Mosaik

passage

Nu spelar ju inget av det där någon roll längre. Det var så länge sedan, allt har blivit något annat sedan dess. Men då, då kändes det viktigt. Som någonting påtagligt, något som lovade förändring. Och visst, kanske låg det nånting i den känslan. Kanske hade allt det där en del av förändringen. Men sedan, sedan gick livet vidare, och om det lämnade några spår kunde åtminstone inte jag se några. Kanske de gick att spåra med infrarött filter? Kanske en tidshund skulle kunna få upp spåret. Men egentligen, är det så viktigt? Det har varit, det är inte längre.

Inget är längre.

Det har blivit något annat. Varken bättre eller sämre. Världen funkar inte så. Världen är energi, och den försvinner inte även om sakerna tappar sin tillfälliga form. Teorin om entropin missar det relevanta. I ett tillräckligt stort perspektiv syns det klart och tydligt. Men människan är ju förstås sedan inte så bra på större perspektiv.

Det är en begränsning som ligger i livsformens dna. En självcentrering som tillåtit en längre överlevnad av det fysiska kärlet än normalkurvan. Men, liksom alla överlevnadsmekanismer, kommer den med ett pris. Och i detta fall är då en del av priset oförmågan att se saker och ting i ett tillräcklig stort perspektiv.

Här avbryts mina tankar av en doft. Vi borde vara skyddade, även ute på balkongen, där jag just nu sitter. Men, det tycks inte doften bry sig om. Den lockar äldre delar av hjärnan att vakna och reagera.

Det är, just därför, en utomjordisk känsla. Något bortom orden. Ett skirt, nästan flytande tillstånd. Honung och nytvättade lakan.

Jag är sex år och står på gården. Tunga vita lakan hänger på tork. Det är inte soligt, men vinden och den relativa värmen kommer nog att göra jobbet lika bra.

Solen var där för en stund sedan, men nu har den bestämt sig för att gå i gömman. Jag har slutat leta. Fast jag bara är sex vet jag redan att solen har sina egna bevekelsegrunder. Jag tänker inte ens blir sur på den.

Just nu fylls mina näsborrar av en doft.

Jag suger in den i mina lungor. Omedveten om omvärlden bara står jag där. Om någon skulle se mig trodde de säkert jag var en imbecill.

Men ingen ser mig. Vuxna ser överhuvudtaget inte små barn, de är för långt ner. Himlen ser de inte heller, de är för upptagna med att skynda sig framåt.

Jag, har släppt allt jag har för händer och går in i doften.

Den lockar.

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s