metron till Gräsan. Stiger av och går till granförsäljarplatsen.

Jodå, visst har de granar. Fina sådana. Utgångspriset är 25 euro, visar reklamaffischen från k-rauta tydligt.

Eftersom vi är så sent ute är det ganska glest med beståndet.

Vi hittar en som vi tycker blir bra, men den går just framför näsan på oss.

Så vi letar lite till, och sen hittar vi vår gran.

Den tar vi.

50 euro.

Men pappa, säger M, ska vi faktiskt?

Ja, det ska vi, säger jag och halar upp pengarna.

Sedan släpar jag hem den.

Genom Gräsviken.

Över bron.

Uppför backen.

Nerför backen.

Upp för alla trapporna.

Jo, det tar en ordentligt stund, och alla som åkte förbi i bil eller buss fick sig nog ett stort leende.

En stor karl som släpar på en 2 ½ meters gran över bron.

Allt för att spara några euro.

Men den blev väldigt fin, vår gran!

-Johanni

#Blogg24

Klockor om natten

larunight

Det är sent på kvällen. Ute r det mörkt och stilla, förutom den förlupna vindbyn som piskar till trädens grenar.

Så hör jag något. Ett dovt ljud. Det kommer utifrån. Eller inbillar jag mig?

Jag går fram till fönstret. Jo, där hörs något. Men vad är det?

Den sista veckan har flygplan som lyfter och landar på Helsingfors-Vanda flygfält börja flyga över oss, det är nytt och lite ovant.

Men det är inget flyg.

Så kommer jag på det.

Det är kyrkklockor.

Varför ringer de sent om kvällen?

För en tid sedan ringde klockorna för Aleppo, och för Syrien. Det var första gången på länge som kyrkan tog så tydlig ställning, och tog plats i stadsbilden. Med ljudet.

Kan det vara något liknande nu, tänker jag. Men nej, det har inte stått något sådant i tidningen.

Det andra skälet till kyrkklockors ringande associerar jag med fara. Har det hänt något? Jag öppnar nätet och ser igenom nyhetssajterna.

Ingenting.

Dinglandet och donglandet måste alltså höra ihop med julen.

Men där ser man.

En julritual menad att påminna om tron, och kyrkan, blir i våra tider en känsla av ett förestående hot.

Så olycklig är tiden.

Johanni

#Blogg24

Hotande hipsters

kallio

Det finns ett påstående om att husdjur och deras ägare ofta liknar varandra. Det är inte riktigt sant. När den tanken väl är planterad i ditt huvud kommer du att börja se likheter, för det är så vi fungerar. Hundägare som inte liknar sina hundar ser vi inte.

Vi ser det vi vill se. Och vi ser mönster där inga finns. Vi är födda till att se mönster. Att scanna av omgivningen, bedöma hot och möjligheter.

Så, när jag går omkring i Berghäll, kan jag se det på människorna runt omkring mig?

Javisst.

Lika barn leka bäst, och städer är inga undantag.

De som gillar samma saker dras åt samma håll.

För tillfället är det hipsterifiering på gång i flera stadsdelar.

Det gör mig ingenting. Jag passar bra in, skägg och allt.

Det är avslappnat, kreativt, och inte alltför dyrt.

Men det är klart att jag skulle säga så. Skulle tycka så. Eftersom det inte går emot min natur.

Jag ser inte detta som ett hot, jag ser det som en positiv utveckling.

Jag vet inte vem som kan känna sig hotad av hipsters. De är lite klumpiga. Vår tids nördar. Kanske lite mesiga, uppföljare av metrosexuella.

Men hotfulla?

Det har jag svårt att se.

Missar jag något?

Johanni

#Blogg24