Tisdag morgen. Klockan är 7.37. Hon är som vanligt först på kontoret, som vanligt ensam med högarna. Snart nog väller de in. De lyckliga, de lyckade, de instängda. Hon biter sig i underläppen och sätter in en nytt vitt papper i maskinen. Olivetti 2000, den tyste trotjänaren. De har delat mycket tillsammans, åren på kontoret ringlar runt hörnet och in i ett mörker hon alltid undviker att se rakt in i. Tricket, den dyrköpta läxan hon nött in under åren, är att inte se upp, hålla blicken vid nästa rad, nästa kolumn. Ett ark i taget, ett ställningskrig mot klockan som hon vet att hon kommer att vinna. Små belöningar väntar vid varje rapportslut. Mörkbrun gräddkola med mandelflarn, och det ska vara Toole’s. 

Tisdag eftermiddag. Klockan är 14.12. Kontorsknattret avbryts bara då och då av någons suck, hettan börjar bli tung att uthärda. Hon är nära att tappa fokus ett par ögonblick, zona ut och släppa skärpan, men i sista ögonblicket harklar hon sig, det kommer automatiskt, och ögonen ser misstaget hon är på väg att göra. Utan vidare omsvep och utan att hinna tänka alls byter hon riktning på fingrarna och slår ner rätt tangenter, i rätt ordning.

Puuh, hon har det ännu, trots allt. Diego hade fel, han hade så fel. Ibland undrar hon om han alls är närvarande, eller om han bara ser ut att vara på plats. Det är inte lätt att veta med chefer, men för all del, hon har ju hunnit se några passera förbi på Diegos position under årens lopp. Knappast såg han detta som sin slutstation. Han var nog, liksom alla män på posten före honom, övertygad om att han var ämnad för något större. Att det här bara var ett nödvändigt trappsteg på vägen.

Hon hade å andra sidan sett det direkt. Det var något i hans blick. Som om han hade gett upp innan han ens hunnit börja. En del människor är sådana. På samma sätt som en del är gamla gubbar vid knappt fyllda 20. Det slog henne alltid med häpnad. Hur människor kunde vara så blinda. Hon behövde bara se sig i spegeln för att veta precis. Det hade tagit tid för henne att inse att andra inte såg på samma sätt. I själva verket hade hon ännu inte mött en enda en som kunde. Jo, visst såg de sig själva i spegeln, men de såg en önskebild, en uppdiktad bild.

Hon hade aldrig kunnat dikta så. Eftersom hon aldrig haft det saknade hon det inte heller.

Nu tror du kanske att hon gråter sig till sömns om kvällarna. Du tycker synd om henne? Det gör inte jag. Vi kan inte mäta andra enligt den måttstock vi satt upp åt oss själva. Om du eller jag hade suttit på den där hårda och lätt gnisslande stolen under det att åren smög förbi hade vi kanske blivit galna, skrivit en bestseller eller skaffat dåliga vanor. Poängen är att vi alla hanterar livet olika. Och se, medan vi snurrar in oss i resonemang som detta har hon försvunnit. Det knattrar fortfarande av medarbetare som metodiskt skriver av brev, matar in siffror, renskriver mötesanteckningarna som det var så bråttom med. Varför skulle du avbryta mig så mitt i? Nu ser jag henne inte längre, jag vet inte om hon kommer vara borta i fem minuter eller fem år. 

Fortsättning följer

Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Jag ser henne genom fönstret när jag går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men jag ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur mitt liv. Jag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att jag måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och jag skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar jag om jag borde ha gått in, satt mig ner och presenterat mig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle jag säga? Och skulle jag inte komma försent till mitt möte? Dessutom, vem är väl jag att ta mig ton? Det är ofta så för mig. Jag kommer först efteråt på vad jag borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet.

Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.

Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.  

Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte.