Kapitel 2 i berättelsen om Buenos Aires.

Hon ser katten innan den ser henne. Den är fortfarande skygg, håller sig mest undan. När den först dök upp i grannskapet trodde hon det var en nyinflyttad grannes. Det är inte så konstigt, nygrannen såg ut som alla kattägare i alla tider alltid gjort. En lång lite bångstyrig lugg, snedklippt och svart (vad annars!) över stora mörka ögon. En något uppåtböjd näsa och en mun vars konturer inte lämnar några bestående intryck. En tunn guldkedja som det kanske hänger något i, kanske inte (den försvinner bakom den svarta tunikan innan den ger upp sin hemlighet). En lite odefinierad kropp, mestadels klädd i svart, alla kattmänniskors favoritfärg. Och för all del, katten var ju också mestadels svart, så de matchade på det sättet. Hon hade ännu inte lärt sig kattgrannens namn, mumlandet som kom ur hennes mun var så lågt att det skulle ha behövts stetoskop för att uppfatta något annat än en utandning. Nu är det inget som skall vändas mot henne. De flesta här i kvartet var likadana. Det bidrog till områdets attraktionskraft. Inga nosiga grannar här, eller påfrestande gruppgrillarterrorister med sina förkläden, grilltänger och alltför höga ljudvolym i allt som de företar sig. Det var, med andra ord, ett kattparadis. Flera av dem har blivit hennes vänner. Eller ja, så vän som nu en katt kan bli med en människa. Det var ett arrangemang som passade henne utmärkt. Hon tänkte att de småningom kommit att acceptera henne som hon var. Hon försökte aldrig locka på dem, tala med dem eller erbjuda dem mat av något slag. Om hon satt sig på bänken i den lilla parken kunde det hända att någon av dem strök sig mot hennes ben, eller lade sig i solstrimman på bänken intill och somnade. Hon kände det som en ynnest, och det räckte bra. Dagar då kontoret tagit musten ur henne kunde hon ladda upp lite genom att sitta här i den sena eftermiddagssolen och liksom…landa. Hon vet att det inte är sant, men inbillar sig ändå att hon känner en lätt utbuktning i bänken, och att det är hon som suttit in den. Det känns som hennes plats. Hennes och de katter som trivs i solen eller dess omedelbara närhet. Därför är kattens uppdykande här och nu något som genast får nackhåren att resa sig. När den dessutom kommer rakt emot henne med allvarliga tysta ögon känner hon paniken krypa. Det här är inte enligt protokollet. Något är fel.  

Plötsligt blir hon osäker. Är hon säker på att detta är ”rätt” katt? Det här kan ju vara en nykomling, som bara råkar likna gamle svarten. Ja, hon har alltid kallat honom så. Ända sedan hon såg såren på magen. Hur många katter har korsat hennes väg genom livet? Hur många av dem har påmint om varandra? Är de alla sammanlänkade i hennes sinne, till en enda enorm normalkatt?

Nej, det går inte att tänka så. Den vägen ligger upprivna trottoarer och cirkelmonologer. 

Ett par djupa andetag. Stilla tankarna. Tänk. Vad är hennes alternativ? Blunda. Hon måste blunda också. 

Av nån anledning är hon inte längre förvånad när hon känner den fuktiga nosen buffa på hennes arm. Det har gått över, hon är förbi krönet, på väg nedåt igen. Nu finns bara handling, och hon är behövd. Så mycket förstår hon. 

Ett par ögonblick överväger hon faktiskt. Hon tänker att om jag nu denna enda gång skulle sätta mig själv först, inte vara en sån dörrmatta. Villfarelsen far ur henne lika fort som den kommit in. Hon suckar, sätter på sig sina handskar (ett par handgjorda, läder förstås, opalgröna, från Argentina) och reser sig beslutsamt upp.

Det andra kan vänta.