Drömmer mig bort. Låter helgen komma. Låter kroppen vila. Vintersolståndet kommer och går. Det känns inte, men vetskapen hjälper lite mot det ständiga mörkret.

Att få vara ledig lite runt jul har blivit en viktig ritual. En övergång från hösten till kommande vår, och nytt år.

Det går lättare att orka härda ut de långa höst- och vintermånaderna när julen hägrar.

Den kommer med löfte om vila.

God mat.

Sömn.

Det är allt som behövs, och det är inte många förunnat idag. Det är jag väl medveten om.

Man jag tror inte det är därför julens traditioner har blivit viktigare med åren. Det är något annat. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Och eftersom jag är ledig behöver jag inte heller göra det.

Det går att tala sönder fina saker.

Också julen.

Det blir lätt klichéer. Själv minskar jag på mitt bruk av sociala medier. Det blir lite väl präktigt. och lite som en tävling i lycka.

Det är kanske inte menat så, men det smakar så.

Den perfekta julen. Glöggen efter farmors hemliga recept, värmd just så.

De perfekta klapparna.

Julefriden.

Nä, jag ska inte raljera. Det är alltför enkelt.

Jag kunde påstå att jag bara vill ha fred på jorden och att alla ska vara snälla.

Det är också för enkelt.

Julen motsvarar något slags inre behov hos mig.

Kanske är det kopplat till minnen. Minnen av människor som inte längre finns bland oss.

Eller det fysiska i att njuta av god mat. Vila. Sömn. Samvaro.

Det kommer inte gratis. Det är något en måste ta och hålla fast med båda händerna.

Ty natten är mörk och full av fasor.

Johanni

#Blogg24

Det måste varit en syn för gudar. Vår bil är på verkstad, så vi tänkte att vi måste köpa gran hemmavid. L föreslog försiktigt att vi ju kunde skaft en liten gran, den, sade han, doftar säkert lika gott den också. Vi nickade och höll med, men tänkte att njae, ska vi ha gran får den nog vara ståtlig. För, som M konstaterade, vi har ju så mycket prydnader som skall rymmas.

Jag är ju som bekant snål, så jag ville inte punga ut med 60 euro som grankrängarna här på ön begär. Men i Gräsviken, där säljer K-rauta granar, och billigt, visste L att meddela.

Så vi tog metron till Gräsan. Stiger av och går till granförsäljarplatsen.

Jodå, visst har de granar. Fina sådana. Utgångspriset är 25 euro, visar reklamaffischen från k-rauta tydligt.

Eftersom vi är så sent ute är det ganska glest med beståndet.

Vi hittar en som vi tycker blir bra, men den går just framför näsan på oss.

Så vi letar lite till, och sen hittar vi vår gran.

Den tar vi.

50 euro.

Men pappa, säger M, ska vi faktiskt?

Ja, det ska vi, säger jag och halar upp pengarna.

Sedan släpar jag hem den.

Genom Gräsviken.

Över bron.

Uppför backen.

Nerför backen.

Upp för alla trapporna.

Jo, det tar en ordentligt stund, och alla som åkte förbi i bil eller buss fick sig nog ett stort leende.

En stor karl som släpar på en 2 ½ meters gran över bron.

Allt för att spara några euro.

Men den blev väldigt fin, vår gran!

-Johanni

#Blogg24

Det är sent på kvällen. Ute r det mörkt och stilla, förutom den förlupna vindbyn som piskar till trädens grenar.

Så hör jag något. Ett dovt ljud. Det kommer utifrån. Eller inbillar jag mig?

Jag går fram till fönstret. Jo, där hörs något. Men vad är det?

Den sista veckan har flygplan som lyfter och landar på Helsingfors-Vanda flygfält börja flyga över oss, det är nytt och lite ovant.

Men det är inget flyg.

Så kommer jag på det.

Det är kyrkklockor.

Varför ringer de sent om kvällen?

För en tid sedan ringde klockorna för Aleppo, och för Syrien. Det var första gången på länge som kyrkan tog så tydlig ställning, och tog plats i stadsbilden. Med ljudet.

Kan det vara något liknande nu, tänker jag. Men nej, det har inte stått något sådant i tidningen.

Det andra skälet till kyrkklockors ringande associerar jag med fara. Har det hänt något? Jag öppnar nätet och ser igenom nyhetssajterna.

