Nattliga monologer 1: Alla hör vi röster

Här kommer den första i en serie nattliga monologer. De är alla fristående, men kompletterar, korrigerar och kommenterar ofta varandra. Du hittar dem under etiketten nattmonologer.

Varför ska man tala om ingen lyssnar? Natten är tystnadens tid, de flesta av oss sänker rösten helt automatiskt när mörkret kommer. Vi gör det på samma sätt som när vi stiger in i kyrkan, eller på biblioteket. Kanske är det det samma med vår inre röst. Hur hör du din? Är den påstridig, högljudd, envis? Eller viskar den i ditt öra? 

Alla hör vi röster. En del av dem är vår egen. Rösterna följer oss vart vi än går. När jag var yngre trodde jag på att börja om, på att lämna saker bakom sig. 

Jag lärde mig att det du lämnar bakom dig väntar en bit längre fram på vägen. Jag brukade också tro att det (minnesbagaget, det som hämmade mig, mina begränsningar) var något man gjorde sig av med, rent konkret. Som en kappsäck du lämnar kvar på rummet då du checkar ut. Nu tänker jag att det vi bär med oss, det som vi inte kan skaka av oss, är rösterna. De sitter fast i oss, ungefär som vår skugga. Kanske gör de mig till den jag är. Jag menar att de hjälper till med att fylla ut konturerna, bli en del av den helhet som är jag.

Jag vet inte riktigt var i mig de bor, eller vad de vill mig. Det vill säga, ibland är det helt glasklart vad de vill, eftersom de upprepar samma sak om och om igen. Men för det mesta är budskapen inte så klara. De är som när du har varit vaken en stund och ännu minns fragment av drömmen, men saknar stora sjok, vilket gör bilden till ett pussel med många saknade bitar. Hjärnan, som alltid letar efter mönster och samband, fyller i tomrummen, men jag misstänker att den gör det utan större insikter, mest på autopilot, och kanske, ibland, för att underhålla sig själv. Om det stämmer kommer bilden alltid att förvrängas, färgas av dina tidigare upplevelser, vilket är det enda hjärnan har att ta till. Eller, de bilder hjärnan gillar att sätta ihop för sin egen förströelse. Du kan bara vandra i de landskap du redan besökt. Utan kontext blir det du upplever dessutom verkligt, men inte sant.

Det är på sin plats att fråga sig vem som egentligen bestämmer, du eller din hjärna? Och du, ställ inte frågan om du inte är beredd på ett svar som kanske inte tilltalar dig.

Så varför röster? Och vet de vad de pratar om? Någonstans läste jag att en människa tänker 100.000 tankar under ett dygn. Hur någon har kunnat räkna dem övergår min fattningsförmåga. Men okej, tankar svischar omkring där inne, åker synapsspårvagn. En del (en mycket liten del, som tur är, annars vorde det bara ett ofattbart kaos av röster inuti mig) har en röst, är en tanke som talar inne i mig. Det är någon som ser ut som jag. Eller, som ser ut som min inre bild av mig själv. Det är inte riktigt samma sak. Jag kan få syn på mig själv i spegeln, eller på ett foto, och undra varför jag inte ser ut som jag gör. Det är samma sak med rösten, den tillhör ett uppdiktat jag. I den världen har jag en begränsad rörelsefrihet. Jag kan påverka tankarna, rösterna, men bara till en viss grad. Ibland lyssnar de inte alls. Ibland protesterar de. Och ibland är de tysta. När de vill vara jobbiga grälar de, eller så talar de i mun på varandra. Jag har märkt att det bästa sättet att umgås med dem är att flyta med, låta dem vara, ge dem lite tuggmotstånd ibland, och ge dem tid. Kanske är det frågan om en slags symbios. De kan inte existera utanför mig, eller utan mig. Jag skulle vara en tom och helt instinktsdriven varelse utan dem.

Behöver vi varandra? Det är svårt att säga. Det är helt möjligt att jag inte skulle sakna dem om jag inte visste att de fanns. Om de aldrig flyttat in i mig. Men om de skulle tystna nu – det skulle nog kännas svårt. Svårt på ett depressionsframkallande sätt. 

Är de då jag? Det är en svår fråga. Jo, det måste de ju vara, vem annars? Men de är också sina egna, på något sätt som jag inte riktigt förstår, eller kan förklara. Kanske har vi inte kapacitet att begripa sånt här. Eller så är det bara jag som inte fattar, som inte klarar av att sätta ihop pusslet. 

Buenos Aires

Tisdag morgen. Klockan är 7.37. Hon är som vanligt först på kontoret, som vanligt ensam med högarna. Snart nog väller de in. De lyckliga, de lyckade, de instängda. Hon biter sig i underläppen och sätter in en nytt vitt papper i maskinen. Olivetti 2000, den tyste trotjänaren. De har delat mycket tillsammans, åren på kontoret ringlar runt hörnet och in i ett mörker hon alltid undviker att se rakt in i. Tricket, den dyrköpta läxan hon nött in under åren, är att inte se upp, hålla blicken vid nästa rad, nästa kolumn. Ett ark i taget, ett ställningskrig mot klockan som hon vet att hon kommer att vinna. Små belöningar väntar vid varje rapportslut. Mörkbrun gräddkola med mandelflarn, och det ska vara Toole’s. 

Tisdag eftermiddag. Klockan är 14.12. Kontorsknattret avbryts bara då och då av någons suck, hettan börjar bli tung att uthärda. Hon är nära att tappa fokus ett par ögonblick, zona ut och släppa skärpan, men i sista ögonblicket harklar hon sig, det kommer automatiskt, och ögonen ser misstaget hon är på väg att göra. Utan vidare omsvep och utan att hinna tänka alls byter hon riktning på fingrarna och slår ner rätt tangenter, i rätt ordning.

