Ett hav av minnen. En flod av vänner. Där hade vi samtal, där drack vi billigt vitt vin. Vitlöksbrödet brändes svart i gasugnen. Filmaffischer prydde väggarna. Det var alltid tillfälligt. Vi hade inga garantier, men det löste sig på något sätt, vi gled igenom det.

Kom ut på andra sidan.

Jag minns inte riktigt vad som fanns i kylskåpet. Butiksresorna har jag också glömt. Vem eller vad är det som avgör vilka saker som fastnar i minnet, och vilka som glider undan? De finns där någonstans, men de kunde lika gärna vara puts väck, eftersom jag hur som helst inte kan nå dem.

Det känns så slumpartat. I filmer och ännu oftare i böcker beskrivs hur människor på väg att dö, eller i livsfarliga situationer, ser sitt liv passera revy. Det måste ju gå ganska fort, om man just är på väg att krascha. Någon eller något har i så fall gjort i ordning en snabbspole. En best-of, där bara det relevanta kommer med.

För tänk på alternativet. Tänk om du skulle se fullständigt lösryckta fragment ur totalt vardagliga situationer. De som utgjort den större delen av ditt liv. Tänk om allt skulle visas i proportion, en försvarlig del av den alltför korta tillgängliga speltiden skulle isåfall visa dig sovande. Jag menar, känslan av att få se en best-of, och så ser du snarket.

Sen är det en annan sak att vi kan förstå det viktigaste i våra liv på väldigt olika sätt. Det kan ju vara kärleken, förstapriset, karriären, huset. Eller barnen, hunden, hälsan.

Eller så kan det vara just de där vanliga besöken till närbutiken för att köpa en liter mjölk. Det ekar av barnröster på gården. En fågel kvittrar lite falskt, nästan så du tror den är mekanisk. Redan med de första andetagen sprider sig ett litet leende. Syret är färskt, nybildat. Du har en viss schvung i steget.

Ett hav av minnen. En flod av vänner. Så mycket.

Tack!

Johanni

#Blogg100