Tankevän

Tanken är ibland min bästa vän. Den lyser upp, förleder och retas. Den försvinner. Som röst finns den kvar. Är det min röst? Ja, också.Men den är både inom mig och där ute nånstans.Människor som hör röster, var hör de dem? Inuti skallen? Vems röst hör de, någon de känner? Knappast väl sin egen, det skulle ju lysa igenom. Om det att höra röster är att suggerera sig själv måste rösten vara en utomståendes. Kanske som hen tänker sig guds röst. Är det då en djup bas, passlig för bilden av gud som en skäggig vit man? Eller är det en pipig röst, som skär på tvärs mot själva bilden? Vad jobbigt det måste vara att höra såna röster. Som skär sig i öronen, OCH dessutom ger en massa order/instruktioner. En röst som kräver, men aldrig svarar. En röst som luras.Det läskiga är väl att tanken i mig och en eventuell sån där röst som säger saker ligger så nära varann? Det går lätt att skämta bort gränsen mellan hel och galen, eller säga att vi alla är galna. Jag tror ingen tycker om att tänka på vad det innebär att släppa taget, eller tas över. Vi har ett kluvet förhållande till mycket. Sexualitet, alkohol, och vansinne. Alla utanför normbeteendet, och därför minerade. Så blir det ”kul” när ståuppare gör en story av det. I den formen tillåts vi bearbeta ens litegrann det där svåra.När jag var liten hade jag låtsasvänner, och förde många diskussioner med mig själv. Mina låtsasvänner levde sina egna liv, hade sin egen agenda, men var inte destruktiva. De var en spegling av mig, mina rädslor och mina drömmar. Det är många som har låtsasvänner någon gång i sina liv. Då tyckte jag inte det var konstigt alls. Idag kan det kännas det lite olustigt om någon berättar om sina besök i sinnets gränsmarker. Om röster, änglar, auror. Om en annan dimension. Energier. Varför är det så? Är jag rädd att det skall smitta? Nej, men kanske har jag mycket ouppklarat som jag påminns om. Mycket som simmar i det undermedvetna, och kikar fram i drömmar. Rationalitet är ett tunt täcke som läcker igenom genast det blir mörkt. Genast det blir kallt, hotfullt, eller ensamt.Jag har aldrig gått i terapi. Har kanske alltid tänkt att man reder sig själv. Folk levde också innan terapeuterna kom, och det gick ju bra, typ. Alltså jag vet att det inte är sant, jag bara förklarar hur jag eller mitt undermedvetna resonerar.Den där inre rösten, den är nog på lathetens sida. Den tycker inte jag ska kliva upp, ta fajten, våga pröva. Den gillar breda vägar, nedsättande tonfall och ett aggresivt körbeteende. Kanske är det inte ens min vän jag hör.Vad säger din inre röst till dig?

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.