Så nu har vi blivit främlingar, han med det trassliga håret, hon med de trassliga relationerna. Det fanns en tid då de var en, eller det var åtminstone vad deras kroppar sa varann där i halvdunklet. Kanske var det åtrån som spökade, hur ska man egentligen veta? Utan att blinka sprang han efter henne, ner för trappan, rådvill. Det var alltid samma sak i skarpt läge. Den frusna minuten, blanksteg. Att sätta sig i en annan bil och uttala längtan. Att omsvepas och sätta tilltron till ögonblicket. Det var en eld och jag lockades, kanske saknades impulskontrollen. Det var ju trots allt bara tisdag. Han tänkte ofta så, såg scenen spelas ut som handlade det om en pjäs, eller om någon annan. Det var åttital och färgskalorna var annorlunda, lite som bleknade färgfotografier. Det var här och nu, men bara för ett fåtal. Fast aldrig var väl luften så klar, tankarna så rena. Det fanns ett intensivt och det kändes. Det fanns och det hade sin egen agenda. Ibland kunde jag känna att jag bara var en passagerare i min egen kropp. Jag kunde höra mig själv säga saker, uttrycka åsikter som jag förundrat lyssnade på och undrade vad som sedan skulle komma ur min mun. Ibland svävade jag en bit ovanför, det var, när man tänker efter, en ännu mer corny känsla. Att vara där, men intill.

Ja, längst ner i botten fanns nog detta. Det var så självklart.

Och ingen hade någonsin känt så förr. Detta här och nu speglade ett unikt ögonblick i mänsklighetens historia, vilket tyvärr de flesta aldrig lade märke till. De var alltför upptagna av sina egna problem. Ingen tittade hitåt. Om de hade gjort det, om så bara för ett par sekunder, hade himlen lysts upp av fyrverkerierna och allt skulle varit förklarat. Som det var fick vi hanka oss fram bäst vi kunde. Snåläta på Bullens’ och slicka tallrikarna rena. Se hela skådespelet men inte kunna ingripa. Det är sådant som kan få en människa att tappa livsgnistan. En långsam stadig nedgång i svartvitt med det där smöriga soundtracket till. Det där som A bandade på c-kassett åt dig, och du inte förstod att läsa mellan raderna. Du var ett sådant represserat barn. Alltid i kontroll, sällan närvarande.

Hennes spiral såg lite annorlunda ut. Det var ett väldigt sökande efter bekräftande och en stor nyfikenhet (som inte ansågs riktigt passande) som ledde till trassligheterna. Mest och oftast för andra. Den som befinner sig i stormens öga vet att det är lugnt där. Tillochmed svårt att riktigt köpa meteorologens varningar och förmaningar. Det är också sant att det som vi inte släpper inpå oss sällan kan skada oss på djupet. Jo, det kan låta paradoxalt, men ingen tror väl längre på självhjälpsböckernas uppradade 6-stegsvardag? Paradoxer är till för att leva med. Detta gav henne ett visst skydd mot de värsta stormbyarna och gav tillräckligt med styrfart för att låta det hela hålla på. Där och då fanns tiden inte. Det var omöjligt att tänka sig en ålderdom, försjunken i förälskelsen av sig själv. Allt var avhugget, ständiga avbrott och ingen vilja att ta i saker. Hellre då brygga en kopp Lapsang till och se gatlyktornas skugglek på väggen. Kanske, bara kanske skulle allt kännas annorlunda imorgon. Kanske, bara kanske, fanns inte tiden.