Det är sent, jag är trött. En lång arbetsdag är nästan över. Konflikterna hemma har hanterats någorlunda. Nästan alla ligger i olika hörn av lägenheten och snarkar.

Jag borde gå och sova, imorgon är också en lång dag.

Men jag måste skriva.

Jag är ju med i #Blogg100-utmaningen, för tredje året i rad.

Och jag vill skriva. Funderar på ämnen. Internationella kvinnodagen ligger högt på listan under dagen. Men sedan läser jag twitter och tappar sugen. Mycket har redan sagts.

Real Madrids promenadseger hemma mot Roma hinner jag också fundera på, men känner att jag inte har så mycket att tillföra där heller. Helst vill jag ju bjuda på en ny vinkling, en alternativ insikt, eller något sånt.

Så, vad är det som driver mig att skriva? Varför försöker jag lära mig nya saker? Blir man aldrig ”färdig”?

Jag kan bara svara för mig själv. Jag drivs av nyfikenhet. Av att öppna nästa dörr, få en ny insikt, utbyta en åsikt. Jag vill aldrig bli färdig.

Nyfikenheten är en stark drivkraft. Jag hoppas jag för behålla den. Den får mig att orka när jag egentligen inte gör det längre. För hur länge till, det har jag ingen aning om. Just här, just nu, är den i alla fall påtaglig. Den är mitt stöd men också min piska.

För visst är jag lika lat som många andra. Jag väntar till deadlinens sista minut. Ibland lite längre. Jag tar på mig mer än jag klarar av, och är därför nästan alltid lite försenad. Todo-listan fylls alltid på minst lika fort som den bockas av. Nya saker dyker ständigt upp.

Fast jag levererar. Jag vill fortfarande mycket. Det verkar inte ändras med åren. Mycket annat gör det. Jag har mindre tålamod med strunt, det känner jag tydligt. Och jag känner att mycket är meningslöst. I ett tillräckligt stort perspektiv är naturligtvis allt meningslöst.

Det kan låta svart, men det finns åtminstone en bra sak med den insikten. Och det är att inte tro att det jag gör spelar så himla stor roll. Det är inte utan mening om jag gör dem eller inte, men på samma gång är jag inte heller jordens medelpunkt. Har jag trott det då? Jo, i svaga stunder då jag jobbat extra mycket har nog tanken smugit sig in. Jag är Någon. Jag gör Viktiga Saker. Sådana Som Spelar Roll. Insikten att vår tid på jorden är så kort är också insikten om sakers proportioner. Det har jag tänkt på, när jag reflekterar över mitt åldrande.

Vad är din drivkraft?

Johanni

#Blogg100