Spår för livet

it's a gonna rain
Varje sommar åkte vi till Finland. Vi tillbringade största delen av tiden i insjöfinland. Det var alltid solsken, vattnet var varmt, det var sommar i luften och sommar i sinnet. Du vet, såna där barndomssomrar som Astrid Lindgren var duktig på att skildra. Jag skulle kunna ha lärt henne ett och annat, med de barndomens somrar som jag nu minns.

Ibland störtade våldsamma åskväder fram över himlen. Vi satt inne i skydd för regnet och stormen och tittade på ett storslaget skådespel. Brasan sprakade muntert och kryddade barndomens doft. Vi hade berg bakom oss, sjön framför oss, och det finns häxblod i familjen, så åskvädren tyckte om att gå runt runt. De var mycket intensiva. Liksom hela tillvaron.

Mina kusiner från Finland och mina kusiner från Mexiko var ofta där. Och deras respektive familjer. Vi barn talade ett påhittat språk som glatt blandade svenska, finska, engelska, och spanska. Vi hade sällan tråkigt. Jag ingick i en grupp, jag var sedd och accepterad. Inte konstigt om det skapade starka band till Finland. Det gjorde det hos oss alla. Men av barnen som lekte där i paradiset under somrarna på 70-talet det blev till sist bara jag, som inte ens är född här, som kom att bo i Finland. De övriga letade sig till San Diego, Sydney, Washington eller Tipperary.

De tre finska ord jag kunde riktigt bra var aurinko, makkara, sauna. Det klarar man sig faktiskt rätt långt med.

 

  • Matbussen kom två gånger i veckan, och stannade precis utanför dörren. Den doftade fantastiskt. Den innehöll allt man kunde önska sig. Mormor bedömde om vi varit snälla, och om vi fått godkänt hände det att hon lät oss välja en godispåse. Valet stod mellan fazers bästa och pihlaja.
  • I en brun blommig metallburk med tättslutande lock förvarade hon belöningar, dominokex. Minnet är starkt, varje gång jag äter ett Dominokex idag kommer jag ihåg ögonblick ur barndomen.
  • Kvällar då vi blev hungriga kunde hon steka fattiga riddare, något som jag gillar mycket till denna dag.

Hon kallade dem fattiga, men vi hade ofta grädde och sylt på dem. Jag visste inte att det hette rika riddare, men jag visste att jag tyckte om dem. Lika mycket som kakaon och bullabiten som serverades sent på kvällen i stearinljusets sken, efter ett flera timmar långt bastubad. Bastun var en ritual, bära ved, rensa aska, binda vasta, värma upp. Enligt dåtidens bastutekniska rön, som min mormor följde mycket noggrant var bastuns optimala temperatur 80 grader. Man fick under inga omständigheter kasta bad vid förstasittningen, då öppnade sig inte porerna på rätt sätt. Däremot gick det bra att imundiga sig jaffa medan man svalkade sig på bastutrappan efter badet, före man steg in i bastun igen. Tiden var ett radband av likadana dagar. Sommaräventyr. Skogen. Sjön. Blåbär, hallon. Myggor. Sånt som sätter spår för livet.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s