Puuh, hon har det ännu, trots allt. Diego hade fel, han hade så fel. Ibland undrar hon om han alls är närvarande, eller om han bara ser ut att vara på plats. Det är inte lätt att veta med chefer, men för all del, hon har ju hunnit se några passera förbi på Diegos position under årens lopp. Knappast såg han detta som sin slutstation. Han var nog, liksom alla män på posten före honom, övertygad om att han var ämnad för något större. Att det här bara var ett nödvändigt trappsteg på vägen.

Hon hade å andra sidan sett det direkt. Det var något i hans blick. Som om han hade gett upp innan han ens hunnit börja. En del människor är sådana. På samma sätt som en del är gamla gubbar vid knappt fyllda 20. Det slog henne alltid med häpnad. Hur människor kunde vara så blinda. Hon behövde bara se sig i spegeln för att veta precis. Det hade tagit tid för henne att inse att andra inte såg på samma sätt. I själva verket hade hon ännu inte mött en enda en som kunde. Jo, visst såg de sig själva i spegeln, men de såg en önskebild, en uppdiktad bild.

Hon hade aldrig kunnat dikta så. Eftersom hon aldrig haft det saknade hon det inte heller.

Nu tror du kanske att hon gråter sig till sömns om kvällarna. Du tycker synd om henne? Det gör inte jag. Vi kan inte mäta andra enligt den måttstock vi satt upp åt oss själva. Om du eller jag hade suttit på den där hårda och lätt gnisslande stolen under det att åren smög förbi hade vi kanske blivit galna, skrivit en bestseller eller skaffat dåliga vanor. Poängen är att vi alla hanterar livet olika. Och se, medan vi snurrar in oss i resonemang som detta har hon försvunnit. Det knattrar fortfarande av medarbetare som metodiskt skriver av brev, matar in siffror, renskriver mötesanteckningarna som det var så bråttom med. Varför skulle du avbryta mig så mitt i? Nu ser jag henne inte längre, jag vet inte om hon kommer vara borta i fem minuter eller fem år. 

Fortsättning följer

Rätta ögonblicket

Det var aldrig meningen att han skulle komma in just under vårdagjämningen, det var bara en lycklig slump. Hade han öppnat dörren in till studion vilken annan dag som helst hade han blivit utskrattad. Nu kom han i grevens tid istället, de såg upp mot honom som blöta hundar trötta efter att ha älskat med musiken utan att nå förlösningen som de alla längtade efter, strävade efter, såg för sig, men inte kunde, bara inte kunde nå, och just detta, just vårdagjämningen gav honom det rätta bakgrundsljuset, gav honom blicken som hjälpte dem i mål. Han kände sig som en solpanel väl installerad, och på full effekt. Detta var för detta han levde, för detta han trälade med tekopparna, städandet, de eviga smörgåshämtningarna dag ut och dag in. Han visste att de aldrig skulle säga det högt, och det var ok, han behövde inte deras glitter, det räckte med att han visste, han VISSTE, att han var på rätt plats i rätt ögonblick, och resten var historia. För detta var han tacksam, en av de få saker som hållits konstant under åren som runnit iväg, drömmarna som förångats på vägen. Nej, han tänkte inte så, lät sig inte luras in i den fällan. Whataboutismen hade slukat tillräckligt många av hans olycksbröder redan. Människor som unga hade haft hela världen i blickfånget, bara för att gräva ner sig i meningslösa grubblerier. Det var inte han, skulle aldrig bli han. Med stadig hand öppnade han den ljudsäkrade dörren, vant balanserande tébrickan (det var Tetleys denna vecka), och klev in i ljuset.

Klockan var 10.27 när han nöjd kunde konstatera att hans jobb var gjort, de hade kommit i mål. Det som i veckor syntes vara en omöjlighet klarnade lika plötsligt som solen efter regn, och han gick med lätta steg mot sovalkoven. Imorgon skulle nya tekannor bryggas. Nya bataljer svepa genom studion. Men dem tänkte han inte på just nu.

Fönsterspegel

Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Jag ser henne genom fönstret när jag går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men jag ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur mitt liv. Jag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att jag måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och jag skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar jag om jag borde ha gått in, satt mig ner och presenterat mig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle jag säga? Och skulle jag inte komma försent till mitt möte? Dessutom, vem är väl jag att ta mig ton? Det är ofta så för mig. Jag kommer först efteråt på vad jag borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet.

Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.

Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.  

Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte.

Dag 23

Vart är vi på väg? Komma vi att veta det, se det, känna det på oss, när vi kommer fram? Eller är det kanske också tillfälligt? Kanske har vi inte alla samma slutdestination. Några kan ju ha kommit längre, andra har bråttom av. Min hållplats är kanske inte din hållplats. Dessutom, om jag håller på och grubblar över vart du skall kanske jag missar min egen exit. Vi är många. Jag är en. Ensam går inte, men ensam går jag. Vi kan inte sätta ord på andra utan att göra våld på dem. Ändå lockande.

Allt känns så flyktigt. Så tillfälligt. Önskelistorna blir kortare med åren, istället för presenter, en tanke om närhet. Istället för stress en känsla av frihet. Att inte behöva jaga hela tiden. Att veta att skåpen är fyllda med mat.

Det är också en konst, att kunna njuta av ögonblicket, upplevelsen, smaken. Att våga släppa taget. Ta av sig klockan och mobilen.