Och i ett annat universum skulle livsformerna bete sig annorlunda. Men vi, vi har bara detta. Som ung tänkte jag att återfödelsen inte spelar någon roll. Ifall vi ändå inte vet om att vi levt tidigare, eller vet det, men inte minns något, då är det sak samma. Bara ifall vi får något med oss från tidigare liv börjar det bli intressant (och jobbigt). För, likt en odödlig har vi då ett tungt bagage att bära. Jag tror det suger att vara till exempel vampyr. Antingen måste du aktivt glömma dina tidigare liv, eller så driver de dig så småningom till vansinne. Det vill säga, under förutsättning att din hjärna är normalt funtad. Kanske vampyrer har annorlunda hjärnor? Det kanske glömmer allt efter en tid. Så att de, likt Doris, kan uppleva världen på nytt och på nytt.

Men, då är de i samma läge som en som återföds utan att minnas något. Poängen blir att livet (eller i fallet vampyrer döden) segrar. Men segraren är ett tomt kolli. Civilisation, tanke, insikt, lärande, kunskap. Allt det betyder ingenting.
Och vad är det för ett liv?

Jag har accepterat att det finns bara här och nu. Inte förbehållningslöst. Det är tungt att tänka tanken. Att allt tar slut. Uppgår och övergår i något annat. Att det väger så lätt.
I ett annat universum…