Lite handlar det ju om oss själva också. Jag menar, det är himla lätt att kritisera andra, tycka de är dumma i huvet som inte fattar nåt. Men de tycker ju samma sak.

Det är svårt att leva sams med idioter. Särskilt som alla andra är det. Och inte fattar de när man sätter dem på plats heller! De blir bara sura. Eller ogint hotfulla. Helt orättvist. Och onödigt. Om de bara gjorde som jag säger vore allt bra. Det kan väl inte vara så himla svårt, eller?

Raka rör. Tydliga regler. Utskrivna bestraffningar.

Locket ska vara fast.

Lampan skall vara släckt.

Du ska se till höger, till vänster, till höger, innan du korsar gatan.

Om du är hund får du snusa andra hundar i rumpan 5 sekunder, sen blir det opassligt, och du borde veta bättre.

Du ska städa bort tallriken från bordet. Torka upp smulorna från skärbrädet.

Hänga upp tvätten.

Gå och sova i tid.

När alla gör som jag säger flyter dagen på i ett behagligt tempo.

Du vet vad du får.

Fåglarna flyger i raka led över himlen där molnen seglar i kolonn i magnetbandens riktning.

Ge min pengarna, så skall jag betala.

Allting har en ordning. Och ordningen vill inte bli störd. När den stör mörknar himlen, skratten tystnar, fåglarna faller ner från himlen i stora klasar.

Stendöda.

Och då är det för sent att säga vad var det jag sa. För sent att ta steget tillbaka.

När du ger upp ordningen tappar du rätten att kontrollera.

Då händer vadsomheslt.

Johanni

Blogg100