Ingenting.

Dinglandet och donglandet måste alltså höra ihop med julen.

Men där ser man.

En julritual menad att påminna om tron, och kyrkan, blir i våra tider en känsla av ett förestående hot.

Så olycklig är tiden.

Johanni

#Blogg24

Dagarna flyter fram. Jag tror visst på att tid går olika fort. De som säger att en minut alltid är lika lång har nog missat själva poängen. Lite grann som att säga att kärlek bara handlar om kemi. Det går säkert att mäta signalsubstanser, det är inte det jag menar. Men mätningen säger inte om hur det känns.

Och att känna saker är den nya innegrejen. Det som känns sant är det. En bra historia slår alltid en tråkig sanning.

Känslostormar kan bli vår undergång.

Och ändå.

Jag skulle inte vilja vara utan dem.

Det är lätt att peka finger åt de andra. De som är skyldiga. Men det är ett grundfel. På ett plan finns inga vi och dem. Vi har alla det i oss, frågan är vad vi gör åt det. Och hur vi väljer att agera. Eller låta bli.

Jag säger inte heller att vi alla är likadana. Det finns psykopater, sociopater, och människor som saknar empati.

Säkert finns det också onda människor. Att krama och hålla om alla och säga att de är missförstådda löser inget. Vi startar inte med samma förutsättningar, men vi måste ändå vara och hållas ansvariga för våra handlingar.

För livet är inte rättvist. Inget sådant existerar i universum som naturlag.

Det är vi som hittat på det. Som vill kunna leva tillsammans, och därmed behöver gränser.

Dagarna flyter fram. Vi ser på Game of Thrones, säsong sex. Den är befriande rå och osentimental när det kommer till våldet. Det är inte (tycker jag) egentligen underhållningsvåld, även om serien är underhållande. De tar ofta våldet på större allvar än så.

Som en nykter betraktelse över den mänskliga naturen.

På väg mot vintern.

-Johanni

#Blogg24

Jag brukade tycka att köket var lägenhetens skönaste rum. Sen blev jag äldre och började tycka att storarummet med den mjukare soffan var skönast. Det slutar väl med att jag kommer tycka sovrummet är skönast, då jag kan ligga ner så mycket jag vill.

Köket är också platsen för konflikterna, det är ju det enda rum där alla i familjen umgås nuförtiden. Många terapiformer som skall hjälpa till att bearbeta gångna händelser och tider använder också det starka symbolladdningen som köket representerar. Och i Fröken Julie är väl köket huvudskådeplatsen?

Kanske är det för att vi måste äta, kylskåpet innehåller nyckeln till vår överlevnad.

Kanske är det för att vi alla samlas där.

Det är ett utrymme med en tydlig funktion. Sovrummet kan användas för en massa sakar, liksom toaletten, hallen, storarummet och balkongen. Visst kan du i princip också månganvända köket, men jag tror inte det är så vanligt.

Dessa yttre omständigheter gör köket som plats mindre laddad. Det är inte ett neutralt rum, men det innehåller inte heller dubbeltydigheter. Dvs, om man inte lever i en familj som utsätts för våld, fysiskt eller psykiskt. Och just det att köket ändå är så symbolladdat kanske beror på att tröttheten, hungern och livets besvikelser kan få fritt spelrum här.

Det innehar på så sätt en dubbel plats i våra hem, och vårt medvetande.

Vi har just gjort om vårt.

När vi flyttade in var köket egentligen det enda utrymmet som vi gjorde om mer än att bara måla och putsa. Och nu kändes det som om det var dags igen. Ifall vi en gång skall bo kvar här kan vi lika gärna göra ett sånt kök som vi trivs i. Mera ljus, mera arbetsytor, enhetliga skåp, bättre spis.

Jag var tveksam först. Tyckte att vi hade väl ett helt fungerande kök.

Nu vet jag bättre.

Det är inte alls perfekt. Men det är mycket bättre. Det blev fräschare, det känns större. Det går lättare att laga mat.

Och det blev vackert.

Nu, när jag insett skillnaden blev köket populärare i min interna rankinglista igen. Fast, trots att vi klätt om och gjort köksstolarna mjukare slår de fortfarande inte soffan i bekvämlighet.

Ännu.

Vilket är ditt favoritrum och varför?

Johanni

#Blogg24