Utan tvekan gick de in i en ny tid. De hade sina skinande rustningar, sina chaufförer, och sina vita tänder. Men framför allt hade de trogna undersåtar. Sådana som slet i tysthet. Vars näve knöts i fickan, aldrig i luften. Naturligtvis blev de väldigt populära. Deras löften fyllde luften. Sövande duvor skickades till rymdens alla hörn med glädjebuskaget. Vita flöt floderna. Snart, sade man. Snart började den nya tiden.

Under tiden fortsatte maskinerna att hamra. Barnen att jämra.

Med blicken fäst därbortom. Sinnen tömdes. Kärl fylldes.

Något förde klockans visare framåt.

Vid den svedda jordens rand samlades de som blev över. De hade sorterats bort. Trasiga, skelögda. Snedbenta.

Varje morgon vid duvflyget klämtade klockan tre slag. Ett för det gamla, ett för idag, och ett för det kommande.

Portarna hölls öppna till sent på kvällen.

Ifall.

Ifall bud skulle komma.

Spejare avlöste varandra i tornet.

Uppdraget gick i arv, men bara om synen var ovanligt god.

Annars…ja den svedda jordens rand var bred. Dit rymdes många.

I skenet av facklor vandrade de ut, farorna till trots. De hade inte längre något att förlora.

Bara genom att bevisa sin duglighet på Stora Vägen skulle de få sina platser tillbaka.

Så hade även de en rangordning, något att se upp till, och något att längta efter.

Vi visste inget, kunde de säga i byn. Alla visste. Tro inget annat. Men lögnen var så inarbetad att till och med de som ljög trodde på den. Helt och fullt.

Vi visste inte. Om vi hade vetat.

Då.

Till denna bygd skall vi flytta. Här står vi fasta.

Övertygade.