Vad gör försvaret i den digitala världen? Ganska mycket visar det sig. De försöker nå ut i den digitala vardag där resten av oss finns. Det handlar dels om att skapa synlighet för försvarsmakten, dels om att nå ut till kommande beväringar. Det jag hade väntat mig att få höra, hur Finland försvarar sig mot hybridangrepp, dvs angrepp mot el, nät kommunikationer nämndes inte alls då Försvarsmaktens kommendant Jarmo Lindberg äntrade scenen på årets #ITK2016-dagar i Tavastehus. Cyberhot mot Finland är, enligt Jarmo Lindberg, nämligen inte försvarets uppgift. Istället visade han på de viktigaste digitala dimensionerna för försvaret.

1. Simulatorer sparar pengar. De är alltmer sofistikerade och realistiska. Jarmo berättade lyriskt om hur mycket tekniken gått framåt sedan han själv arbetade med MIG-simulatorer, på den tiden finska luftvapnet använde sovjetiska flyg. Nu går det att spela krigsspel som Steelbeasts (bara namnet, jag baxnar), som lär ut samarbete, koordination, och farliga moment som är svåra att genomföra på riktigt. Utvärderingen och uppföljningen blir också effektivare av att allt spelas in, och gås igenom efteråt mycket noga. Lindberg berättar att de ägnar lika mycket tid åt genomgång och diskussion som går ut under själva övningen.
2. Nätet erbjuder förberedande kurser. Detta preppar kommande rekryter, håller reservisterna alerta och är ett billigt sätt att erbjuda utbildning. Av vad han visade på skärmen ser det ut som vanliga textbaserade nätkurser.
3. Det blir också en feedback-kanal mellan ledningen och soldaterna. Det handlar om vardagliga saker under militärtjänstgöringen. Tanken är väl att du som beväring skall känna att ledningen vid behov lyssnar på dig. Med tanke på krigsmaktens rykte som hierarkisk institution par excellance är det ett högt berg att bestiga. Främst verkar det här handla om att erbjuda direkta kommunikationskanaler.
4. Nätet skapar slutligen också kontakt mellan försvarsmakten och det övriga samhället. Vi befinner oss inte utanför, vi är en del av samhället, insisterade Lindberg, som samtidigt medgav att milin ofta uppfattar sig själv som en sluten organisation. Men, sade han, vi måste också ta oss ur vårt elfenbenstorn. Intressant liknelse, eller hur? Det är ju annars akademiker som brukar beskyllas för att leva i sådana. Men kanske är de trångbodda, fulla av allehanda institutioner? För att nå ut ti vår allas vardag finns försvaret på facebook, twitter, instagram, och nu snart också på Periscope. Dessutom uppmuntras beväringar bli Digi-agenter, vilket redan lyckats långt över förväntan.

I det sammanhanget sa Linberg något som fick mig att haja till Försvaret upprätthåller slutna grupper för kommande, nuvarande och fd beväringar. På Facebook. Visst de är slutna, men någon kan ju läsa dem. Grupperna hjälper till att skapa sammanhållning, men också att visa hurdana människor som är på väg in i arméen. En slags profilering alltså. Det är säkert bra. Samtidigt kan ju Facebook också se och göra samma profileringsarbete, om den så önskar. Någon annan än jag som tycker det är lite läskigt vilken potentiell makt detta (och liknande saker) ger företag som Facebook?